Han har vunnit både WPT- och WSOP-tävlingar, miljoner i kontantspel och han har blivit en av de mest erkända och kommersiellt medvetna pokerspelarna i världen. Så varför kämpar Howard Lederer fortfarande för sina pokerrättigheter?
Howard Lederer minns första gången det hände. Det var på 1990-talet, när han var på generalrepetition för sin syster Annie Dukes – även hon pokerproffs – bröllopsmiddag. Lederer hade just vunnit en turnering, vilket ledde till ett litet omnämnande i en pokertidning. ”En av gästerna kom fram till mig med en kopia av tidningen,” berättar Lederer. ”Han bad mig signera den. Jag gav honom en autograf, men jag tyckte att det var konstigt.” Det må ha varit konstigt på den tiden, men det är det inte längre. Nu för tiden kan inte bjässen Lederer – en man med ett tålmodigt temperament och vänliga ögon som lätt kan bli genomträngande när han bestämmer sig för att stirra ner sin motståndare – passera genom ett kasino utan att dra uppmärksamheten till sig. Pokerfantaster kommer fram till ”Pokerprofessorn” och de utstrålar den sorts vördnad man normalt bara ser hos popstjärnornas fans. Under de timmar jag spenderar med Lederer på Caesars Palace i Las Vegas så är han, utan uppehåll, som en magnet. En kille lämnar över sitt visitkort (det handlar om en möjlig TV-show), en fnittrig tjej får hans autograf och någon annan kommer fram för att diskutera ett pokerproblem där han vill veta hur man ska spela en särskild hand i en viss situation. Lederer ägnar ett ögonblick åt var och en, utan att någonsin verka särskilt besvärad. Det här är den sortens uppmärksamhet som kan få en del pokerproffs att slita sitt hår – särskilt de som var med i spelet innan dess uppsving. Doyle Brunson beklagade sig en gång för mig att han inte kunde ta sig igenom en flygplats utan att oavbrutet bli stoppad. De spelare som jag känner som spelar kontantspel älskar anonymiteten de får genom att inte delta i TV-sända turneringar. Men det gäller inte Lederer. Han hävdar att han förutspådde att det skulle bli så här – och han älskar varje minut av det.
Stor personlighet
Vid millennieskiftet spelade Howard Lederer huvudsakligen kontantspel och tjänade bra med pengar på $400/$800- spelen på Bellagio Casino, Las Vegas. Precis som alla andra seriösa proffsspelare så deltog han då och då i en och annan turnering, men det blev aldrig mer än så. Sedan, under den inledande omgången av World Poker Tour, som startade 2003, vann han två WPT-titlar och blev med ens en välkänd figur. Efter den avgörande handen i den första segern öppnade Mike Sexton en flaska champagne och kamerorna zoomade in på Lederer som uttryckte sin vision: ”Jag såg pokerns blomstrande tider komma och jag tyckte att det skulle bli toppen.” Ett år tidigare hade han deltagit i Poker Million på ön Isle of Man, den första tävlingen där en hålkortskamera användes. Till skillnad från sin vän Erik Seidel (som inledningsvis hatade tanken på att någon skulle ha möjlighet att avslöja hans strategi), så välkomnade Lederer den nya tekniken. Han insåg genast att tekniken skulle förvandla spelet och göra det till ett tilltalande TV-program. Sedan, när han lade märke till all uppmärksamhet som World Poker Tour gav, började han i allt större utsräckning fokusera på turneringar – och han vann mer än två miljoner dollar mellan 2002 och 2004, samtidigt som han bara behövde uthärda en bråkdel av de svängningar som kontantspel med höga insatser innebär. Men, bortom prispengarna så insåg Lederer vilka rikedomar som kändisskapet skulle kunna föra med sig. ”Jag såg, för första gången i mitt liv, möjligheter som skulle finnas bortom de pengar jag tjänade på poker,” säger Lederer, som första gången kallades ”Pokerprofessorn” av Jesse May (vid Poker Million), även om det var Mike Sexton som såg till att titeln bankades in i allmänhetens medvetande under första säsongen av WPT. ”Jag tänkte att jag kunde bli sammankopplad med böcker, DVD och reklam tack vare alla som ser mig spela på TV. Jag tror inte att de andra proffsen såg det här, men det gjorde jag.” Han tvekar ett ögonblick, ler stort och fortsätter. ”Det enda kruxet är att jag trodde det var tio gånger mindre än vad det egentligen är.” Allt blev så stort och