Månad: oktober 2007

Rekordmannen Phil Hellmuth vann sitt elfte WSOP-armband i och med segern i Event 15, $1 500 No Limit Hold’em. Vi tog en längre pratstund med mannen alla ville ha ett ord med.

Att Phillip Hellmuth JR. sällan kommer i tid är mer regel än undantag. Jag har intervjutid med Phil klockan 14.00 och mötesplatsen är utanför mediarummet inne på Rio, hotellet där Main Event i World Series of Poker utspelas. Jag känner på mig att intervjun inte kommer att börja 14.00. Det lutar nog snarare åt 15.00, börjar jag så smått att inse. När jag studerade på Lunds universitet tillämpades alltid en akademisk kvart, det vill säga att föreläsningen började 08.15 om det stod 08.00 på schemat.

I Phils värld verkar det inte finnas en akademisk kvart, nej Phil använder sig vanligtvis av två eller tre akademiska kvartar.

Klockan hinner bli 14.45 innan Phil kommer in i intervjurummet, bara några minuter tidigare har hans manager visat mig vägen till ett av Ultimate Bets tillhåll under Main Event på hotell Rio. Det är ett stort rum med Nintendo Wii, den största TV:n jag någonsin sett och ett par gigantiska högtalare som det strömmar Eminem ur. När Phil kommer in i rummet tar han sig en näve chips och muttrar något i stil med att Eminem inte funkar. Han kopplar ur managerns iPod och kopplar in sin egen och sätter igång Ice-T. Intervjun kan äntligen börja.

Pokerns epicentrum

Det är mycket som har hänt i Phils värld sedan han kom till Las Vegas för WSOP. Han har blivit legendarisk i dubbel bemärkelse; han vann sitt elfte armband under $1 500 No Limit Hold’em och han har även blivit invald i pokerns finrum, Poker Hall Of Fame.

Jag frågar Phil hur det kändes att bli invald i Poker Hall of Fame. ”Jag fick reda på det två veckor innan det offentliggjordes och visst blev jag glad, det vore ju en lögn att säga att jag inte blev glad. Men när dagen kom och det offentliggjordes så kändes det inget speciellt. Jag visste ju redan om det. Jag har alltid vetat att jag skulle bli invald i Poker Hall of Fame – frågan för mig var bara när jag skulle bli det.”

Phil får en påse med is som han placerar på nacken. Anledningen är Phils krock med en betongpelare dagen innan när han var ute och testkörde en Ultimate Bet Nascar-bil på en parkering. ”Det var min rådgivares idé att vi skulle ha en specialdesignad Nascar-bil med alla sponsorers logotyper på i samband med vinsten av mitt elfte armband.

Jag fick chansen att provköra med bilen på en avspärrad parkering igår och en sådan chans får man ju bara en gång i livet. Jag körde relativt försiktigt i början, men sen fick jag mod till mig och tryckte ner pedalen i mattan. Efter en u-sväng körde jag ganska fort och olyckligtvis krockade jag med en betongpelare. Bilens front kvaddades, men jag mår bra, förutom min nacke som smärtar rejält.

Förhoppningsvis var bilen försäkrad och jag har inte hört mer i ärendet, så jag har redan lagt det bakom mig.” Krocken kunde inte ha kommit vid en mer olämplig tidpunkt – mitt under förberedelserna inför Main Event. ”Det påverkar mig inte mer än att jag inte kan träna innan Main. Jag springer alltid några kilometer och kör styrketräning för att koppla bort pokern precis innan en stor tävling, men min doktor har sagt att jag inte får träna. Jag får väl spela lite Nintendo Wii istället,” säger Phil och tappar hela ispåsen i knät.

Jag försöker få Phil att berätta lite mer om Poker Hall of Fame och om hans elfte armband, men inser ganska fort att
det är lönlöst. Phil vill hellre pyssla med ispåsen, byta musik från Ice-T till Snoop Dogg och skicka SMS. Istället börjar vi prata om hans hemsida och om hans klädlinje som designas och snart ska lanseras. ”Det är verkligen bra kläder. Club 9 är namnet, och det måste vara sytt med guldsömmar.

