Månad: maj 2010

Vi hälsar på hos sit & go-gurun Nick Rainey – numera kallad pokerns Gordon Ramsay – för en något okonventionell lektion i poker.

Av: Michael Kaplan

Man behöver inte direkt ett analytiskt sinne i klass med David Sklansky för att lista ut vilka pokerskribenter och journalister som har lärt sig bemästra spelet och vilka som inte har gjort det. Det allra vanligaste är att de som tillhör den förra kategorin slutar med skrivandet. De tjänar istället sitt levebröd i den mycket mer lukrativa bransch som kretsar kring platser som Bobby’s Room och The Vic. Den mest kända spelaren i denna kategori är Roland de Wolfe. Han hade en kortare sejour på en numera nedlagd brittisk pokertidning, innan han gav efter för Hold’em-flugan och blev tillräckligt bra för att bli proffs.

Jag har absolut inga ambitioner att bli nästa de Wolfe, men jag skulle vilja förbättra min pokerförståelse, öka mina chanser att lyckas i nästa mediaturnering, och helt ärligt kunna säga att jag har knäckt koden för No Limit Texas Hold’em. Det är en målsättning som har fört mig till Ojai i Kalifornien – en trevlig, lantlig stad ett par timmars bilfärd norr om Los Angeles, som är något av ett hippiefäste. Det är också Nick Raineys hemstad. Nick är en före detta tennisspelare som spenderat det senaste året med att bemästra 90-manna sit & gos och flerbordsturneringar. Han har etablerat sig själv som något av en maratonman med ett kusligt sinne för att samla på sig marker. Han tog nyligen hem $100 000 i ett sidovad som handlade om att spela ett visst antal turneringar och skaffa sig högre poäng än sina motståndare. Rainey har dessutom finslipat konsten att krossa 90-manna sit & gos. Han höjer ett varningens finger för att det inte varit enkelt. ”Jag går igenom turneringar på PokerTracker och tittar på videos på CardRunners; jag sitter vid mitt skrivbord i tio timmar åt gången, kör händer på PokerStove, och hittar lägen som först kan verka helt vansinniga – som att gå all-in med 9-6 – men som är helt logiska under rätt omständigheter”, säger han. ”Jag utnyttjar spelare som inte tar sig tid att hitta sina övertag.”

Tillbaka till skolbänken
Istället för att hålla sin kunskap för sig själv har Rainey börjat undervisa andra (kolla hans webbsida www.rainmanpoker.net för mer information). Hans första omgång studenter rekryterades via ett erbjudande på Two Plus Two-forumet. De var tvungna att göra vissa åtaganden: tillbringa två månader i Ojai, träffas varje morgon på Raineys kontor, ägna 18 timmar om dygnet åt att spela och ta instruktioner, samt att lyssna på vad Rainey säger och agera enligt detta.

Resultatet blev bra, men vägen dit var svår. ”Jag tog sex panka förlorare och lärde dem att bli vinnande spelare,” säger Rainey, och erkänner att det inträffade vissa incidenter längs vägen – smörgåsar slängdes mot väggar, en kille skickades hem i förtid och en fönsterruta på hans kontor krossades. Men, tillägger han, det fanns en tanke bakom alla galenskaper. ”Två månader senare krossade mina killar sina spel. Tiden här var intensiv och fokuserad, men de fick full utdelning.” Jag kliver in i Raineys värld kort efter att den första omgången studenter har rest hem. Han visar mig deras diagram och resultaten är väldigt imponerande. Den allra mest häpnadsväckande bedriften står nessyb, en 19-årig trebarnspappa, för – han har gått från att grinda sig till $1 400 i månaden till att tjäna så mycket som $10 000 per månad, tack vare Rainey. Under den senaste månaden har Rainey coachat mig via telefon, analyserat mitt spel och gett mig tips om vad jag ska göra nästa gång. Under dessa långdistanssessioner lägger jag märke till att han har talang för att identifiera svagheter hos motståndare, och han erbjuder tekniker för hur man ska utnyttja dessa med hänsynslös brutalitet. Han vet i vilka lägen han trycker in markerna som favorit, missar sällan tillfällen att bestraffa limpare, och kan känna igen amatörmässiga spel på flera mils avstånd.

Jag anländer för min veckolånga sejour på Camp Rainey och slår mig ner vid en av datorerna i hans kontor. Han utvärderar en dåligt tajmad höjning och illa uttänkt bluff. Han ser irriterad ut. ”Vad satte du killen på?” frågar han. ”Eh, det är jag inte säker på,” svarar jag. ”Jag trodde verkligen att du spelade lite bättre än vad du gör,” säger han. ”Jag önskar att du hade vant dig av med sådana misstag innan du kom hit. Det kommer att bli riktigt svårt att lära dig att bli en bra spelare som läget ser ut nu.”