så bra – Lederer lånade ut sitt namn till ett bourbonmärke, har arbetat för att främja Full Tilt, har arbetat med att skapa webbplatsens mjukvara, medverkat i pokerläger och har släppt utbildnings-DVD:er – att han i själva verket har minskat den tid han faktiskt lägger ned på att spela poker. Enligt Lederers sätt att se på saken så har poker som affärsverksamhet blivit mer tilltalande än ett bra spel i Bobby’s Room. Det har fått mer långtgående verkningar än vilket pokerspel som helst och fungerar för bra för att inte utnyttjas. Dessutom njuter Lederer faktiskt av att vara kändis och affärsman. ”Min personlighet gör att jag alltid letar efter nya utmaningar,” säger Lederer. ”Jag har spelat poker sedan jag var 18, det stora uppsvinget kom när jag var 39 och det har låtit mig utvecklas som människa.”
Blomstrande Industri
Texas Hold’em ständigt växande popularitet har gjort Lederer till den sorts person vars namn och image har stor betydelse pokermarknaden, som han beskriver som ett sorts trevägs ekosystem. Ekosystemet består av onlinespelet, det som visas på TV och livespelen. Lederer förklarar att en av de tre delarna inte hade kunnat existera i samma, robusta form som de gör idag om det inte hade varit för de andra två. TV har lockat otaliga spelare till spelet. Onlinepoker har skapat finansiella möjligheter för proffsen som associeras med webbplatserna. När det gäller livespelen och turneringarna så är det där som pengarna finns och det är där de andra två komponenterna sammanlänkas. ”Poker är ett toppenspel och kommer inte att bli föråldrat,” förutspår Lederer. ”Men TV påminner folk om hur toppen det är med poker. Om poker inte var med på TV längre så skulle det spelas mindre.” Lederer erkänner gärna att World Poker Tour starkt har bidragit till att göra honom till den stjärna han är idag. Trots det så hävdar Lederer att han och de andra proffsspelarna har gjort en hel del för World Poker Tour. Och i detta finns en konflikt mellan en grupp spelare (Lederer, Annie Duke, Chris Ferguson, Andy Bloch och Joe Hachem – av vilka, inte helt oväntat, inga är finansiellt beroende av vinsterna från turneringar) och WPT. Som saker och ting är för närvarande, enligt Lederer, så har WPT ensamrätt på att banda och sända de flesta turneringarna med inköp på mer än 10 000 dollar via TV. Och eftersom WPT når en stor publik med pokertokiga tittare och låter spelarna bära logotyper, så är de tävlingarna de mest lockande tävlingar (som inte tillhör WSOP) att spela i. De har de största inköpen, erbjuder summor som förändrar livet för vinnarna och drar därför åt sig proffsen. Problemen för Lederer och hans sex kamrater börjar med kontrakten som WPT ber spelarna skriva på innan de kan sätta sig att spela. Kontraktet fastställer, enligt Lederer, att ”bilderna av oss binds upp på livstid. Egentligen sträcker sig kontraktet bortom en livstid. Det gäller för all framtid, överallt i universum och i all media, vilket inkluderar media som ännu inte har uppfunnits. De kan använda min image och mitt framträdande och sälja det utan att kompensera mig. Och de kan använda min image för att konkurrera med mig. WPT har en pokerskola, så de kan visa klipp där jag spelar och använda det för att gynna deras skola, som i sig konkurrerar med mitt eget pokerläger.” Lederer påpekar att han och de andra spelarna gladeligen lade in sina egna pengar, vilket i grund och botten, hjälper WPT att skapa en TV-show. Och de är villiga att ställa upp med sina ansikten för att hjälpa till att främja själva showen. ”Vi vill bara begränsa deras användande av våra bilder,” förklarar han. ”Med det sagt så har de rätt att fråga efter att få använda imagen. Men vad de har gjort är att de har gjort ett övertramp vad det gäller anti-trustlagarna (och de befinner sig mitt i en lagtvist där en grupp spelare står mot WPT) och de har gått till de stora, landbaserade kasinona i USA och bokat dem. Till dem har de sagt att för att de ska vara en del av World Poker Tour så måste de gå med på reglerna.” Så resultatet har blivit att Lederer och de andra spelarna, som inte heller vill ge bort sina rättigheter, inte kan spela i turneringar som förlagts till kasinon som inte är med i World Poker Tour.