Inte riktigt guld, men hela kollektionen ska vara lyxig och kvaliteten är jättefin på tröjorna. Jag hoppas verkligen att mina fans köper lite tröjor och att de sen har på sig kläderna på pokerturneringarna, bland annat.”

Phils telefon ringer igen och utan att ursäkta sig går Phil iväg. Jag pratar lite med managern och tydligen har inte Phil haft en rolig tid i Las Vegas. ”Han tänker nog mycket på krocken. Det är synd om honom, det var verkligen inte meningen, men det är tyvärr inte så uppskattat att någon krockar en miljonkronors bil. Huvudsaken är i alla fall att han mår bra. Han har dessutom blivit matförgiftad här i Vegas. Han åt en dålig maträtt.”

Men det är inte allt, visar det sig. ”När han var inne i high-stakes rummet och skulle spela poker häromdagen var
det någon som kastade en vattenflaska i huvudet på honom,” berättar managern.

”Bråket låg i luften, men inget hände.” Phil kan åtminstone trösta sig med sitt elfte armband och att hans namn numera finns i Poker Hall of Fame.

Slutligen kommer den allsmäktige in i rummet och säger att han måste gå. Han var tydligen sen till en fotografering.

Vi träffade Annie Duke för att prata om välgörenhetsprojekt, pokerns massiva attraktionskraft och ungdomar som behöver vägledning.

Du är aktuell med välgörenhetsprojektet Ante Up for Africa som stödjer offren i Darfur. Kan du berätta om hur den idén växte fram?

Don Cheadle och jag lunchade ihop i september och började spåna på idén. Don har alltid varit väldigt engagerad i vad som händer i Afrika sedan inspelningen av Hotel Rwanda, då han fick upp ögonen för det som händer i Darfur. Så när vi pratade om det i september sa jag att poker är ett bra sätt att samla in pengar för välgörenhet, och vi bestämde oss för att göra någonting. Vi det tillfället tänkte vi inte specifikt på World Series of Poker, men vi träffade vår vän Norman Epstein och började fundera över var vi skulle kunna hålla ett sådant här pokerevent. Jag sa då: ”Låt mig ringa Jeffrey Pollack, så kanske vi kan göra det ihop med Harrah´s.” Så någon gång sent i oktober mötte vi Jeffrey Pollack och han ville absolut vara delaktig. Han var väldigt positiv och ville inte bara att Harrah’s skulle vara involverat, han föreslog även att vi skulle arrangera eventet i samband med WSOP. Harrah’s har sedan ett tag tillbaka kört ett mediaevent på dagen innan World Series. Tanken var att det skulle vara en media/kändisturnering, men de har aldrig riktigt lyckats locka kändisarna. Jeffrey var beredd att byta ut mediaeventet mot vår idé.

Med det dök upp lite problem på vägen?

Ja, efter fem månaders diskuterande med The Gaming Commission, så fick vi först i maj klartecken på att köra eventet. Vid den tidpunkten var vi riktigt oroliga eftersom det bara var ungefär fem veckor kvar tills eventet skulle hållas, och vi behövde göra mycket PR för att få folk att intressera sig. Trots dåligt med tid fick vi Matt Damon, Ben Affleck, Jason Alexander, Adam Sandler, Ray Romano, Charles Barkley, Brad Pitt, Martin Sheen, Shannon Elizabeth med flera att ställa upp. När jag började ringa pokerproffsen märkte jag vilket otroligt intresse det fanns. Varje person jag pratade med sa: ”Absolut, säg bara när och var.” Vi fick Jennifer Harman, Howard Lederer, Barry Greenstein, Chris Ferguson, Joe Hachem, Daniel Negreanu, Jamie Gold, Phil Gordon, Phil Ivey, Phil Hellmuth, Clonie Gowen med flera att engagera sig. Det var helt enkelt en otrolig lista. Det enda proffs som inte kunde komma var Erik Seidel eftersom han hade fullt upp med att vinna sitt åttonde armband. Erik är en sådan fantastisk människa. Jag höll tummarna för honom hela dagen, för vi är väldigt nära vänner. När jag kom hem såg jag att han hade vunnit sitt åttonde armband, så jag SMS:ade honom och gratulerade. Han hade haft ett väldigt tufft World Series fram till dess och plötsligt vinner han sitt åttonde armband, den femte personen i historien att göra det. Hans svar tillbaka? ”Förlåt för att jag inte kunde komma till ditt event. Jag skickar en $5 000-check imorgon.” Det är den typ av människa han är.

