Månad: februari 2007

Chris ”Jesus” Ferguson berättar om livet som fredlös pokerspelare, om varför det bara blir svårare att slå honom, även om du spelar på topp, och hur du kan förvandla en dollar till 20 000 bara genom att följa hans enkla system.

Chris ”Jesus” Ferguson, som vunnit WSOP:s Main Event, vet sin plats i pokervärlden. ”Jag är en utböling,” säger han samtidigt som han lite teatraliskt tar av sig sin Stetson-hatt och placerar den på bordet framför sig. Han lutar sig tillbaka i stolen, halvt leende, medan han studerar min reaktion. Jag nickar eftersom jag vet att han har rätt. Men han är en besynnerlig sorts fredlös. Hela framtoningen är vilseledande: en snygg kostym, cowboyhatt, cowboystövlar och hår som en rockstjärna från 70-talet. Att vilseleda har också alltid varit meningen. När Ferguson kom till Las Vegas för första gången under sent 1990-tal efter avlagd examen upptäckte han att utstyrseln fick folk att se annorlunda på honom. Istället för att se en sjabbig student så gjorde hatten att han kunde inge respekt, något han tyckte var önskvärt. Idag kan utstyrseln lätt se töntig ut på en man i 45-årsåldern, men Ferguson lyckas med stolthet bära sina kläder – även om han inte riktigt ser ut som en modern, ung revolverman.

Inte som andra

På många sätt så utgör han själva symbolen för en äkta nörd. Han har ett försiktigt sätt att prata, och han har en examen i datorvetenskap och en fascination för TV-spel. När han sitter med benen korsade på andra sidan av bordet i ett fashionabelt London-hotell så ändrar han sällan uttryck från sitt blyga leende, och den snygga kostymen är en motsägelse vad det gäller hans mjuka insida. Han svarar milt på varje fråga med väl avvägda svar, vilket hans flickvän som sitter bredvid honom kommenterar med att ”det är väldigt svårt att läsa honom”. Ferguson har heller inte något skränigt sätt eller ett påtagligt ego som utmärker så många av hans likar. I en värld full av excentriker och egoister så är den här mannen ständigt artig och har ett älskvärt sätt. På många sätt innebär hans sätt ett hopp för pokerspelare som har svårt att finna sin plats i en pokervärld där spelare som Phil Hellmuth pratar om att stirra in i folks själar. Denna värld av mystiska insikter är inte en värld som Ferguson lever i. Hans sätt att förhålla sig till spelet är analytiskt och empiriskt. Det sker genom att han noga studerar spelet. ”De flesta pokerspelare förstår inte vad det är de gör,” säger han. ”Jag förstår vad det är jag gör. Den grundläggande strategin jag använder är baserad på matematik och den är väldigt svår att spela mot. När jag tänker på poker så koncentrerar jag mig mer på mitt spel än på mina motståndares spel. Om jag hade varit tvungen att berätta för min motståndare hur jag skulle spela varje hand, hur hade jag spelat då? Jag försöker arbeta fram en strategi där det inte spelar någon roll om motståndaren vet hur jag spelar, även om han betraktar mig i timmar så kommer han inte att kunna slå mig. Det är så jag betraktar poker.”

Låga nivåer

Att tänka på det här sättet har förvisso varit framgångsrikt för Ferguson med en omedelbar och konsekvent framgång i pokerturneringar de senaste tolv åren. Men just nu så väljer han några märkliga motståndare att testa sin förmåga på. Medan hans kollegor som spelar på Full Tilt vanligtvis spelar Hold’em med insatser på $1 000/$2 000, så håller Ferguson sig sysselsatt med att spela gratisturneringar eller med att långsamt bygga upp kassan på bord som har $0,01/$0,02 i insats. Det verkar förstås vara ett konstigt sätt att slösa bort tid på när ens bankrulle består av summor med sex nollor, men Ferguson insisterar på att det handlar om mer än bara pengar. Han jobbar på att förvandla noll dollar till 10 000, och för ögonblicket ligger hans bankrulle på någonstans kring fem dollar. Det är en tuff utmaning att bygga upp summor härifrån, men han berättar för mig att när han spelar så här så får han tillbaka den pirrande känslan han hade när han började spela poker. Dessutom måste han gilla att få mycket stryk, för det är inte första gången han försökt sig på den här sortens utmaning. För två år sedan försökte han förvandla en dollar till 20 000 dollar. Han förlorade sin första dollar när han spelade Omaha Hi-Lo, men då började han om och bytte till No Limit Hold’em och då kom vändningen. Ferguson förvandlade de andra dollarna han spelade med till 20 000 på ungefär sex månader. ”Det krävdes runt hundra timmars speltid,” säger han. ”När jag väl hade kommit upp till tio dollar kände jag mig ganska säker på att jag skulle klara mig hela vägen till 20 000, eftersom jag inte bara försökte göra det genom att öka insatserna snabbt. Jag ville göra det på ett sätt så att det kunde upprepas – för att visa folk att det inte bara var en ren lyckoträff.” ”Så regeln jag höll mig till var att jag aldrig skulle tillåta mig att köpa in mig (till ett No Limit kontantspel) med mer än fem procent av min bankrulle – någonsin. Jag kunde bara köpa in mig på flerbordsturneringar för två procent och om jag någonsin hade tio procent av min bankrulle på ett bord så var jag tvungen att hoppa av. Det betyder att om jag hamnar i en trend där jag bara förlorar så var jag tvungen att gå ner en nivå. Vilket betyder att inga sådana trender kan få mig att förlora hela min bankrulle.” Men visst kräver det här en hel del disciplin? ”Det är tufft när du spelar 25/50 och du kommer in i en trend där du bara förlorar och måste gå ner två nivåer,” erkänner han.

