Storåkrar mig uppåt

Tror att få kineser anar att den blekfete skandinaviske galningen som satt på deras bord för någon månad sedan är samme person som den nu lite brunare, aningen tunnare men framför allt oerhört mer balanserade dito.

Från att ha pushat kineser, drag och hålpipor i massor sitter jag nu harmoniskt och väntar. Och väntar. Och väntar. Som ett mantra rullar orden "tight is right" i bakhuvudet samtidigt jag nöter min ABC-poker.

Det stora förebilden är inte längre Dwan eller Sahamies utan istället en lite gråtonad Storåkers. Inget ont om honom, hans resultat och meriter talar för sig själv men det är väl få som anklagat honom för att vara en spektakulär spelare. Någonstans har jag också accepterat att välja den rollen och har inte riktigt samma behov av att utmärka mig med tunna riversynar och våghalsiga omslag.

Känns faktiskt riktigt bra och framför allt så är inte varje session på liv och död just nu utan jag accepterar att långsamt bygga rullen till stabilare nivåer. Mer jobb och mindre passion behöver inte vara fel i pokerns värld. Macau sväljer ofta de passionerade och talangfulla med hull och hår för att sedan låta ganska mediokra spelare med tyska bankrullekrav och små ambitioner långsamt bygga sina förmögenheter. Kanske inte känns rättvist men det är dock ett faktum. Väldigt få duktiga LAGs hinner uppleva "det långa loppet" i Macau innan de i ett kaos av tightpassiva kineser och stora svängar slarvat bort sin rulle. Själv är jag glad för att jag insett det innan det är försent. Och påminn mig gärna om jag glömmer denna enkla logik när riggen knuffar mig i ryggen!

Reflektioner

Är tillbaka i Macau och jag får väl säga mig se staden i någorlunda nytt skimmer sedan min resa till Malaysia, som var lika mycket mental som geografisk.

Det krävs ibland att man tar ett steg tillbaka och funderar igenom både spel och liv för att kunna hitta tillbaka till rätt spår. Återstår dock att se om jag verkligen är inne på det spåret. Positivt är i alla fall att efter första helgens spel så har väl resultaten varit lika skrala, men däremot attityden till dem klart bättre. Jag har analyserat mina sessioner och kommit fram till att jag faktiskt spelat riktigt bra trots att jag gått förlorande ur kampen och har med det enkla konstaterande kunnat lägga sessionen bakom mig.

Den dagliga grinden ligger för närvarande på den ytterst oglamorösa nivån 10/25. Ett faktum som är en prövning då det känns lite förnedrande att sitta på de små borden och lystet se upp mot vissa ohyggligt begränsade spelare som sitter på 50/100 och uppåt. Jag tror, eller låt mig revidera det, hoppas att jag faktiskt haft väldigt mycket otur vilket det verkligen känns som. Pokern stora utmaning är ju annars att sunt kunna värdera sin egen förmåga och självklart blir man bitvis orolig över den då man helt plötsligt befinner sig på de lägsta nivåerna igen. Samtidigt så vässas ens fokus aningen med varje motgång och jag hoppas att kunna bevisa för mig själv och många andra att jag faktiskt har ett spel som slår de högre nivåerna innan jag lämnar Macau.

Det känns i alla fall betryggande att spela på 10/25. Värdet här i Macau diskuteras flitigt och många tycker det blivit sämre på högre nivåer. Det är mycket möjligt att Macau inte är den guldgruva jag hoppades att det var och många andra berättat om att det varit. Men faktum kvarstår att på de lägsta nivåerna hamnar man bitvis på bord som är oerhört dåliga. Det känns helt enkelt som har man bara någorlunda solid pokerutbildning ska man omöjligen kunna göra annat än att vinna. Dessutom kan man vinna relativt mycket på en sittning. Att göra ett plus på 700-800BB är faktiskt inte alls någon omöjlighet, men jag väntar fortfarande på lite medrigg, för om man springer in i några få riverouts hela tiden så fungerar det inte riktigt att göra bra resultat.

Jag är oerhört trött idag vilket jag förbannar mig själv över. Hade planerat att spela första turneringen i GSOP på Pokeridol. Var riktigt taggat för en nätturnering, och det var bra struktur i kombination med 350 000 garanterat fick mig att ställa klockan på 02:55. Tiltande nog så visar det sig att min mobilklocka går lite för långsamt och när jag slagit på datorn och loggat in på klienten är klockan precis 03:00 och turneringen har redan startat. Oerhört frustrerande, men jag lyckades lugna tilten genom att sitta uppe i den kinesiska natten och grinda Omaha hi/lo samt titta på det milanesiska storderbyt. Plus på Omahan, men back på derbyt: nettot var dock positivt så jag var relativt nöjd när jag tog mig en fortsatt nattsömn några timmar senare.

Den välbehövliga semestern är till ända

Robin Backström, alias MaoZeFlop, har inte haft en lyckad pokervistelse i Macau så här långt. Men efter en tids semester har han haft tid att tänka igenom pokern och livet, och har hittat balansen igen...

Tiden innan semestern minns jag inte som en positiv period. Jag avslutade nämligen med att göra ytterligare ett stort back den sista speldagen innan avresa. Att hamna all-in för dryga 200 BB med A-A och K-K för att förlora mot K-K och A-K tärde minst sagt starkt på mitt redan sargade psyke. Så semestern kom verkligen välbehövligt och då jag rest själv har jag egentligen spenderat hela resan med att fundera kring mitt liv och pokern.