Hur gick turneringen ni höll dagen innan Main Event?

Vi fick 170 personer att komma och spela vår turnering, där de två första platserna donerade 100 % tillbaka till välgörenhet, och vi fick över $700 000 som gick rakt rakt in i välgörenhetspotten för överlevande i Darfur. Så det slutade med att kampanjen blev mer lyckosam än vad vi hade förväntat oss, med tanke på att vi bara var sex personer på listan när månaden inleddes. När det såg som mörkast ut lovade jag att vi skulle nå upp till en kvarts miljon dollar. Det slutade med att vi samlade in $700 000!

Hur ser framtiden ut för Ante up for Africa?

Stödet från pokersamhället var så otroligt stort att vi kommer att göra detta till ett årligen återkommande event. Nästa år hoppas vi på att kunna få in $1 miljon bara genom sponsorer. Vi hade bara fem veckor på oss till sponsorarbete förra året, och företagens budgetar var redan satta vid den tidpunkten. Den här gången har vi redan fått klartecken från Gaming Commission, så det kommer att bli ännu större och ännu bättre nästa år. Det inte säkert att det kommer vara Darfur som gynnas. Det finns många mänskliga kriser som pågår i världen och folk tenderar att inte lägga märke till dem såvida ett land inte har stora ekonomiska intressen där. Nu har det börjat pratas om ekonomiska sanktioner i Darfur, så det är först nu som Amerika börjar lägga märke till vad som händer där borta. Poker har så stor attraktionskraft och drar till sig så mycket intresse, men det är bara ett spel. Ett kul spel att titta på TV, men intresset är så oerhört, löjligt stort, och kan ta lite av det överdrivna intresset som poker genererar över till områden som verkligen behöver mer uppmärksamhet så gör vi vårt jobb. När man jämför det som verkligen händer i Darfur med den uppmärksamhet som händelserna får här, så är gapet oerhört stort. Det är faktiskt riktigt upprörande. Jag tror att Don sa att det totalt var nio timmars visningstid från Darfur i amerikansk TV under förra året, medan Paris Hilton, som släpptes ur fängelset av misstag, kanske hade 24 timmar! Så varför fokuserar vi oss på Paris och inte på sådana saker som verkligen betyder något? Att kunna ta lite av ljuset bort från pokern och vidare till humanitära kriser är något som betyder mycket för oss. Vi var mycket glada över hur bra allt gick, hur mycket pengar vi lyckades skrapa ihop och hur stor skillnad pengarna kommer att göra.

Du sitter också i styrelsen för Decision Education Foundation.