Överträdelse av rättigheter
Situationen är komplicerad och lagarna är svårlästa. Men kontraktet skapar helt klart en svår situation för spelare som är beroende av turneringar för att livnära sig. De måste avskriva sig sina rättigheter till WPT eller också undvika att spela i de flesta av turneringarna under vilket givet år som helst. ”En av de mest intensiva konversationer jag har haft om det här var med Gavin Smith,” fortsätter Lederer. ”Han har redan vunnit en WPT-turnering och tagit sig till ett finalbord. Gavin är en framgångsrik pokerspelare och han tycker att han sviker mig. Jag klandrar honom inte för att han spelar, men han bad i praktiken om ursäkt. Han sade att han har helt enkelt inte råd att inte spela. Så under tio månader per år [när World Series of Poker inte spelas] så har han inget val och tvingas därför att skriva under ett kontrakt som inte är vedertaget. Det är själva definitionen av anti-trust.” För närvarande så har inte WPT utövat sina rättigheter som spelarna skrivit över på dem. I själva verket, vid ett tillfälle, när en reklambanner på en webbplats hade en bild på Doyle Brunson, Gus Hansen och Daniel Negreanu, så ombads WPT att ta bort bannern och det gjorde de. ”Men vid samma tidpunkt gjorde de klart att de inte tyckte att de var tvungna att ta bort reklamen, ”säger Lederer. ”De tog bort den eftersom de är snälla. Det skrämde mig rejält. Steve Lipscomb och Lyle Berman [några av grundarna till World Poker Tour] är bra killar, men du ska inte behöva förlita dig på att några främlingar är snälla. Och vem kommer att äga WPT om tjugo år? Antagligen inte Lyle eller Steve. Jag vill inte behöva lita på de nya ägarna.” Jag agerar djävulens advokat och påpekar för Lederer att WPT redan har gjort en eftergift (de har tillåtit spelare att bära logotyper) och att problematiken med reglerna inte är någonting nytt. När World Poker Tour en gång började så var kontraktet med rättigheterna redan gällande och spelarna skrev glatt på, eftersom de var upprymda över att vara med på TV – och att de inte hade någonting att förlora. ”Du kommer undan med vad du kan komma undan med,” erkänner Lederer. ”Men det här är en ny marknad och jag har ingenting emot WPT. Men vid en viss punkt måste du säga ifrån. Det började som en affär som var ömsesidigt bra för alla. Under den första säsongen så hjälpte Chris Ferguson till med att hitta fel i bandningarna. Chris, Annie och jag deltog i en hel del radiointervjuer som hjälpte oss, men som också hjälpte WPT att bli vad det är. Sedan börsintroducerades de för flera hundra miljoner dollar och Steve Lipscomb löste in mellan tio och 20 miljoner dollar. Det är okej, jag missunnar honom inte det. Vi begär bara en rättvis behandling och när det har gått så här långt så känner vi att lagen skulle kräva det. Vad lagen skulle begära är en ordentlig marknad. Men en ordentlig marknad kommer inte att komma igång, eftersom WPT kontrollerar 75-80 procent av de stora turneringarna med inköp på 10 000 dollar eller mer.” Så, om det inte blir några överenskommelser så kommer Lederer och hans vänner att låta domstolarna bestämma.
