Kategori: Reportage

David Williams har blivit en av de mest respekterade spelarna bland det nya släkte av pokerstjärnor som avlats fram. Och som FirstPoker fått reda på är det hans största rädsla som driver honom att spela.

Klockan är halv fyra på eftermiddagen den sjunde oktober 2006 och jag håller just på att klämma mig in genom den olåsta nödutgången som leder till hotellet Venetians danssalong. Jag stannar för att gnugga ögonen; en gång för att få synen att anpassa sig till den vaga belysningen och sedan en gång till för att förvissa mig om att jag inte ser i syne. Inne i danssalongen har 64 av världens bästa spelare samlats på en och samma plats för att delta i den hett efterlängtade lagindelningen till PPL (Professional Poker League). Välkända ansikten finns överallt; David Benyamine och Patrik Antonius befinner sig i närheten, medan lagkaptener som Phil Ivey, Doyle Brunson, Barry Greenstein och Daniel Negreanu uppehåller sig i mitten av rummet. Det är den ultimata vem-är-vem i poker och – oundvikligen – surrar det runt omkring mig angående lagens sammansättningar och vilken turordning spelarna tagits ut i. En av dem som ser mest nedslagen ut är David Williams, mannen som kom på andra plats i WSOP 2004. Denna 26-åring från Texas var den siste att komma med i Lag 2 (som leds av grundaren till PPL; Chip Reese), men han förhåller sig förvånansvärt försiktigt till urvalet. ”Jag var en av de sista av nykomlingarna som valdes, men jag tycker ändå inte att det var utan orsak,” säger han. ”Om PPL hade varit som en turneringstävling så hade jag blivit vald bland de första två eller tre. Phil Ivey berättade för mig att ’de andra spelarna respekterar ännu inte ditt spel i kontantspelen,’ vilket var helt sant. Mitt kontantspel är inte särskilt bra. Det känns på sätt och vis fortfarande, men det är rätt schysst att vara en del av PPL.”

Först tillfrågad

I själva verket, med tanke på att Williams var den enda spelaren bland alla de andra som antingen vunnit WSOP eller kommit på andra plats under de senaste sex åren som blev inbjuden, så skulle det ha varit ganska oartigt av honom om han inte hade dykt upp. Han var faktiskt en av de första spelarna som Reese tog kontakt med när tanken på en elittävling i poker först började ta form. Williams minns mötet som om det hade varit igår. ”Vi var bara 27 kvar i World Poker Tour, som Tuan Le vann (april 2005). Jag låg på andra plats när det gällde marker och han tog mig åt sidan under en av pauserna. ’Vet du vad David?’ sa han. ’Jag behöver ditt telefonnummer. Jag vill att du ska vara en del av det här. Du har verkligen visat att du kan spela bra.'” Men hur lyckas en spelare, vars genombrott som kom för bara två år sedan när han kom på andra plats på WSOP, förtjäna så mycket respekt att han tituleras ”Pokerns Framtid”?

På pappret kan det kanske se ut om att Williams var en gröngöling när han tog sig till den där ökända uppgörelsen mot Greg Raymer i WSOP, men Williams hade spelat kort om stora pengar under nära nog sju år. Williams var 17 år när han av en händelse ramlade in hos sina vänner då de spelade Hold’em. Med tanke på att han hade spenderat många år med alla sorters spel så blev han förstås fängslad direkt. ”Jag har alltid spelat kort med min mamma. Vi spelade spader och andra kortspel, så när grabbarna sa: ’hoppa in, det kostar bara fem dollar,’ så tvekade jag inte ett ögonblick. Jag lärde mig snabbt och har spelat sedan dess.” Han upptäckte snart att han hade känsla för poker. ”Jag skulle kanske inte säga att jag var bra från början, men jag hade en naturlig talang – jag fattade snart att jag var bättre än vad mina vänner var,” säger Williams och kliar sitt perfekta, fördelaktigt framträdande bockskägg. ”Jag hade tur som befann mig i ett område där det fanns dåliga spelare. Hade jag startat min karriär i Vegas, där folk kan poker bättre än på andra platser, så hade jag antagligen slagit huvudet i väggen redan från början.” Hur som helst, Williams verkliga förkärlek för kort handlar egentligen om fantasykortspelet ”Magic: The Gathering”. Han hade redan spelat Magic i fyra år och var en av de högst rankade spelarna inom det området. När jag pratar med Williams är hans nuvarande image ljusår från bilden jag har i huvudet av nördarna som bara ska dra det högsta kortet när det gäller Magic. Han är en kille som ser häftig ut och han utstrålar självförtroende med varje ord han säger. Hans beteende är mer som en rockstjärnas än som en fånig nörds uppförande. Dessutom, när en självutnämnd alla tiders bråkstake som Mike ”The Mouth” Matusow pratar om Williams som en ”playboy” så kan man förstå att de här tigerränderna är välförtjänade. Men trots det här så kan inte Williams dölja sin passion för spelet som spelas som en korsning mellan poker och schack. ”Jag brukade älska Magic mer än poker,” avslöjar han. ”Du kanske inte får samma adrenalinkick som du får av poker, men där poker handlar om intensiva ögonblick så handlar Magic om att långsamt bygga upp ett klimax. Du kan verkligen se spelet utvecklas medan du planerar strategin.” Magic gav också Williams en hyfsad lön. Vid den tidpunkt i hans liv som han spelade Magic arbetade han också med olika jobb, från att arbeta som servitör till att reparera datorer, men han använde helgerna för att spela turneringar. ”Jag tog ledigt från jobbet för att resa runt i världen. Jämfört med pengarna man tjänar på poker så var det ingenting, och dessutom behövde du betala resan själv. De enda som lyckas bra i Magic är dem med rika föräldrar. För min del så klarade jag mig bra eftersom min mamma arbetade som flygvärdinna, så det var inte så dåligt och jag kunde flyga gratis.”