Ja, detta är en annorlunda typ av välgörenhet. Vad denna organisation grundar sin verksamhet på är att folk är väldigt dåliga på att fatta beslut, och de som är allra sämst på detta är tonåringar. DEF tar fram pengar för att få in beslutsfattandestrategier i läroplanen för elever på högstadie och high school, för att hjälpa ungdomarna att fatta rätt beslut i livet. Vi lägger ner mycket tid på att lära ungdomarna matte, engelska och teknik och sådant, men mindre så kallade ”livskunskaper”. Anledningen till att jag kom i styrelsen är att beslutsfattandeproblematiken du ställs inför i pokern är ett sorts mikrokosmos mot de problem du ställs inför i livet. Poker är ett spel med beslutsfattande och ett spel med hög osäkerhet; du vet bara vilka dina egna kort är, inte de andras. Under dessa förutsättningar måste du fatta dina beslut. Det är en väldigt bra spegel för hur du bör fatta dina beslut i verkliga livet, för när du fattar dem har du också väldigt lite och ofta dålig information att gå på. Poker är lite annorlunda än livet eftersom korten ofta visas i slutet av handen. I poker får du alltså mycket feedback som visar om dina beslut är bra eller dåliga, vilket hjälper dig utveckla väldigt bra strategier för framtida, liknande situationer. I livet gäller inte detta. Som exempel brukar jag ta upp trafikljuset. Folk tror att det är ett väldigt enkelt beslut att närma sig en korsning med trafikljus – om det är grönt kör du och om det är rött stannar du. Faktum är att så inte är fallet, utan det är väldigt komplext. Först och främst vet du inte om lamporna fungerar korrekt, för du kan inte se dem på andra sidan. Du kan göra en god uppskattning på att de gör så, men du kan aldrig veta, eftersom de faktiskt kan gå sönder. Du vet inte om medtrafikanterna faktiskt kommer att följa lagen. Så när du kör mot grönt så vet du inte om de kör mot rött. Du vet inte om de är fulla, om de är riktigt trötta, du vet inte ens om de har körkort eller om de kan reglerna. Du vet heller inte om deras bilar fungerar felfritt. Och sedan finns det alla de variabler som du inte kan kontrollera, som att du exempelvis kan få punktering och din motor kan gå sönder när du kör igenom korsningen, och det finns en hel mängd saker som kan hända med de andra förarnas bilar. Att komma till ett trafikljus är med andra ord ett väldigt komplext problem. Eftersom vi har ett så enkelt system som ”grönt-kör, rött-stanna” är sannolikheten för ett lyckat resultat stor, men det är ett komplicerat problem. Skillnaden mellan att köra igenom ett trafikljus och att spela poker är att efter att du kört igenom trafikljuset kan du inte köra och leta upp de andra förarna vid trafikljuset och fråga dem: ”Får jag se ditt körkort?”, ”Kan du blåsa här?”, ”Är din bil i fint skick?”, ”Följer du alltid lagarna?” eller ”Har du någon prick i körkortet?”. Du kan inte gå tillbaka och ta reda på hur bra beslutet faktiskt var. Men i poker kan du ofta det. I poker visar folk händer för dig. I verkligheten är det inte ett svårt problem att köra igenom en korsning med trafikljus, men när du räknar med alla variabler blir det ett komplext problem. När du börjar prata om att hantera din karriär, äktenskap, barn eller andra svåra beslut, blir det mycket mer komplext att fatta bra beslut. Så det jag gör, och anledningen till att jag sitter med i styrelsen, är att jag tar beslutsfattandestrategier som fungerar bra vid pokerbordet och visar hur man kan applicera och utveckla dem till livskunskaper – strategier som fungerar bra under liknande förhållanden. Jag är mitt uppe i skrivandet av min andra bok, som handlar om just den här beslutsfattandegrejen som jag är väldigt intresserad av. Det är en bok om beslutsfattande i livet baserat på poker. Den kanske är lite mer lämpad för kvinnor, men funkar absolut för män också. Den handlar om att hantera relationer, karriär med mera baserat på pokerstrategier.

Du var lärarinna innan du sadlade om till pokerproffs. Känner du att undervisningen fortfarande betyder mycket för dig?