Inre lugn

Visserligen är detta ett system som de flesta skickliga spelare kan ta till sig, men med tanke på att vi pratar om Ferguson så ter sig nästan projektet kontraintuitivt. Hans pokerstrategi baserar sig trots allt på matematiska modeller där hans motståndare spelar perfekt. Det är ingen överdrift att säga att medelmåttliga spelare som spelar gratisturneringar inte ingår i den formeln. ”Den sortens strategier jag använder fungerar mycket bättre mot världens bästa spelare,” erkänner han. ”Jag tar sällan några risker genom att utnyttja mina motståndare så mycket jag kan. Jag spelar med en mer återhållsam stil. Men i de här gratisturneringarna så riskerar jag lite mer. Om jag tror att de är villiga att syna en stor höjning så kommer jag att göra en stor höjning. Jag ändrar strategier beroende på vem jag spelar mot.” ”När man spelar på lägre nivåer online så är det lite löjligt eftersom folk inte tar spelet seriöst. Det tycker jag är konstigt, jag tar de här nivåerna väldigt seriöst. Att vinna 15 dollar skulle tredubbla min bankrulle just nu. Om du spelar mot mig och vinner, så slog du inte bara Chris Ferguson i en gratisturnering, du slog Chris Ferguson när han gjorde sitt bästa. Det är lustigt att folk inte inser att jag är på andra sidan datorn och svettas för att försöka slå dem.” En märklig mental bild framträder – Fergusons lugna, kalkylerade angrepp mot en hord av åsnor som sprider marker omkring sig, vilket stämmer bra när det gäller huvudkritiken mot hans spel. Det finns delar av pokervärlden som ser honom som en spelare som är alltför försiktig i sitt spel. Den brittiske proffsspelaren Dave Colclough säger att han gärna vill ha Ferguson vid sitt bord av just denna anledning. ”Jag älskar att spela med Chris Ferguson. Han är en riktig gentleman, men jag kan alltid vara säker på att om jag har honom vid mitt bord så får han i alla fall inte mina marker, eftersom han spelar så tight. Jag vet att han kan variera sig, men enligt min åsikt så spelar han för få händer.”

Bristfällig teknik

Hur som helst så tror Ferguson att den nuvarande populära trenden att spela en massa händer i grunden är en bristfällig teknik. Dessutom tror han att spelare som gillar att se varenda flopp kommer att råka illa ut. ”Jag tror att det är ett stort misstag. Man bör inte syna på det sättet. Jag säger inte att man måste spela helt enligt regelboken. Ser man på det matematiskt så bör man spela intressant poker. Men en del människor spelar alldeles för många händer. När de bästa spelarna i världen spelar mot varandra på allvar så kommer de spelare som spelar så att förlora en hel del pengar.” Det är ännu ett exempel på hur Ferguson på sitt älskvärda sätt drabbar samman med pokervärldens förståsigpåare. Se bara på hans inställning till årets vinnare i WSOP:s huvudtävling – den allmänt ogillade Jamie Gold. ”Jag tyckte han spelade bra, och bara för att du är en amatör så betyder inte det att du inte kan spela bra. Han förlorade inte när han singlade slant och jag kan garantera att han gjorde en hel del på rätt sätt. Du kan bara vinna den turneringen genom att spela bra.” Få spelare är bättre kvalificerade än Ferguson att säga någonting om vad det krävs för att vinna de högsta pokervinsterna. Vid sidan av hans vinst från år 2000 så har han vunnit två WSOP-mästerskap och fyra andra armband. ”Jag älskar att spela i WSOP. I början av världsmästerskapet så känns det ungefär som julafton kändes när jag var barn. Mina lyckligaste ögonblick är när jag går in i det där kasinot i början av tävlingen. Det handlar inte om att tjäna pengar – det handlar om att göra det du älskar tillsammans med dina vänner.”