Vändningen

Allt som allt så säger Williams att han tjänade hela $50.000 på att spela Magic. Men allt tog en plötsligt, trist vändning när han drog på sig en avstängning från spelet efter att ha grälat med den stränga ledningen under världsmästerskapet 2001 i Toronto. ”Det hävdades att jag hade märkt mina kort,” säger han med en genuint bedrövad min. ”Men de kort de hävdade att jag hade märkt var långsamma kort och jag spelade en snabb match. Om jag skulle ha märkt mina kort så skulle jag förstås ha märkt kort som hade kunnat påverka spelet tidigt.” Medan Williams förklarar intrigerna kring hans avstängning så sker det en omedelbar förändring i hans humör; han går från att ha pratat lugnt och stilla till att prata väldigt livligt. Även efter fem år så påverkar avstängningen honom fortfarande. ”Jag har en hel del integritet,” säger han. ”Jag ville vinna eftersom jag var väldigt tävlingslysten. Jag skulle inte gå in i en bank med en mask över huvudet och gasta att ’detta är ett rån.’ Om jag hade tänkt fuska så hade jag varit lite smartare än så.” I efterhand verkar beslutet som Magics ledning gjorde som ett dåligt beslut som blev något bra, men för Williams kändes det som om himlen just hade rasat ner över honom. ”De stängde av mig ett helt år och jag var fullständigt knäckt,” säger han något missmodigt. ”Det här spelet var vad mina vänner spelade och det var min passion. Det var som att rycka bort 40 personer som du står riktigt nära.” Ljuspunkten var att Williams nu hade mycket mer tid över och således kunde han börja spela poker på den lokala spelklubben i Dallas. ”Jag spelade Limit-poker ett tag,” säger han. ”Men jag gick sedan över till Omaha Hi-Lo Split. Pengarna jag tjänade var betydligt bättre än vad jag tjänade på att arbeta. Jag hade en vän som arbetade som bookmaker. Han brukade ge mig lite stöd och han ville också gärna spela, men han var så upptagen med sina vad att han inte hade råd att ta ledigt.” Williams framgångar i Omaha – särskilt i Pot Limit – innebar att han knappt fick tid att spela No Limit Hold’em. Han visste att det existerade, men några direkta spel förekom bara på enstaka onsdagar på spelklubben i Dallas. ”Jag prövade några gånger, men jag fattade först inte vad som försiggick. Uppbyggnaden av spelet kändes ganska dålig, det var rena chansningar.” Vid den här tidpunkten i Williams liv var en pokerkarriär långt ifrån vad han tänkte ägna livet åt. Han hade klarat av ett års avstängning från Magic och lyckats återvända till fållan. ”Jag började om eftersom jag älskade det spelet – och det gör jag fortfarande.” Men vid den här tidpunkten så var det snart dags att börja studera på universitet – även om hans väg mot en examen i ekonomi var allt annat än okomplicerad. ”Jag började med elektronik,” säger Williams. ”Men sedan bestämde jag mig för att det inte var någonting som jag ville syssla med resten av livet. Jag bytte då till datorvetenskap, men det var mer som en hobby. Jag prövade finansvetenskap, men efter att ha varit med på en ekonomiföreläsning insåg jag att det var ett ämne jag var riktigt intresserad av.” Williams senfärdighet handlade delvis om hans attityd till livet. Det är ironiskt att en man som är mest känd för att ha kommit på andraplats i WSOP:s Main Event egentligen inte nöjer sig med att vara näst bäst. Allt handlar inte om pengar för honom; det handlar om tillfredsställelsen i det han gör. ”Min mor lärde mig att det inte spelar någon roll om du tjänar en massa pengar eller inte – så länge som du är nöjd med livet,” säger han. ”Jag ville ha ett arbete där jag kunde bli rik, men det var alltid viktigare för mig att vara lycklig. Jag ville ha ett jobb som var unikt, ett jobb jag kunde längta efter att göra när jag vaknar – varje dag.”

Framgångar

Framtiden för Williams blev allt mer tydlig runt 2003. Chris Moneymaker tog hem en drömvinst i världsmästerskapet, en drömvinst som i sin tur ledde till att drömmen om stora vinster spred sig över världen via pokerns webbplatser och många spelrum på Internet utlovade samma vinster till miljoner spelare. Möjligheterna att spela No Limit Hold’em ökade tiofalt och Williams bestämde sig för att försöka kvalificera in sig till tävlingen Aruba Classic. Kvalet gjordes genom en satellittävling online och Williams fick lite hjälp av sina vänner förstås. ”Jag chattade med de andra Magic spelarna via MSN Messenger,” säger han. ”En av mina goda vänner var Eric Froehlich, även kallad E-Fro, en tvåfaldig armbandsvinnare. Han var inte 21 då, så han kunde inte spela, men jag berättade för honom vilken hand jag satt på och vi kunde diskutera olika scenario när de dök upp.” Två kloka huvuden visade sig bättre än ett, och efter ett par försök så vann Williams sin plats. Aruba visade sig vara en smärre chock för en nybörjare som Williams, som aldrig hade spelat några större turneringar, men inte ens han själv skulle ha kunnat förutsäga hur han skulle ha reagerat. ”Den första person som satt vid mitt bord var Mike Matusow. David Oppenheim dök också upp. Jag visste inte vilka de var då, men jag kunde genom deras arrogans räkna ut vad som pågick. Och jag satt mellan dem. ”Inklämd som en sandwich mellan två så erfarna proffsspelare så var det ett mindre mirakel att inte Williams flydde hals över huvud redan under den första dagen – men det var faktiskt inte så illa som man kan tro. ”När jag blev utslagen,” minns Williams med en elak min dansande över hans ansikte, ”så läxade Matusow upp den killen som slog ut mig. Han gick igång och gapade om hur dålig den där killen var. ’Synade du $5 000 med K-10? Du är en idiot!’ skrek Matusow. Visst kändes det när jag blev utslagen, men jag kände ändå att jag fick lite upprättelse av att Mike skällde ut den där killen. Jag var inte duktig nog att säga det då, men att Mike skällde ut den där killen fick mig att känna att jag inte hade spelat så dåligt. Jag hade ändå ett Ess och en Dam.” Som ett resultat av hans jungfruresa in i den där världen som består av turneringar i Hold’em så insåg Williams att den spelformen var något speciellt. ”Jag gillade verkligen människorna, livsstilen och miljön. Jag bestämde mig för att jag måste spela i WSOP:s Main Event, men jag visste inte hur jag skulle lyckas få ihop $10.000” Den förste Williams ringde var hans bookmakervän i Dallas, som gärna ville hjälpa honom – men Williams skulle få arbeta för att få pengarna. ”Han ville ta en del av det jag vann i ett Pot Limit Omaha-spel och om jag vann upp till $10.000 så skulle han hjälpa mig till WSOP – mot en del av vinsten.” Som tur var för Williams så lyckades han tack vare sina ökande kunskaper i onlinespel ordna en plats utan alltför mycket trubbel. Tillsammans med några Magic-spelare, inklusive den holländske framgångsrike Noah Boeken, tog han sig till Vegas. Williams vittnar snabbt om att Boeken var en naturlig del av hans framgångar i världsmästerskapen. ”Jag och Noah har alltid stått varandra nära och vi har alltid pratat om poker. Det här var även hans första världsmästerskap. Om jag befann mig i ett satellitspel så befann han sig på åskådarplats eller så hamnade han på bordet bredvid. Det var Noah som presenterade mig för Marcel Luske.”

Förebilden

Enligt vissa så var det mötet med Luske som blev grunden för varje pokerbeslut som Williams gjort efter detta möte. Men, medan vi tar oss genom de grottlika korridorerna i hotellet Venezia, så står det klart att vad mannen som kallas Flying Fox verkligen bidrog med var mer komplicerat än så – något som Williams är noga med att poängtera. ”En hel del människor tror att Marcel var en läromästare,” säger Williams. ”Men, och det säger jag utan att vilja nedvärdera honom – han hjälpte mig verkligen en hel del – så var det inte som att han sade saker som: ’Du borde ta A-K och kontrahöja mot den här killen.’ Istället gillade han att visa hur bra han var. Då sade han saker som: ’Se här, jag ska höja mot den här killen eftersom jag vet att han inte har något.’ De saker som han sa fungerade och jag sög in all information. Jag tog med mig allt det där till Main Event och det var så han var till någon hjälp. Han var mer inspiration än tränare.” Med tanke på att WSOP 2004 hade mer än 2 500 tävlande, så hade det som Williams hade tillgodogjort sig från Luske inte varit värt någonting utan lite tur också. Det är ganska okänt att Williams faktiskt kunde ha åkt ut så tidigt som den andra dagen, fast han hade rejält med tur i en viktig hand. ”En kille höjde, jag kontrahöjde och ytterligare en kille gick all-in,” berättar Williams. ”Den som först hade höjt synade och det gjorde jag också – med två Knektar. Jag gör aldrig det nu för tiden. En av de andra visade två Ess och en annan två Nior. Ännu en Knekt kom upp och jag lyckades få triss.” Efter den förskräckelsen så blev strategin enklare; försök inte göra något extravagant. Fantastiskt nog så lyckades både Luske och Williams ta sig till finalen med tio spelare och hade säkrat minst $373.000. Från åskådarplatser minns Williams hur hans mor skrek åt honom att han skulle klättra uppför pengastegen. Det var ett tidigt tecken på hans numera berömda mentalitet att det inte bara ska handla om att hålla sig kvar. ”Jag ville inte lämna den turneringen,” säger han. ”Jag kände mig bunden till den och det kändes som om någonting fantastiskt höll på att hända. Jag ville bara vara en del av det.” Williams upprymdhet visade sig dock vara kortlivad, när han var tvungen att se på när före detta WSOP-mästaren Dan Harrington kastade ut Luske från turneringen. ”Även om Marcel tekniskt sett var med bland de tio sista, så missade han det sista bordet,” säger Williams allvarligt. ”Det var rätt nedslående för mig och väldigt upprörande. Om du tittar noga på TV-programmet så ser du att jag gråter. Jag tyckte att han förtjänade att vara där mycket mer än vad jag gjorde, eftersom jag hade inte varit där om det inte hade varit för honom.” Även om han åkte ut så tänkte ändå Luske fortsätta att hjälpa sin skyddsling; utan den hjälpen så erkänner Williams att hans spel skulle ha haltat betydligt. ”Många gånger gick det dåligt för mig, men han fanns där för att hjälpa mig upp på fötter igen. Hur ofta hamnar man i en pokerturnering där en av dina motståndare gör saker för att hålla igång dig? Jag uppskattade verkligen hans hjälp.”