Jag har tre DVD:er ute i handeln just nu, varav en av dem är den bäst säljande poker-DVD:n på marknaden [Annie Duke’s Advanced Texas Hold ’Em Secrets – How to beat the Big Boys]. Detta är något jag är mycket stolt över. Du kan prata skit om mitt spel så mycket du vill, men jag bryr mig väldigt mycket om vilken typ av lärare jag är. Att föra utbildningen vidare och lära människor är något jag brinner starkt för. Något som fascinerar mig väldigt mycket är att ge något tillbaka till pokern. Med tanke på all den kunskap jag har fått känns det bra att kunna ge lite tillbaka, för jag tror att ju mer folk känner till om spelet, desto mer kan de njuta av det. Det är ett spel som är väldigt enkelt på ytan, men väldigt komplext i verkligheten. Det avslöjar allt mer av sig självt allt eftersom du spelar. Om du ser en $3/$6 Limit-spelare gå från bordet kan du ofta höra hur de nyss spelat den perfekta sessionen. Om du ser ett proffs lämna bordet vid en turnering – om det inte är Phil Hellmuth! – får du bara höra om de händer de spelade riktigt dåligt. Det har hänt mig, jag har vunnit turneringar och ändå sagt efteråt: ”Du skulle ha sett mig spela, jag var så dålig.” Vi proffs förstår hur svårt detta spel är att bemästra. Jag har mycket svårt att förstå ett proffs som kan gå ifrån en session, och jag skojade om Phil Hellmuth innan, och säga att de inte gjort ett enda misstag. Vi är alla väldigt kritiska mot oss själva och våra misstag, och det är bara för vi känner till mer om spelet. Det är det som håller spänningen vid liv i det här spelet, denna konstanta lärdomsprocess där du alltid försöker förbättra dig. Det finns så många olika vägar du kan gå när du spelar en hand och du kan sitta där och argumentera i all oändlighet om vilket spel som skulle ha varit det rätta. Det är ett så coolt spel och ju mer jag kan ge folk information om spelet, desto bättre blir spelet. Ju mer intresserade blir de, och desto mer kommer de att spela. Och ju längre man spelar desto smartare blir man, eftersom alla sådana här spel håller igång dig allt eftersom man blir äldre.

Vilka möjligheter har du att lära ut poker under året?

Jag ordnade till exempel World Series of Poker Ladies Academy i år. Jag tog faktiskt fyra dagar ledigt från World Series, vilket var tufft för mig. En av studenterna där, Sally Ann Boyer, vann förresten armbandet i Ladies-eventet i World Series. I november, den 2-4, anordnar jag och Howard Lederer en H.O.R.S.E akademi. Där kommer att finnas två No Limitsessioner, där min bror kommer att gå igenom spelet innan floppen och jag spelet efter. Därefter håller vi fem seminarier, ett för varje spel man lirar i H.O.R.S.E. Howard håller i Limit Hold’em, jag i Limit Omaha 8 or better. Mark Seif gör Razz, Andy Bloch Seven-Card Stud och Greg Raymer Stud 8 or better. En otrolig lärarskara när det kommer till poker! Vi ska också hålla i två olika Mixed Gamesturneringar, så att folk kan börja träna. De som är intresserade kan gå in och läsa mer på www.wsopacademy.com

Tror du verkligen att det finns ett sådant här brett intresse för mixade spel?

För två år sedan blev WSOP helt plötsligt bara World Series of No Limit Hold’em, vilket proffsen inte var nöjda med. Det fanns ett par Limit-events, men de var få. Innan dess handlade WSOP om alla spelen man spelar i poker, vilket såklart är mer än bara No Limit Hold’em. No Limit är bara ett spel och att vara bra på poker handlar inte om det. Jag kan nämna flera bra No Limit-spelare som inte är bra pokerspelare, för när man placerar dem vid ett annat bord är de fiskar. De må vara riktigt bra på No Limit och vinner mycket där, men de är inte pokerspelare, utan No Limit-spelare – det är skillnad. Tittar man på de allra främsta pokerspelarna – Phil Ivey till exempel, som är ett lysande exempel – kan de hantera varje spel otroligt bra. Det är vad man letar efter när folk frågar efter den bästa pokerspelaren i världen. Proffsen kommer alltså att svara den spelare som behärskar flest antal discipliner på bästa sätt.