Trash talk
Jag har känt Nick Rainey i ett par års tid, och jag har alltid tyckt att han har varit en stabil kille. Jag tänker på den Rainey som stack iväg och hämtade sushi åt Patrick Antonius klockan tre på morgonen och hjälpte Andrew Robl att organisera sin pokerkarriär. Den nye Nick Rainey – som haft stor nytta av att passa upp på proffsen eftersom han fått tillbringa hundratals timmar med att studera dem spela – är numera en kille som verkar kunna vinna pokerturneringar på ren vilja. Han har mycket att lära ut och ett hjärta av guld, som vill dela med sig av denna kunskap – men han har inte riktigt lika gott om tålamod. Om jag hade fått $100 för varje gång, under den vecka vi spenderade tillsammans, som han har kallat mig f♠♥♣a, anklagat mig för att spela iförd klänning eller sagt åt mig att jag lämnat testiklarna i hans gästrum (där jag sover), så skulle jag ha tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa in mig i WSOP Main Event.

Å andra sidan är han villig att undervisa mig på ett sätt som andra inte klarar av. Raineys metod går mer eller mindre att sammanfatta på följande vis: i en turnering som börjar med mörkar på 15/30 ska du leta efter anledningar till att inte spela händer. I praktiken innebär det att du enbart ska spela premiumhänder och försöka trycka in alla dina marker innan floppen. Med lägre par ska du försöka gå med billigt och hoppas på att floppa ett set. När mörkarna har gått upp till 80/160 öppnar du upp ditt spel lite mer. När antarna kommer i spel och börjar växa, ska du börja spela allt mer aggressivt och leta efter möjligheter att stjäla.

Men den riktiga hemligheten ligger i hur Rainey hanterar spelet i slutskedet, då fältet tunnas ut och finalbordet hägrar. Jag sitter i sen position med 8-10 och en mellanstack limpar medan vi närmar oss bubblan. Rainey kastar en blick mot min skärm och ser att jag är på väg att lägga mig. ”Du gör som du vill, men jag hade gått all-in där,” säger han. Jag tvekar och han tillägger i skarp ton: ”Vad tror du att han har? Vad tror du att han kan syna dig med? Tror du att han vill åka ut på bubblan?”

”Men…” säger jag och trycker in mina marker. Mycket riktigt ger mörkarna upp och limparen gör dem sällskap. ”Han ville se en billig flopp,” säger Rainey. ”Du ska inte låta honom göra det.”

”Men låt mig få berätta hur jag tänkte.”

”Gör oss båda en tjänst och sluta tänka,” svarar han. ”Titta på ditt SharkScope-diagram, och sedan på mitt, och berätta vem av oss som tänker klarast.”

Rainey spelar vid 30 bord samtidigt. Från början låter han mig spela vid tio, men märker att jag verkligen är obekväm med det. Efter att ha gått ner till åtta bord får jag visserligen kämpa, men jag lyckas i alla fall hålla mig flytande. Han säger åt mig att ta det lugnt och spela så pass effektivt att jag slipper höra påminnelsealarmen. Han förser mig med tangentbordsgenvägar och statistikprogram, vilket gör livet lite enklare.

Medan jag spelar går han igenom en del av min handhistorik och berättar allt som jag gör fel: jag går inte all-in tillräckligt ofta, jag kontrahöjer med tveksamma händer (exempelvis K-10), jag övervärderar A-Q och undervärderar par i Tior – ”Det är den femte bästa starthanden i poker och du lägger dig?”

Så ser det ut under de första dagarna. Han förlöjligar mig framför sin flickvän, skryter om att han spelar fler turneringar på en dag än vad jag spelar på en vecka, och han säger sig vara förvånad över att jag inte har packat ihop och åkt hem. Jag kallar honom för pokerns Gordon Ramsay. Han vet inte vem det är och kollar upp honom på YouTube. Rainey blir stormförtjust över att någon tänker likadant som han. Då inser jag plötsligt att Rainey, precis som Ramsay, är hård eftersom han bryr sig.