Lärdomar

Medan alla visste att Williams kom på andra plats i kampen mot Greg Raymer så var det få som visste hur svårt – rent psykologiskt – det kändes för den unge stjärnan. Visst, han var bara tjugofyra år; med 3,5 miljoner dollar på banken och han visade upp leenden för kameran. Men i hans huvud så kändes det som om han hade sumpat sin enda chans att gå till historien. ”Jag var helt uppriven,” berättar en irriterad Williams. ”Jag såg när han tog åt sig äran och jag var så avundsjuk. Jag minns att jag var tvungen att fejka ett leende och det ville jag verkligen inte göra.” Mycket av hans ilska riktades direkt mot hur snabbt det gick i finalen. Raymer må ha haft en ledning med 2,5 gånger fler marker, men Williams visste att han inte behövde kapitulera inom fem händer. ”Om du ser på mörkarna som låg på $25.000/ $50.000 så var det helt absurt att få in miljoner i potten. Men på den tiden visste jag ingenting om att spela poker i liten skala. Jag visste ingenting om hur man gör för att bara ligga och mala.” ”Det var också den värsta dagen i mitt liv,” säger han utan att tveka. Jag höjer tankfullt på ögonbrynen, men han fortsätter för att rättfärdiga uttalandet. ”Det är märkligt. Folk ber mig att berätta om den bästa och den sämsta dagen i mitt liv. Inga av mina nära har dött ännu, så den värsta dagen i mitt liv är samma dag som den bästa. Det är inte så att jag inte är tacksam för pengarna, men jag inser att jag inte har förstått hur viktigt det var för mig. Hur livsviktig skillnaden mellan första och andra plats kan vara. Det är en sådan chans man får en gång i livet – och jag sumpade den.” Men Williams vägrar låta WSOP 2004 definiera honom, se bara på hans attityd vid förra årets världsmästerskap. ”Jag var tvungen att fokusera eftersom jag ville vinna ett armband,” säger han. ”Jag gick och lade mig tidigt varje kväll, hyrde en kock och åt rätt varenda dag. Jag vaknade och var klar i huvudet, redo att gå till turneringen. Om jag blev utslagen så gick jag bara hem för att slappna av och göra mig redo för nästa dag. Folk bad mig att följa med ut, men jag stannade bara hemma och tittade på film.” Hans munklika tillvaro fungerade, han vann $1.500 Seven Card Stud-eventet och kom på andraplats i $5.000 No Limit Draw Lowball-eventet, men återigen så visade sig Williams vilja att vinna bara att räcka till en andra plats. ”Jag ville vinna det där armbandet mer än någonting annat i hela världen – mer än ett No Limit Hold’em-armband. Det är ett spel för veteranerna, så om jag som ung hade tagit mig in och vunnit, särskilt som jag inte hade spelat förut, hade jag vunnit en hel del respekt från det gamla gardet. Jag tittade på listan över dem som hade vunnit tidigare: Johnny Chan, Howard Lederer, Doyle Brunson, Bobby Baldwin, Allen Cunningham, Stu Ungar – och då insåg jag att det inte fanns några slöfockar där. Jag ville vara en del av den gruppen.” Med tanke på att han har kommit med i PPL så har Williams redan tagit en plats i pokerns elitserie. Men det mest skrämmande är att en av pokerns hetaste namn fortfarande har potential att gå ännu längre.

Ett monster vid bordet men en hygglig kille privat – Tony G är pokervärldens Dr Jekyll och Mr Hyde.

Under sin uppväxt i Kaunas, Litauen, lärde sig en ung pojke vid namn Antanas Guoga att spela schack.

Och han lärde sig snabbt. Medan de flesta barn kämpade med att lära sig att läsa och skriva spöade Guoga ungar
som var dubbelt så gamla som han själv i schack. Vid sju års ålder började han på en särskild schackskola där han upptäckte sin passion för något som skulle bli en hörnsten i hans liv: tävlan. Han älskade att vinna. I synnerhet när både spelet och motståndet var tufft. Men livet i det kommunistiska Litauen var också tufft och därför bestämde sig familjen Guoga för att flytta till Melbourne, Australien, då Antanas bara var 13 år gammal. Livet blev mycket bättre och enklare, men den kulturella omställningen innebar att Antanas inte passade in. Han var akademiskt begåvad, men istället för att plugga hårt – ”Jag trodde inte att min mamma ville att jag skulle bli advokat” – började han se sig om efter sätt att tjäna pengar. Han tröttnade snabbt på att tvätta bilar och klippa gräsmattor för småpengar, och det dröjde inte länge förrän han hittade ett hål i marknaden som han tyckte sig kunna fylla. Guoga började ta emot vad, och i ett land där spel på hundkapplöpningar är lika vanligt som solsken blomstrade snart hans illegala affärer.

”Jag började föra en spelbok i skolan,” säger han. ”Det dröjde inte länge förrän jag tog emot vad från flera olika skolor, inte bara min egen, och jag hade andra killar under mig som också förde böcker. Det var en ganska stor verksamhet, men till slut blev vi påkomna och alla andra tjallade på mig för att rädda sig själva. Jag blev utsparkad från skolan i nionde klass, men jag brydde mig inte. Jag älskade det. Varför skulle jag gå i skolan? I Australien fanns det fullt med folk som spelade på hundar och det pågick kapplöpningar hela tiden, dag som natt.”

Studenten

Han upptäckte även poker i Australien, och trots att han spelade mörk- och stötpoker med sina polare kom det att dröja innan han förstod att det var just detta spel som skulle utgöra hans inslagna bana i livet. ”Crown Casino öppnade 1997 och jag började spela där dagarna i ända, trots att alla sa att jag var en riktigt dålig spelare,” berättar han. ”Jag reste också till Vegas ett par gånger och blev pank – till största delen beroende på att jag var för ung för att veta hur saker och ting fungerade. Det tog ett tag att få koll på allt – hur stor bankrulle man behöver, hur mycket man ska ta med sig till bordet och hur mycket man behöver för att klara alla fluktuationer. Detta var min utbildning. Detta var mitt universitet.” Och mot slutet av 90-talet, efter att ha rest genom bland annat Österrike och Hong Kong, tog Tony G – det namn han nu använde då han skrev upp sig på kasinonas väntelistor – studenten. Han blev en fruktad kontantspelare och det är fortfarande från ringspelen som han tjänar huvuddelen av sitt levebröd – sina stora turneringsvinster till trots. ”Turneringsspel är en hobby för mig. Om det fanns en nationell tävling skulle jag ställa upp även om det inte var några pengar inblandade.” Men vare sig det gäller kontantspel eller turneringspoker har Tony G ett vapen som är mer fruktat än hans marker. Han är den första att erkänna att han alltid har varit stor i käften – det är hans djupt liggande önskan att vinna, att triumfera över motståndarna, som lockar fram buffeln inom honom. Men för honom är hans stora trut ett värdefullt verktyg och inte bara ett sätt att lätta på trycket. Den låter honom anta rollen som bordets kapten, ta befälet över spelet och krossa sina offer om han uppfattar ett aldrig så litet tecken på svaghet.