Poker som hobby är säkert en på många sätt givande och kittlande ventil från den vardagliga lunken. Som arbete kan den kittlingen snarare vara som ett grävande av en hand med ovårdande naglar. Rekommenderar verkligen alla som spelar på del/heltid att då och då ta ett steg tillbaka och utvärdera sin relation till pokern och hur det påverkar ens liv. För mig har livespelet på många sätt varit en återupptäckt av hur pressande detta yrke kan vara. Jag har insett att jag faktiskt inte kan fortsätta om jag inte lär mig att vara mindre känslomässigt engagerad i spelet (kan rekommendera Jared Tendlers videos kring pokerns mentala sidor). Ska verkligen försöka jobba på det när jag kommer tillbaka. Har även plöjt lite halvflummig självutvecklingslitteratur på min resa och något som blivit ännu tydligare för mig är svårigheten att få pokerspelet att känna meningsfullt i ett större perspektiv.

Sanningen är att som pokerspelare spelar man för sig själv och de eventuella vinster man inkasserar glädjer egentligen ingen annan än en själv. Vissa kanske är bekväma med det, men jag känner väl personligen att det känns lite ihåligt att försöka prestera och utvecklas i något som i slutändan inte gangar någon än mig själv, och då dessutom "bara" ekonomiskt. Min slutsats är väl för min egen del att jag någonstans på vägen måste hitta ett klart mål med vad jag faktiskt vill åstadkomma igenom mitt pokerspel. Att bli rik kanske många tycker är ett självklart svar men samtidigt så tycker jag att pokerbranschen i sig bevisat att det i sig inte är lösningen. Det finns ju ett otal pokerspelare som nått oerhörd framgång för att sedan på olika sätt lägga korten på hyllan då motivation/glädje i spelet saknas. Även många exempel finns på spelare som tagit rikedomen/framgången på fel sätt. Jag tror man måste ha ett mål med sin eventuella rikedom som gangar någon mer än det egna personliga svulstiga pokerjaget.

Nåväl, slut på flummandet, men svårt att inte bli lite mjuk i tanke och själ då man promenerat milsvida sandstränder med tanken som enda sällskap. Börjar i alla fall långsamt ladda mina batterier för återkomsten till Macau. Det som väntar är lowstakes-grind med säkerhet som nyckelord då jag helt enkelt inte tänker acceptera att Macau-äventyret blir ett misslyckande.

Stämpeln som ger mig hopp

Det svänger, som vi brukar säga i pokerbranschen. Nu tror ni säkert att jag sprungit in i någon turneringsvinst eller gjort ett lyckat skott på de högre nivåerna. Nej, detta är en framgång av mer betydande slag...

Jag satt för en timma sedan på färjan från Hong Kong och skrev ett blogginlägg. Som numera rutinerad bloggare gjorde jag en "TV-kockare", det vill säga att jag förutsåg min framtida förlust vid passkontrollen och förberedde ett inlägg som främst snyftade kring min utvisning från Macau. Det inlägget är numera raderat. På något sjukt sätt lyckades jag smyga igenom passkontrollen med en stämpel som gäller fram till den 11:e april. En riktig superklonk med tanke på att jag annars bara hade haft sju dagar på mig att lämna Macau och därefter bara fått tio dagar vid nästa ankomst.

Som alla stora pokerspelare hävdar jag så klart att det var min egen skicklighet som var den avgörande faktorn. Jag inledde med lite grävande journalistik kring teknik på hur man ska visa upp sitt pass vid kontrollen. En stor eloge till den rutinerade poker-aussien Tony som lärde ut "bokmärkestekniken". Sedan spenderade jag ett antal minuter med studier av de fyra olika passkontrollanter som erbjöds för dagen. Efter utvärdering av kontrollantens ålder, kön, snabbhet och allmän uppsyn valde jag slutligen min kö. Väl där stod jag inför en ganska van situation. Efter jag överlämnat passet kändes det nämligen som jag bluffat in hela min stack på rivern och satt och väntade på en obehaglig syn. Jag gjorde mitt bästa för att frambringa en lugn, men förväntansfull, turistisk uppsyn. Han bläddrade fram och tillbaka i mitt pass, såg konfunderad ut över alla stämplar och stampade slutligen fast den kinesiska överhögstatens domedagsbläck i mitt stackars livsdokument. Min förvåning var stor när jag insåg att jag faktiskt fått tre nya friska månader!

Semesterplanerna kommer dock att bli av som planerat. Jag behöver verkligen lite tid på annan ort då varje andetag de senaste två veckorna varit poker. Dessutom har jag lyckats vända den negativa trenden så det känns lägligt att åka iväg och samla ny energi inför en storsatsning på den sista tiden i Macau. Vill också tacka för de kommentarer jag fått och uppmana till fler. Bitvis känner man sig som någon illasinnad spammare som skickar ut massa texter i tomhet så alltid kul att upptäcka att folk faktiskt läser! Ska försöka skriva lite från malaysiska Borneo också under veckorna som går. Kan säkert applicera lite pokerteori på hur man överlever i regnskogen också...