I början
Långt innan han blev involverad i affärsverksamheter och rättstvister fick Howard Lederer kämpa med sin poker. Efter att ha tagit examen från High School 1982 lade han universitetsstudierna vid Columbia University på is och flyttade till New York med ambitionerna att bli världsmästare i schack. Han började frekvent besöka Bar Point, en sjabbig schackklubb på Manhattan. Ganska snart upptäckte han att det spelades poker i ett av klubbens rum. Då glömde han snabbt schack. ”Under två hela år,” minns Lederer, ”förlorade jag i poker. Jag blev förmodligen pank 300 gånger och fick sova på schackklubben. I utbyte så höll jag pokerrummet rent och jag tjänade pengar på att springa ärenden för killarna som spelade. Vid tvåtiden på morgonen så hade jag tjänat 15 dollar i dricks, vilket var tillräckligt för att jag skulle kunna köpa in mig i ett spel. Sedan, när spelet var slut, var jag helt färdig. Då lånade jag ett par dollar av någon av vinnarna, vilket gjorde det möjligt för mig att köpa ett paket cigaretter och en souvlakismörgås. Så var mitt liv. Jag var pankare än pank men jag behövde inga pengar så länge jag kunde ta mig till nästa spel.” Efter de två åren var Lederer dock tillräckligt bra för att klara av att slå spelarna vid Bar Point. Han fick ihop en blygsam bankrulle, sov på en kompis soffa för 250 dollar i månaden och lyckades komma på ett idiotsäkert sätt att spela. ”Spelet brukade börja på fredagen och inte ta slut förrän på söndagen,” minns Lederer. ”Jag började spela på fredagskvällen, höll på till tre eller fyra på morgonen och gav mig sedan av. Sedan kom jag tillbaka, efter att ha sovit, och samma folk var fortfarande där. Jag gjorde samma sak på lördag. Och när jag återvände på söndag så började spelet bli riktigt bra.” Lederer tog sig till ett Hold’em-spel med $5/$10 i insatser. Hans inkomster ökade till dess att han tjänade ett par tusen dollar varje månad och han började känna sig som en professionell spelare. ”Då hörde jag om ett fantastiskt spel på Mayfair,” säger Lederer. ”Det förändrade mitt liv.”