Men hans verbala prestationer har inte alltid vunnit omvärldens gillande, och en del av hans mer extrema utspel har fjärmat honom från ett stort antal spelare som – i bästa fall – ser hans uppträdande som osportsligt. Efter ett ökänt utspel mot Surinder Sunar i WPT Grand Prix de Paris, vägrade den i normala fall så lugne Howard Lederer att skaka hand med honom efter att han hade blivit utslagen. Detta är en sida av honom som står i tvär kontrast mot den lugne och lågmälde mannen som för tillfället sitter framför mig. Men då hans uppträdande förs på tal säger han sig vara extremt bekväm med det. Han ser snacket som en del av spelet och han är snabb att poängtera att han aldrig går över gränsen.

”Jag går aldrig in på folks privatliv eller deras familjer,” säger han. ”Och jag hoppar aldrig på dealers. Men om jag hittar en öm punkt hos en spelare och jag ser att han tar åt sig – då släpper jag honom aldrig. Om jag kan se att Surinder rycker till, då vet jag att det fungerar och då bara rinner orden ur mig och jag kan inte hindra dem. Jag vill inte göra folk förbannade eller göra hemska saker i verkliga livet, men vid bordet handlar det om en sport och jag vill verkligen vinna.”

Jag påpekar att det är en sak att snacka för att skaffa sig en fördel i spelet – om du befinner dig i krig med någon och vill ha dennes marker, varför skulle du då låta bli att psyka din motståndare? Men om du redan har slagit honom eller henne? Varför ge dig på någon som precis har slagits ut ur en turnering och känner sig som om han eller hon har fått en spark i magen? Jag pratar om Ralph Perry-incidenten i Intercontinental Poker Championship och Tony G förstår vad jag syftar på. Hans tonfall blir genast mjukare. ”Ralph Perry – det var inte okej. Det är verkligen inte okej att strö salt i såren när du slår ut någon,” säger han nästan grubblande. Sedan är plötsligt sitt vanliga, sprudlande jag igen. ”Men jag är en verkligt bra vinnare,” säger han med ett leende. ”Och en verkligt bra förlorare. Jag gillar att njuta av själva vinstögonblicket och ibland blir det fel.” ”Ibland tänker jag: ’Jag önskar att jag inte hade gjort sådär,’ men efteråt tänker jag: ’Det är okej – det som har hänt har hänt och det var ingen större grej.’ Och jag är tillräckligt bra för att kunna komma undan med grejer som andra spelare inte kan komma undan med. Du kan inte bara vandra in från gatan och börja psyka folk. Jag började inte bete mig så förrän jag visste att mitt spel var bra nog för att kunna backa mina utspel.”

En trevlig kille

Under Betfair Asian Poker Tour fick vi emellertid se prov på en helt annorlunda Tony G. Visst, om du kom i närheten av hans bord kunde du höra den bekanta stämman instruera folk om vad de skulle göra, vad de inte skulle göra, påminna dem om vem som var bordets boss och att de befann sig vid hans universitet. Men stämningen blev aldrig otrevlig och Tony G tappade aldrig humöret. Och från och med tävlingens näst sista dag såg han aldrig ut som någonting annat än en vinnare.

På finalbordet utspelade sig poker på elitnivå och efter att Lee Nelson hade åkt ut fanns det bara ett enda möjligt slutresultat. Det hela var en häpnadsväckande uppvisning av Tony G:s pokerkunskaper, men också i hur hans trash talk – när han använder sig av det under kontrollerade
former – kan krossa motståndare och tvinga dem att begå enkla, men katastrofala misstag.

Det förste som hamnade i skottlinjen var den unge chipledaren Samuel Lehtonen från Sverige, som efter en
övertygande start och i en massiv ledning började vackla under pressen. ”Jag lät honom bara få veta vad han höll på
med,” säger Guoga. ”Så snart han började göra misstag så fick han veta det, och det gick så långt att han frågade mig vad han skulle höja med. Ett par gånger höjde han inte från position, utan la sig, eftersom jag sa åt honom att han som minst behövde Ess högt. Han var massiv chipledare och jag var riktigt illa ute. Jag var tvungen att snacka lite för att försöka lura av honom hans marker. I ett läge sa jag till honom: ’Hjulen har trillat av vagnen. Hjulen har trillat av och du befinner dig högst upp på berget och glider nedför. Allt du kan göra är att hålla i dig.’ Och det är exakt vad som hände.”

Och när det var dags för heads up var det bara en tidsfråga innan Guoga fick övertaget. Som vanligt i poker fälldes avgörandet i en specifik hand, där den lokala, singaporianska spelaren Joshua Ang hade honom slagen efter att ha träffat ett Ess på turnen. Tony G visste att han kunde spela ut honom ur handen, trots att han satt på 8-2 och att bordet visade 10-10-3-A-4. Han la in en massiv satsning på 500 000 på rivern (ungefär en sjättedel av alla marker i spel) och lutade sig sedan tillbaka och började stirra ut sin motståndare. ”Jag lyckades klämma åt honom den gången,” minns han. ”Jag sa att allt han behövde göra för att vinna handen var att lägga in pengarna. Jag gjorde det väldigt enkelt för honom, men rent psykologiskt trodde han inte på det. Det stämde inte. Rent psykologiskt kunde han inte fatta att jag sa som jag gjorde och hans undermedvetna sa åt honom: ’Detta kan inte vara sant – han kommer att göra bort dig inför alla åskådare. Han kommer att skratta åt dig så fort du har lagt in pengarna i potten.’ Så han gjorde en av de värsta läggningarna i turneringen. Den handen är poker när det är som bäst, och jag kom undan med det. Efteråt var han en slagen man.”

Att ge tillbaka

Men han sparade det bästa till sist. Efter att trofén hade överräckts och han hade poserat för fotograferna, signerat autografer och bytt ett par ord med alla dem som ville skaka hans hand, så deklarerade Tony G att han skulle ge bort hälften av sina vinstpengar till välgörenhet. Den imponerande trofén gav han bort till tvåan Joshua Ang, ”så att den kunde stanna i Singapore.” Detta var en generös gest, men egentligen mycket mer än så. Detta var Asiens första större pokerturnering och för Tony G var det absolut nödvändigt att poker skulle framställas på bästa möjliga vis.