Namnkunniga proffs som håller i egna träningsläger kommer inte att kalla dig för en jävla idiot rakt upp ditt ansikte, men de kommer heller inte att förvandla dig till en vinnande spelare. Rainey vill så gärna uppnå just detta att han, precis som Ramsay, går över alla tänkbara gränser på vägen dit. ”Jag bryter ner mina studenter helt hållet, tills de når den punkt där de ger upp,” säger han utan en gnutta sarkasm i rösten. ”Jag måste få dem att förstå att de är värdelösa och inte vet någonting och att jag kan visa dem ljuset. Sedan kan jag bygga upp dem på nytt till vinnande pokerspelare.”

Uppsving
Innan jag undervisades av Rainey lyckades jag vinna lite pengar på att spela sit & gos, men under de första fyra dagarna av veckan tillsammans med honom går mina resultat ner i botten. En del kan säkert förklaras med varians, men en del har säkert att göra med hans sätt att undervisa. Jag känner mig nervös och osäker på mig själv, och begår fler misstag än vad jag brukar göra. Sedan händer det plötsligt något och mina resultat börjar gå i motsatt riktning. Jag försöker verkligen att spela på Raineys sätt – jag är medveten om att en all-in med Q-10 i olika färger är ett +EV-spel mot två slumpmässiga kort, jag accepterar det faktum att om jag missar floppen så har den förmodligen också missat min motståndare, och jag har också börjat inse att de flesta spelare i dessa lägre sit & gos inte har en aning om vad de håller på med. Jag börjar också hålla med Rainey om att det inte är någon större grej att komma till finalbordet – såvida man inte har tillräckligt mycket marker för att ha en rimlig chans att vinna utan att ha extrem tur. Med andra ord är det bättre att åka ut på bubblan i ett försök att dubbla upp, än att börja spela tightare och försöka ta sig till finalbordet till vilket pris som helst.

När det är dags för mig att lämna Ojai pekar min resultatkurva uppåt igen. Nu gör jag så många saker rätt att Rainey har börjat behandla mig mildare och pratar hela tiden om den gamle Michael Kaplans fiskspel. Han tar med mig ut på en fantastisk middag under min sista natt i stan och utfärdar en varning: ”Folk spelar utmärkt poker medan de befinner sig här, och är duktiga på att analysera sina händer. Sen åker de hem och då förändras allt. De inser att det inte är kul längre. Det blir mycket svårare att sätta sig ner och spela ordentligt.”

Tillbaka i gamla vanor
Jag avfärdar hans ord med en axelryckning, i tron om att han har gett mig nycklarna till pokerns förlovade kungarike. Väl hemma i New York undrar jag när jag kan sluta skriva och börja håva in storkovan online. Sedan börjar jag spela, och mycket riktigt har jag tappat aggressiviteten. Jag stapplar mig fram till finalborden och har förlorat viljan att sätta min fortsatta existens på spel för att tillskansa mig ett markermässigt övertag.

Ett par veckor senare befinner jag mig i en sådan situation; min stack ligger på fem stora mörkar och tio spelare återstår, och jag vet att jag bara behöver överleva ytterligare en motståndare för att hamna i pengarna. Då dyker ett direktmeddelande upp på skärmen. Det är från Rainey: ”Kom igen! Du kan klara det!” För ett ögonblick tror jag att han uppmuntrar mig från railen, men en sekund senare dyker ytterligare ett meddelande upp: ”Ta dig till finalbordet!” Eftersom jag vet hur han tänker kring att ta sig till finalbordet med en liten stack, så vet jag vad egentligen menar. Han menar att jag spelar som en jävla idiot. Han driver med mig. Jag går all-in i nästa hand och åker ut.

Jag känner mig bedrövlig och skäms, så jag ringer upp Rainey. Han är uppenbarligen trött på mig, och undrar vad fan jag håller på med. Han låter arg och besviken, som att han knappt kan fatta att han har lagt ner en hel veckas värdefull arbetstid på mig, och att det har slutat på det här viset. 20 minuter senare säger jag till honom att jag ska börja spela på hans vis. ”Testa det,” säger han skeptiskt, ”det kan börja hända bra saker.”

Jag loggar ut för natten och lovar att göra det. Men den här gången lovar jag mig själv lika mycket som jag lovar Rainey. Nästa kväll går jag all-in med K-5 i samma färg – och det fungerar. Efter det trycker jag in markerna med liknande kort, och – tja, vad ska man säga – det fungerar inte varje gång. Men det behöver det inte alltid göra. Nu spelar jag så bra att mitt ROI, i skrivande stund, har gått upp till 24 %. Mitt SharkScope-diagram är vackert att vila ögonen på. Och när jag pratar med Nick Rainey sent om kvällarna, under de timvis återkommande femminuterspauserna, så kallar han mig nästan aldrig för f♠♥♣a.