Imponerande avslutning
Mayfair var en legendarisk spelklubb, som låg på bottenplan på det sjaskiga Manhattan-hotellet Gramercy Park Hotel. Klubben startade som en bridgeklubb, som sedan utvecklades till en backgammon- och gin-håla, men när Lederer kom dit var poker det hetaste spelet. Det handlade om No Limit med insatser på $5/$10/$25 och en imponerande anslutning bestående av bland annat Steve Zolotow, Jay Heimowitz, Dan Harrington, Erik Seidel, Jason Lester och Mickey Appleman. ”Ingen av oss var särskilt bra,” medger Lederer, ”men vi utgjorde ett kollektivt sinne bestående av smarta människor som var hängivna att bli bra. Vi spelade hela dagarna och gick till en bar när spelet var slut. Vi spenderade ett par timmar per natt där och vi pratade poker och det gjorde oss till bättre spelare. Så småningom blev spelet riktigt tufft.” Och insatserna gick upp ordentligt. Resor till Las Vegas – där sällskapets hjärnor, enligt Lederer, fick härdsmälta – hjälpte att skärpa deras färdigheter och ett spel i New York-stil tog form: tight, smart och aggressivt, med en hel del kontroll och minimalt med utbrott. En kortvarig, men lönsam period med vadslagning för Lederer och hans partner Zolotow tog slut när polisen gjorde några tillslag. ”Polisen kunde inte förstå hur vi kunde bli inblandade i så många händelser utan att vara bookmakers [vilket är olagligt i USA, förutom i Las Vegas],” berättar Lederer. ”Vi avgjorde fallet när de såg att våra telefonsamtal var utgående och inte inkommande, vilket gör det ganska svårt att vara en bookmaker. Vi råkade inte ut för några egentliga problem, men vi fick ett klart budskap som berättade för oss att vi inte skulle kunna veta när nästa tillslag kom. Det är obehagligt att få påhälsningar från polisen och det fick oss att sluta.” Men det var okej för Lederer, som återigen fokuserade på poker och spelade i några av de största kontantspelen under slutet av 1990-talet. Efter hans stora vinster i turneringar mellan 2002 och 2004 så fortsatte Lederer spela, men sällan på toppen av sin förmåga. ”Det handlar inte om förlorade spelkunskaper,” hävdar han. ”Det handlar bara om fokus. Om du måste tänka på saker som inte handlar om poker när du sätter dig ner vid bordet så gör du inte vad du måste. När jag blir riktigt involverad i en turnering så fokuserar jag. Det är spännande och jag spelar om riktiga pengar. Sist jag kände mig helt och hållet engagerad var under 2005 års Main Event när jag klarade mig till fjärde dagen. Jag stängde ute allt som kunde distrahera mig.” Lederer fortsätter att säga att han hoppas kunna dra ner på sina affärsåtaganden under den närmaste framtiden och jag anar att han kommer att avslöja att han ska återvända till pokerspelandet. Jag flinar och släpper sedan frågan. ”Du ställer frågan med ett leende,” svarar han. ”Men jag tror att det finns några spelare där ute och antingen har glömt bort mig eller som aldrig kände mig när jag var fullständigt fokuserad. Jag älskar poker och min plan är att fasa ut allt det andra och ägna mer tid åt att spela – både kontantspel och turneringar. Folk kommer att bli förvånade. De kan kanske inte fatta hur hårt jag kan spela och jag är spänd över att komma tillbaka till den nivån.”
Tips från professorn
Efter att ha spenderat åratal som vinnare i kontantspelen på olika klubbar kors och tvärs över USA så började Howard Lederer spela turneringar. Han ändrade sin spelstil och lyckades vinna en hel del. Här ger han några tips som kan hjälpa dig att nå finalbordet.
Ta kål på veklingarna
”Ta reda på vilka som är de svagaste spelarna och attackera dem. Det finns massor av pengar att tjäna på att jaga de här motståndarna. Men du måste snabbt kunna profilera spelarna vid ditt bord, eftersom bordskonstellationerna i turneringar ändras hela tiden.”
Slå om till reträtt i rätt lägen
”Du måste lägga händer som inte nödvändigtvis går att tjäna pengar på i kontantspel. Gör du samma sak i en turnering kommer spelarna att lägga märke till det och börja bluffa. Men du måste vara medveten om att i vissa situationer så bluffar inte turneringsspelarna. Men – och det här låter motsägelsefullt – aggressivitet betalar sig bättre i turneringar än vad det gör i kontantspel.” ”
Sov länge
Du behöver massor med uthållighet för turneringar, så jag brukar förbereda mig genom att sova länge. Om turneringen startar vid tolv på dagen så vaknar jag inte senare än elva och rullar in lite omtöcknad vid tolv, eller kanske till och med halv ett. Jag vill glida in i spelet. Och då, när det betyder mest, mot slutet av dagen, vill jag vara knivskarp i sinnet. Jag har min höjdpunkt runt tio, då alla andra börjar gäspa.”