”Det är en stor summa. Det smärtar definitivt, men jag tycker att det är viktigt,” säger han. ”Jag ville vinna pengarna
för att kunna säga att poker är bra för Singapore och bra för Asien. Poker är en sport, ett skicklighetsspel, och väldigt annorlunda jämfört med ett spel som roulette, där alla förr eller senare måste förlora. Samhället kan också vara en vinnare i poker, det var det som jag ville visa. Jag hade varit nöjd med andraplatsen, så varför inte nöja sig med tvåans prispengar och ändå stå som segrare? Och det var precis vad jag gjorde.” ”Jag hoppas verkligen att detta blir något som andra pokerspelare kommer att ta efter. Barry Greenstein gör likadant och även om jag för tillfället inte befinner mig i en situation där jag kan ge bort alla mina vinstpengar, så kanske jag kan göra det om tolv månader. Jag skulle verkligen vilja göra det – vinna en turnering och skänka bort allt till behövande – eftersom det är ett utmärkt sätt att visa att världen kan bli mer fredlig och positiv.” Och med de orden skakar Tony G min hand och lämnar mig inte bara med ett intryck av att ha fått träffa en av pokerns största, utan även någon som verkligen vill göra det rätta. Detta kanske inte framgår vid spelbordet, men vad skulle poker vara utan sina karaktärer – personer som Tony G, Mike Matusow och Phil Hellmuth? Sensmoralen i den här historien är att man inte bör döma hunden efter håren. Det första intrycket kan vara missvisande – i synnerhet när det är ryckt ur sitt sammanhang. Om du bara går efter det du ser och läser på Internet har du antagligen stämplat Tony G som en gaphals och en buffel – någon som är lika otrevlig privat som när han försöker stjäla dina marker. Och du kan egentligen inte vara mer fel ute än så.

Chris ”Jesus” Ferguson berättar om livet som fredlös pokerspelare, om varför det bara blir svårare att slå honom, även om du spelar på topp, och hur du kan förvandla en dollar till 20 000 bara genom att följa hans enkla system.

Chris ”Jesus” Ferguson, som vunnit WSOP:s Main Event, vet sin plats i pokervärlden. ”Jag är en utböling,” säger han samtidigt som han lite teatraliskt tar av sig sin Stetson-hatt och placerar den på bordet framför sig. Han lutar sig tillbaka i stolen, halvt leende, medan han studerar min reaktion. Jag nickar eftersom jag vet att han har rätt. Men han är en besynnerlig sorts fredlös. Hela framtoningen är vilseledande: en snygg kostym, cowboyhatt, cowboystövlar och hår som en rockstjärna från 70-talet. Att vilseleda har också alltid varit meningen. När Ferguson kom till Las Vegas för första gången under sent 1990-tal efter avlagd examen upptäckte han att utstyrseln fick folk att se annorlunda på honom. Istället för att se en sjabbig student så gjorde hatten att han kunde inge respekt, något han tyckte var önskvärt. Idag kan utstyrseln lätt se töntig ut på en man i 45-årsåldern, men Ferguson lyckas med stolthet bära sina kläder – även om han inte riktigt ser ut som en modern, ung revolverman.

Inte som andra

På många sätt så utgör han själva symbolen för en äkta nörd. Han har ett försiktigt sätt att prata, och han har en examen i datorvetenskap och en fascination för TV-spel. När han sitter med benen korsade på andra sidan av bordet i ett fashionabelt London-hotell så ändrar han sällan uttryck från sitt blyga leende, och den snygga kostymen är en motsägelse vad det gäller hans mjuka insida. Han svarar milt på varje fråga med väl avvägda svar, vilket hans flickvän som sitter bredvid honom kommenterar med att ”det är väldigt svårt att läsa honom”. Ferguson har heller inte något skränigt sätt eller ett påtagligt ego som utmärker så många av hans likar. I en värld full av excentriker och egoister så är den här mannen ständigt artig och har ett älskvärt sätt. På många sätt innebär hans sätt ett hopp för pokerspelare som har svårt att finna sin plats i en pokervärld där spelare som Phil Hellmuth pratar om att stirra in i folks själar. Denna värld av mystiska insikter är inte en värld som Ferguson lever i. Hans sätt att förhålla sig till spelet är analytiskt och empiriskt. Det sker genom att han noga studerar spelet. ”De flesta pokerspelare förstår inte vad det är de gör,” säger han. ”Jag förstår vad det är jag gör. Den grundläggande strategin jag använder är baserad på matematik och den är väldigt svår att spela mot. När jag tänker på poker så koncentrerar jag mig mer på mitt spel än på mina motståndares spel. Om jag hade varit tvungen att berätta för min motståndare hur jag skulle spela varje hand, hur hade jag spelat då? Jag försöker arbeta fram en strategi där det inte spelar någon roll om motståndaren vet hur jag spelar, även om han betraktar mig i timmar så kommer han inte att kunna slå mig. Det är så jag betraktar poker.”

Låga nivåer

Att tänka på det här sättet har förvisso varit framgångsrikt för Ferguson med en omedelbar och konsekvent framgång i pokerturneringar de senaste tolv åren. Men just nu så väljer han några märkliga motståndare att testa sin förmåga på. Medan hans kollegor som spelar på Full Tilt vanligtvis spelar Hold’em med insatser på $1 000/$2 000, så håller Ferguson sig sysselsatt med att spela gratisturneringar eller med att långsamt bygga upp kassan på bord som har $0,01/$0,02 i insats. Det verkar förstås vara ett konstigt sätt att slösa bort tid på när ens bankrulle består av summor med sex nollor, men Ferguson insisterar på att det handlar om mer än bara pengar. Han jobbar på att förvandla noll dollar till 10 000, och för ögonblicket ligger hans bankrulle på någonstans kring fem dollar. Det är en tuff utmaning att bygga upp summor härifrån, men han berättar för mig att när han spelar så här så får han tillbaka den pirrande känslan han hade när han började spela poker. Dessutom måste han gilla att få mycket stryk, för det är inte första gången han försökt sig på den här sortens utmaning. För två år sedan försökte han förvandla en dollar till 20 000 dollar. Han förlorade sin första dollar när han spelade Omaha Hi-Lo, men då började han om och bytte till No Limit Hold’em och då kom vändningen. Ferguson förvandlade de andra dollarna han spelade med till 20 000 på ungefär sex månader. ”Det krävdes runt hundra timmars speltid,” säger han. ”När jag väl hade kommit upp till tio dollar kände jag mig ganska säker på att jag skulle klara mig hela vägen till 20 000, eftersom jag inte bara försökte göra det genom att öka insatserna snabbt. Jag ville göra det på ett sätt så att det kunde upprepas – för att visa folk att det inte bara var en ren lyckoträff.” ”Så regeln jag höll mig till var att jag aldrig skulle tillåta mig att köpa in mig (till ett No Limit kontantspel) med mer än fem procent av min bankrulle – någonsin. Jag kunde bara köpa in mig på flerbordsturneringar för två procent och om jag någonsin hade tio procent av min bankrulle på ett bord så var jag tvungen att hoppa av. Det betyder att om jag hamnar i en trend där jag bara förlorar så var jag tvungen att gå ner en nivå. Vilket betyder att inga sådana trender kan få mig att förlora hela min bankrulle.” Men visst kräver det här en hel del disciplin? ”Det är tufft när du spelar 25/50 och du kommer in i en trend där du bara förlorar och måste gå ner två nivåer,” erkänner han.

Inre lugn

Visserligen är detta ett system som de flesta skickliga spelare kan ta till sig, men med tanke på att vi pratar om Ferguson så ter sig nästan projektet kontraintuitivt. Hans pokerstrategi baserar sig trots allt på matematiska modeller där hans motståndare spelar perfekt. Det är ingen överdrift att säga att medelmåttliga spelare som spelar gratisturneringar inte ingår i den formeln. ”Den sortens strategier jag använder fungerar mycket bättre mot världens bästa spelare,” erkänner han. ”Jag tar sällan några risker genom att utnyttja mina motståndare så mycket jag kan. Jag spelar med en mer återhållsam stil. Men i de här gratisturneringarna så riskerar jag lite mer. Om jag tror att de är villiga att syna en stor höjning så kommer jag att göra en stor höjning. Jag ändrar strategier beroende på vem jag spelar mot.” ”När man spelar på lägre nivåer online så är det lite löjligt eftersom folk inte tar spelet seriöst. Det tycker jag är konstigt, jag tar de här nivåerna väldigt seriöst. Att vinna 15 dollar skulle tredubbla min bankrulle just nu. Om du spelar mot mig och vinner, så slog du inte bara Chris Ferguson i en gratisturnering, du slog Chris Ferguson när han gjorde sitt bästa. Det är lustigt att folk inte inser att jag är på andra sidan datorn och svettas för att försöka slå dem.” En märklig mental bild framträder – Fergusons lugna, kalkylerade angrepp mot en hord av åsnor som sprider marker omkring sig, vilket stämmer bra när det gäller huvudkritiken mot hans spel. Det finns delar av pokervärlden som ser honom som en spelare som är alltför försiktig i sitt spel. Den brittiske proffsspelaren Dave Colclough säger att han gärna vill ha Ferguson vid sitt bord av just denna anledning. ”Jag älskar att spela med Chris Ferguson. Han är en riktig gentleman, men jag kan alltid vara säker på att om jag har honom vid mitt bord så får han i alla fall inte mina marker, eftersom han spelar så tight. Jag vet att han kan variera sig, men enligt min åsikt så spelar han för få händer.”