Glad tvåa

Utanför WSOP så har hans bästa ögonblick kanske varit de när han spelat i NBC (National Heads-Up Championship), där han har kommit på andra plats de senaste två åren – senast i kamp med Ted Forrest. ”Jag har aldrig plockat upp en bra hand mot Ted Forrest. Jag hade en ganska bra känsla för hur jag skulle spela mot honom vid slutet av spelet, men jag plockade aldrig upp en hand.” Trots förlusten och hur det gick till så är Ferguson inte bitter. Att missa en titel är ingenting han skäms över. ”Jag förstår mig inte på folk som blir arga när de kommer på andra plats i en pokerturnering. Jag kan inte riktigt förstå det. Det är en sådan enorm bedrift. Jag är stolt över alla mina andraplatser.” Förvisso finns det en hel del för Ferguson att vara stolt över i sin karriär, vilken om man ska vara petig började när han spelade poker med femcentare i tioårsåldern – även om det inte var förrän han fyllde 15 som han verkligen fastnade för spelet. Mot slutet av 80-talet – inuti de grandiosa röda tegelbyggnaderna på UCLA (University of California i Los Angeles) där Ferguson spenderade 13 år som student efter att han tagit examen – hittades han ofta stirrandes på rader med text på en bildskärm. Senare i livet skulle han komma att spela en avgörande roll för framtagandet av mjukvaran till Full Tilt Poker, men på den tiden handlade spelet om poker över IRC (Internet Relay Chat). Det var en enkel sak, där spelet styrdes med textkommandon och Ferguson blev djupt förälskad i det. ”Den mjukvaran, även om den var enkel, var förmodligen den snabbaste pokermjukvara som någonsin har funnits. Jag kunde spela 600 händer i timmen och från 1989 till 1992 så spelade jag mängder.”

I pappas fotspår

Han ägnade timmar av sin tid åt att studera spelet och gick samtidigt i sin fars fotspår, som haft spel som forskningsområde. Spelteori tillåter spelarna att skapa modeller som baseras på förväntade spelmönster för att optimera spelstrategin. För att förenkla det hela så kan man, exempelvis, föreställa sig att spelare A har möjlighet att få färg gentemot spelare B, som för närvarande ligger före. Den matematiska modellen kommer då att föreslå den bästa strategin för att satsa (till exempel, satsa pottens storlek tre gånger av tio och bluffa en gång på tio). Denna taktik fick i sin tur hans eget spel att nå nya höjder. Ferguson steg snabbt i ranking på IRC-spelet och 1993 kände han sig mogen att börja spela live. Han spelade och vann ett antal turneringar i södra Kalifornien innan han lyckades hamna i pengarna under sin första WSOPtävling 1995. Han är orubblig när han hävdar att hans teknik för att nå toppen inte är bortom räckhåll för den medelmåttlige spelaren. ”Det må vara att det kan vara svårt att förstå matematiken bakom mina strategier, men när du väl har förstått den är det enkelt att omsätta teori till praktik.” Vid det här laget börjar mina ögon lysa, men Ferguson läser mig som en öppen bok. ”Det betyder inte att jag kan förklara alltsammans i den här intervjun. Jag visste att den frågan skulle komma. Det är alltid bra att vara ett steg före.” Ferguson småskrattar, men tar sedan några exempel på hur spelteorin omsätts i praktiken. ”Ett enkelt sätt att berätta om spelteorin när det gäller poker är bluffandet. Jag brukar inte bluffa för att jag känner för att bluffa. Jag bluffar när jag tror att min motståndare kan vara svag och att det är mitt enda sätt att vinna potten. Du vill inte bluffa med en hand som kan vinna om du checkar hela vägen, eftersom du inte vinner någonting då. Om du har en medelbra hand och satsar så kommer du bara att bli synad om du är slagen. Så varför satsa då? Du behöver inte någon spelteori för att förklara det här, eftersom det är möjligt att bevisa rent logiskt. Men spelteorin berättar för dig exakt var brytpunkten ligger – vilken är hand är värd att bluffa med och vilken hand är inte det.”