Bristfällig teknik

Hur som helst så tror Ferguson att den nuvarande populära trenden att spela en massa händer i grunden är en bristfällig teknik. Dessutom tror han att spelare som gillar att se varenda flopp kommer att råka illa ut. ”Jag tror att det är ett stort misstag. Man bör inte syna på det sättet. Jag säger inte att man måste spela helt enligt regelboken. Ser man på det matematiskt så bör man spela intressant poker. Men en del människor spelar alldeles för många händer. När de bästa spelarna i världen spelar mot varandra på allvar så kommer de spelare som spelar så att förlora en hel del pengar.” Det är ännu ett exempel på hur Ferguson på sitt älskvärda sätt drabbar samman med pokervärldens förståsigpåare. Se bara på hans inställning till årets vinnare i WSOP:s huvudtävling – den allmänt ogillade Jamie Gold. ”Jag tyckte han spelade bra, och bara för att du är en amatör så betyder inte det att du inte kan spela bra. Han förlorade inte när han singlade slant och jag kan garantera att han gjorde en hel del på rätt sätt. Du kan bara vinna den turneringen genom att spela bra.” Få spelare är bättre kvalificerade än Ferguson att säga någonting om vad det krävs för att vinna de högsta pokervinsterna. Vid sidan av hans vinst från år 2000 så har han vunnit två WSOP-mästerskap och fyra andra armband. ”Jag älskar att spela i WSOP. I början av världsmästerskapet så känns det ungefär som julafton kändes när jag var barn. Mina lyckligaste ögonblick är när jag går in i det där kasinot i början av tävlingen. Det handlar inte om att tjäna pengar – det handlar om att göra det du älskar tillsammans med dina vänner.”

Glad tvåa

Utanför WSOP så har hans bästa ögonblick kanske varit de när han spelat i NBC (National Heads-Up Championship), där han har kommit på andra plats de senaste två åren – senast i kamp med Ted Forrest. ”Jag har aldrig plockat upp en bra hand mot Ted Forrest. Jag hade en ganska bra känsla för hur jag skulle spela mot honom vid slutet av spelet, men jag plockade aldrig upp en hand.” Trots förlusten och hur det gick till så är Ferguson inte bitter. Att missa en titel är ingenting han skäms över. ”Jag förstår mig inte på folk som blir arga när de kommer på andra plats i en pokerturnering. Jag kan inte riktigt förstå det. Det är en sådan enorm bedrift. Jag är stolt över alla mina andraplatser.” Förvisso finns det en hel del för Ferguson att vara stolt över i sin karriär, vilken om man ska vara petig började när han spelade poker med femcentare i tioårsåldern – även om det inte var förrän han fyllde 15 som han verkligen fastnade för spelet. Mot slutet av 80-talet – inuti de grandiosa röda tegelbyggnaderna på UCLA (University of California i Los Angeles) där Ferguson spenderade 13 år som student efter att han tagit examen – hittades han ofta stirrandes på rader med text på en bildskärm. Senare i livet skulle han komma att spela en avgörande roll för framtagandet av mjukvaran till Full Tilt Poker, men på den tiden handlade spelet om poker över IRC (Internet Relay Chat). Det var en enkel sak, där spelet styrdes med textkommandon och Ferguson blev djupt förälskad i det. ”Den mjukvaran, även om den var enkel, var förmodligen den snabbaste pokermjukvara som någonsin har funnits. Jag kunde spela 600 händer i timmen och från 1989 till 1992 så spelade jag mängder.”

I pappas fotspår

Han ägnade timmar av sin tid åt att studera spelet och gick samtidigt i sin fars fotspår, som haft spel som forskningsområde. Spelteori tillåter spelarna att skapa modeller som baseras på förväntade spelmönster för att optimera spelstrategin. För att förenkla det hela så kan man, exempelvis, föreställa sig att spelare A har möjlighet att få färg gentemot spelare B, som för närvarande ligger före. Den matematiska modellen kommer då att föreslå den bästa strategin för att satsa (till exempel, satsa pottens storlek tre gånger av tio och bluffa en gång på tio). Denna taktik fick i sin tur hans eget spel att nå nya höjder. Ferguson steg snabbt i ranking på IRC-spelet och 1993 kände han sig mogen att börja spela live. Han spelade och vann ett antal turneringar i södra Kalifornien innan han lyckades hamna i pengarna under sin första WSOPtävling 1995. Han är orubblig när han hävdar att hans teknik för att nå toppen inte är bortom räckhåll för den medelmåttlige spelaren. ”Det må vara att det kan vara svårt att förstå matematiken bakom mina strategier, men när du väl har förstått den är det enkelt att omsätta teori till praktik.” Vid det här laget börjar mina ögon lysa, men Ferguson läser mig som en öppen bok. ”Det betyder inte att jag kan förklara alltsammans i den här intervjun. Jag visste att den frågan skulle komma. Det är alltid bra att vara ett steg före.” Ferguson småskrattar, men tar sedan några exempel på hur spelteorin omsätts i praktiken. ”Ett enkelt sätt att berätta om spelteorin när det gäller poker är bluffandet. Jag brukar inte bluffa för att jag känner för att bluffa. Jag bluffar när jag tror att min motståndare kan vara svag och att det är mitt enda sätt att vinna potten. Du vill inte bluffa med en hand som kan vinna om du checkar hela vägen, eftersom du inte vinner någonting då. Om du har en medelbra hand och satsar så kommer du bara att bli synad om du är slagen. Så varför satsa då? Du behöver inte någon spelteori för att förklara det här, eftersom det är möjligt att bevisa rent logiskt. Men spelteorin berättar för dig exakt var brytpunkten ligger – vilken är hand är värd att bluffa med och vilken hand är inte det.”

Money management

Detta är ett bra exempel på det förnuftiga och pragmatiska sätt som Chris Ferguson har vad det gäller allting. Han flyger ekonomiklass och förklarar varför. ”Jag är ekonomisk. Det måste finnas ekonomi i vad jag gör, annars finns det ingen anledning för mig att göra det. Jag tycker också att det är på samma sätt som jag spelar poker.” Men det här försiktiga sättet är en stark, men trevlig, kontrast till hans intuitiva förmågor som utböling i pokervärlden. Det här är en man som till slut avslutade sina studier 1999 – efter 18 år. Det här är inte en man som är förälskad i en karriärjakt, och han är inte intresserad av att göra vad andra anser att han borde göra – varken i verkliga livet eller i poker. Om du är en fantastisk pokerspelare så förväntas du dra dig allt mer mot de stora kontantspelen där du verkligen får visa vad du går för. Men Ferguson känner sig onekligen mer hemma att spela poker i turneringar. ”Om du vill tjäna pengar genom att spela poker så är kontantspelen vad du ska satsa på,” erkänner han. ”Det är en mer tillförlitlig inkomstkälla än vad turneringarna är. Men jag gillar inte att spela kontantspel. Jag älskar att spela pokerturneringar – de är så dynamiska och det är så mycket mer som händer. Kontantspel sker i en oföränderlig miljö. Där spelar du mot samma människor.” Ferguson är också en alldeles för snäll kille för den mordiska stämning som råder bland kontantspelen. Under de tre tillfällen vi talades vid i London och Los Angeles så var han alltid trevlig och artig. Han är nästan för snäll för poker. Och han vet att turneringarna låter honom uppnå den där graden av elakhet man behöver för att vinna. ”När du lyckats ta reda på hur du vinner över någon så tycker jag inte att det är rättvist att fortsätta ta hans pengar dag efter dag. Jag antar att jag inte har den där brutaliteten som krävs. Men om en spelare kommer in i min värld och lägger 10 000 dollar på en pokerturnering så har han redan förlorat sina pengar – så för min del behöver jag inte bry mig.” Det här är ett förhållningssätt som inte stämmer överens med den där rovdjurskänslan de flesta pokerproffs har. Men Ferguson är definitivt inte någon typisk pokerspelare.

Ingen spelare

Det är svårt att beskriva en mer symbolisk föreställning av Ferguson gentemot pokervärlden än hans vinst över T.J Cloutier i WSOP:s Main Event år 2000. Cloutier var själva symbolen för den hårde pokerspelaren – ofta uppmärksammad när han avreagerade sig vid tärningsborden. För Ferguson så var spelandets livsstil något han betraktade som avskyvärt. ”Jag är inte en spelare egentligen. Det skulle kännas som tortyr för mig att lägga en femcentare i en enarmad bandit. Jag kan inte göra det eftersom jag inte känner att det finns någon verklig spänning. Varför skulle jag vilja spela tärning? Det är tråkigt utav helvete. Jag skulle kunna sätta 1 000 dollar på spel och jag skulle ändå inte bry mig. Det är vad som gör mig till en utböling i pokervärlden.” ”En hel del av de här grabbarna har inte särskilt mycket till liv utanför pokerspelandet. När de slås ut ur en turnering så går de raka vägen till andra spelbord. Det är inte något som jag skulle göra. Jag försöker komma bort från poker så mycket som möjligt. Jag gick ut och dansade varannan kväll under det här årets världsmästerskap. Det är en sorts terapi. Att komma bort från poker underlättar mitt pokerspel.” När de flesta pokerspelare pratar om att dansa i Las Vegas så pratar de troligtvis om någonting som involverar lättklätt, stålstänger och en gnagande känsla av skamkänslor dagen därpå. Men för Ferguson innebär dans faktiskt dansande. För alla som har sett honom dansa i VIP-rummet på nattklubben Tao på hotellet Venetian, så kan de intyga att han tar sin hobby väldigt seriöst. Men som de flesta pokerspelare så söker han hela tiden den där pirrande känslan. Han behöver fokusera sitt rastlösa sinne på nya utmaningar, men att satsa 100 000 dollar på ett golfspel eller att kasta tärningar kommer inte att hjälpa honom. Så om det handlar om att det är spelandet på borden med 0,01/0,02 dollar som insats som gör honom till en utböling så har han ingenting emot det. Kanske beror den attityden på att han alltid har bott bortom syndernas stad i den mer avslappnade miljön vid Pacific Palisades i Kalifornien. Men det ska snart ändras. Bara den enorma mängd med tid han spenderar i Las Vegas när han spelar turneringar har övertygat honom om att flytta. Men även om Las Vegas har en enormt stark personlighet så tvivlar Ferguson på att miljöombytet kommer att få honom att ändra sig särskilt mycket. ”Jag skulle önska att jag hade mer gemensamt med de människor jag spelar poker med, eftersom vi spenderar så mycket tid tillsammans, men jag är helt enkelt inte en spelare,” säger han med ett långsamt leende. ”När allt kommer omkring så är jag väldigt glad att jag är annorlunda.”

En av de mest spännande historier i årets WSOP är den om Jeff Madsen – ynglingen som tog våra hjärtan med storm.

Jag ska snart träffa en 21-årig filmstuderande från Kalifornien. Vad är det egentligen att vara nervös för? Jag har ju tidigare intervjuat presidenter, premiärministrar, skådespelare och idrottsstjärnor? Det är inte på grund av vem det är. Eller låt mig formulera om det hela: det är inte på grund av vem han var – för ett antal veckor sedan, när han kom till 2006 års World Series of Poker, var han ingen alls, en vanlig okänd kille. Nej, anledningen till varför jag är nervös är för vad han just har blivit. Den här ynglingen är ett fenomen, en på miljonen – en otroligt talangfull och skicklig pokerspelare som är hela WSOP:s huvudberättelse; kanske till och med en av de mest fascinerande i hela WSOP:s historia.

Jag är nervös ända till dess att han går emot mig i hotellfoajén, men så fort du får syn på honom vet du att det är en man att tycka gott om. Han är ärlig, samarbetsvillig och vänlig, och han kommer från den lugna strandmiljön i Santa Monica, Kalifornien. Hans tonår bestod av att hänga med vänner, åka skateboard och andra liknande ungdomsaktiviteter. Han uppnådde klart godkända betyg i skolan utan att anstränga sig alltför mycket, eftersom det är en smart man vi har att göra med, men han säger att han antagligen kunde ha lyckats ännu bättre om han försökt aningen hårdare. Men faktum är att han aldrig behövde det. Hans dröm var att bli någon inom filmindustrin – kanske inte fullt så överraskande med Hollywood bara ett par stenkast (med Los Angeles-mått mätt) bort. Så han började plugga vid UC Santa Barbara och studerade varje aspekt av filmproduktion, med målet att bli manusförfattare eller regissör.

Han spelade också ett par hemmaspel i poker med sina vänner och gick därifrån till att börja spela i ett pokerrum i ett indianreservat där han startade på den lägsta nivån – $1/$2 – och upptäckte att han kunde slå de flesta av motspelarna. Han vann ett par $2 000- turneringar. Men han kunde inte spela på varken Bicycle eller Commerce – de bästa pokerrummen i Los Angeles – för att han var under 21. Han började istället med att läsa om och titta på poker. Och sedan, bara ett par veckor efter att han fyllt 21, åkte han till Las Vegas över sommaren, fast besluten om att han kunde vinna en turnering eller två.

Genombrottet

Det gav ingen större genklang då han slutade trea i $2 000 Omaha High-Low 8/OB, då han vann $97 552. Den enda uppmärksamhet han fick var i Nolan Dallas (WSOP:s kommunikationschef ) dagliga rapport, där det sades att Madsen var aggressiv och att det enda som hindrade honom från en ännu mer framskjuten placering var en lång tid med kalla kort. Dalla, en känd observatör, erkänner att ”jag trodde bara att han var en av många som spelade över sin förmåga vid ett World Series-tillfälle – och att han så småningom bara skulle tyna bort i pokercirkusen.” Något som för övrigt verkade vara den allmänna ståndpunkten hos all media på Rio; vi på FirstPoker kan villigt erkänna att vi inte trodde att han skulle kunna klara sig så bra, och att han faktiskt bara var en av dem dök upp från ingenstans, hade mer tur än skicklighet, fick sina pengar från en topplacering och sedan skulle säga farväl. Vad fel vi hade…

Ett par dagar senare, den 16:e juli, överraskade Madsen oss alla när han blev den yngste armbandsvinnaren i WSOP:s historia. Han tog rekordet från Eric Froehlich efter att ha vunnit Event 22 – $2 000 No Limit Hold’em, med 1 579 spelare och ett förstapris på $660 948. En av de andra spelarna som bevittnade händelserna var FirstPoker-skribenten Julian Gardner, som blev den tredje spelaren att lämna finalbordet. Faktum är att det var just Madsen som slog ut Gardner efter att den sistnämnde visserligen träffat tvåpar, men åkte ändå ut då den unge kaliforniern träffade spaderfärgen. ”Jag är imponerad,” sa Gardner om Madsen. ”Han var cool och gjorde inga misstag.”