Money management

Detta är ett bra exempel på det förnuftiga och pragmatiska sätt som Chris Ferguson har vad det gäller allting. Han flyger ekonomiklass och förklarar varför. ”Jag är ekonomisk. Det måste finnas ekonomi i vad jag gör, annars finns det ingen anledning för mig att göra det. Jag tycker också att det är på samma sätt som jag spelar poker.” Men det här försiktiga sättet är en stark, men trevlig, kontrast till hans intuitiva förmågor som utböling i pokervärlden. Det här är en man som till slut avslutade sina studier 1999 – efter 18 år. Det här är inte en man som är förälskad i en karriärjakt, och han är inte intresserad av att göra vad andra anser att han borde göra – varken i verkliga livet eller i poker. Om du är en fantastisk pokerspelare så förväntas du dra dig allt mer mot de stora kontantspelen där du verkligen får visa vad du går för. Men Ferguson känner sig onekligen mer hemma att spela poker i turneringar. ”Om du vill tjäna pengar genom att spela poker så är kontantspelen vad du ska satsa på,” erkänner han. ”Det är en mer tillförlitlig inkomstkälla än vad turneringarna är. Men jag gillar inte att spela kontantspel. Jag älskar att spela pokerturneringar – de är så dynamiska och det är så mycket mer som händer. Kontantspel sker i en oföränderlig miljö. Där spelar du mot samma människor.” Ferguson är också en alldeles för snäll kille för den mordiska stämning som råder bland kontantspelen. Under de tre tillfällen vi talades vid i London och Los Angeles så var han alltid trevlig och artig. Han är nästan för snäll för poker. Och han vet att turneringarna låter honom uppnå den där graden av elakhet man behöver för att vinna. ”När du lyckats ta reda på hur du vinner över någon så tycker jag inte att det är rättvist att fortsätta ta hans pengar dag efter dag. Jag antar att jag inte har den där brutaliteten som krävs. Men om en spelare kommer in i min värld och lägger 10 000 dollar på en pokerturnering så har han redan förlorat sina pengar – så för min del behöver jag inte bry mig.” Det här är ett förhållningssätt som inte stämmer överens med den där rovdjurskänslan de flesta pokerproffs har. Men Ferguson är definitivt inte någon typisk pokerspelare.

Ingen spelare

Det är svårt att beskriva en mer symbolisk föreställning av Ferguson gentemot pokervärlden än hans vinst över T.J Cloutier i WSOP:s Main Event år 2000. Cloutier var själva symbolen för den hårde pokerspelaren – ofta uppmärksammad när han avreagerade sig vid tärningsborden. För Ferguson så var spelandets livsstil något han betraktade som avskyvärt. ”Jag är inte en spelare egentligen. Det skulle kännas som tortyr för mig att lägga en femcentare i en enarmad bandit. Jag kan inte göra det eftersom jag inte känner att det finns någon verklig spänning. Varför skulle jag vilja spela tärning? Det är tråkigt utav helvete. Jag skulle kunna sätta 1 000 dollar på spel och jag skulle ändå inte bry mig. Det är vad som gör mig till en utböling i pokervärlden.” ”En hel del av de här grabbarna har inte särskilt mycket till liv utanför pokerspelandet. När de slås ut ur en turnering så går de raka vägen till andra spelbord. Det är inte något som jag skulle göra. Jag försöker komma bort från poker så mycket som möjligt. Jag gick ut och dansade varannan kväll under det här årets världsmästerskap. Det är en sorts terapi. Att komma bort från poker underlättar mitt pokerspel.” När de flesta pokerspelare pratar om att dansa i Las Vegas så pratar de troligtvis om någonting som involverar lättklätt, stålstänger och en gnagande känsla av skamkänslor dagen därpå. Men för Ferguson innebär dans faktiskt dansande. För alla som har sett honom dansa i VIP-rummet på nattklubben Tao på hotellet Venetian, så kan de intyga att han tar sin hobby väldigt seriöst. Men som de flesta pokerspelare så söker han hela tiden den där pirrande känslan. Han behöver fokusera sitt rastlösa sinne på nya utmaningar, men att satsa 100 000 dollar på ett golfspel eller att kasta tärningar kommer inte att hjälpa honom. Så om det handlar om att det är spelandet på borden med 0,01/0,02 dollar som insats som gör honom till en utböling så har han ingenting emot det. Kanske beror den attityden på att han alltid har bott bortom syndernas stad i den mer avslappnade miljön vid Pacific Palisades i Kalifornien. Men det ska snart ändras. Bara den enorma mängd med tid han spenderar i Las Vegas när han spelar turneringar har övertygat honom om att flytta. Men även om Las Vegas har en enormt stark personlighet så tvivlar Ferguson på att miljöombytet kommer att få honom att ändra sig särskilt mycket. ”Jag skulle önska att jag hade mer gemensamt med de människor jag spelar poker med, eftersom vi spenderar så mycket tid tillsammans, men jag är helt enkelt inte en spelare,” säger han med ett långsamt leende. ”När allt kommer omkring så är jag väldigt glad att jag är annorlunda.”