Men är han fortfarande bara ännu en one-hit wonder? Är han kanske bara en turbenägen yngling från Kalifornien, trots allt? Uppenbarligen inte, med tanke på att han gick in och vann sitt andra armband i $5 000 Short-Handed No Limit Hold’em med 507 spelare och ett förstapris på $643 381. Bland dem han lämnade efter sig fanns flera riktigt erkänt skickliga spelare, och han vann över proffset Erick Lindgren heads up.

Nolan Dalla uttryckte sig såhär: ”Ingen spelare har tagit sig till pokervärldens topp så snabbt, utan att knappt se besvärad ut. Inte Stu Ungar. Inte Johnny Chan. Inte Phil Hellmuth. Vid 21 års ålder var Ungar fortfarande upptagen med sina Gin-spel i New York, Chan diskade på hans föräldrars restaurang och Hellmuth var en student på University of Wisconsin, där han spelade 20-dollars Hold’em-spel.

Mer än bara tur

I det här eventet var Lindgren den populäre favoriten. Generellt sett anses han vara en av de bästa spelarna som aldrig har vunnit ett armband, och han backades upp av en ljudlig fanclub som han höll på tårna genom att leda under större delen av heads up. Men vår 21-åring verkade helt opåverkad av situationen och andades lugn, och behöll sitt artilleri till dess att korten började komma hans väg. När vad som skulle visa sig vara den sista handen var kommen hade Lindgren A-J i samma färg medan Madsen satt med Q-9. Floppen visade K-Q-2 följt av de två korten 5-3, vilket gjorde att par i Damer höll stången och Madsen kunde plocka hem segern.

Ett andra guldarmband – helt otroligt! Men han var fortfarande inte färdig med sina framgångar. Han åkte tillbaka den 26:e juli och slutade trea i $1 000 Seven-Card Stud High-Low 8/OB och vann ytterligare $65 971. Detta gjorde att hans totala inspelade summa uppgick till smått fantastiska 1,5 miljoner dollar och gjorde honom till nummer 1 i World Series inför Main Event. Nu kunde ingen rakryggad person våga yttra ordet ”tur” i samband med Madsens bravader; istället var alla rörande överens om att vi just hade bevittnat en sensationellt stor pokerspelare som slagit igenom på allvar.

Och det lite ovanliga är att han inte ser sig själv som något speciellt. ”Men visst, det jag gjorde är ju smått fantastiskt,” säger han bara, innan han tittar på mig som om han ville säga: ”Du kan väl berätta för mig hur det gick till.”

Han har utan tvekan rätt sorts temperament för poker. ”Jag är otroligt lugn. Det är jag alltid. Jag tror det kommer från min far – han är alltid lugn och sansad. Det innebär att när jag spelar, kan jag fokusera på vad jag ska göra – läsa spelets struktur och de andra spelarnas beteenden. Jag är helt enkelt uppslukad av spelet.”

”Min strategi är att läsa de andra spelarna. Jag spelar spelarna mycket mer än vad jag spelar korten. Jag tror att folk ser mig som galen och som någon som inte vet vad jag håller på med när de får se mina spel på TV och ser vilka kort jag spelar – det vill säga att jag bluffar, höjer och kontrahöjer med riktigt låga kort. Men detta är en följd av att jag har läst situationen och vet att de lägger sig. Och jag har ett riktigt analytiskt sinne. Jag är bra på att tänka igenom varje situation när den dyker upp – och när jag tror mig veta någonting är det inget som stoppar mig.”

Ser han sig då som någon som går i samma fotspår som Ivey, Hansen och Negreanu snarare än, låt oss säga, Harrington och Cloutier? ”Definitivt. Jag skulle vilja säga att det är Ivey jag påminner mest om.”

Vad händer härnäst? ”Jag har ju ingen bil än, så det måste jag väl ha. Sedan hoppas jag på att jag kan gå kvar på college, men jag har fått en massa anbud [sedan intervjun har Madsen hunnit skriva på för kändistäta Full Tilt].”

Att bestämma sig för om det kommer att bli poker på heltid eller inte blir ett svårt beslut för Jeff Madsen. Men man behöver inte spendera alltför lång tid med honom för att inse att han kommer att ta det rätta beslutet. Detta är en oerhört klok ung man, med värderingar som ligger nära släkt, vänner och familj. En ung man som dessutom precis kan ha tagit steget mot att bli den bästa pokerspelaren genom tiderna…

Direkt från ännu en pengaplacering vid blue square poker 6-turneringen berättar Europas nummer 1 om varför självförtroende och sunt förnuft kan bära långt i poker…

Tro på dig själv

Förra året befann jag mig i ingenmansland på Europarankingen, men jag unnade ändå mig själv en £1000 freezeout i London. Jag körde motorvägen ner med inget annat med mig än skjortan och byxorna jag hade på mig. Jag hamnade i pengarna och därefter började allt gå min väg igen. Jag insåg plötsligt att jag kunde vinna titeln som Europas bästa pokerspelare och lade verkligen ner hela min själ för att bli det. Jag hamnade på finalbordet vid 15 Europeiska tävlingar förra året. Så småningom vann jag titeln, 10 000 Euro och fick kontrakt med Blue Square Poker. Du måste tro på dig själv.

Lasterna stad

Jag brukade spela i en kortskola med Doyle Brunson, Chip Reese, Bobby Baldwin och Johnny Chan på 80-talet. Jag var den ende britten där, förutom Donnacha O’Dea som brukade spela ibland. Jag var en galen spelare vid den tiden – jag kunde spela mig pank och sedan pantsätta mina ringar. Det är som min far brukade säga, ”Du lämnar inte dina laster, de lämnar dig”. Så håll på så länge du kan, om du förstår vad jag menar!

Bord med färre spelare

Värdet på olika händer förändras när du spelar short-handed, men låt det inte ändra sättet du spelar. Jag kanske höjer med 4-6 och om jag inte träffar floppen kommer jag ändå att satsa och troligtvis igen på turnen. Om motspelaren fortfarande är kvar och jag inte träffat är det dags att släppa taget om handen.

Spela mot ett proffs

Spela bara bra händer mot toppspelare. Gå inte in med Ess-Dam mot dem för de kommer att riskera sina marker om de ligger före. Om de synar är chanserna stora att de kommer att ha ett försprång. Välj ett bättre tillfälle. Det finns alltid en bättre situation för att få in pengarna. Varför riskera en slantsingling när du kan gå in några händer senare som stor favorit?

Sätt dem på en hand

Jag spelade No Limit Hold’em mot den här killen som höjde mig när jag hade Ess-Dam. Jag synade och checkade sedan floppen 10- 10-J. Han gjorde en stor satsning som jag visste att han inte skulle gjort om han hade haft en Tia, därför att jag hade spelat mot honom ett tag; han skulle antagligen checkhöja. Jag synade och nästa kort var en Trea. Då gjorde han en ännu större satsning, vilket sade mig att han definitivt inte hade någon Tia. Och jag var säker på att han inte hade någon Knekt därför att han var nöjd med att checka. Så jag synade, på basis att jag var beredd att bluffa på slutet därför att jag satt honom med en hand han inte kunde lägga ner – ett litet par. Det sista kortet kom perfekt – en Knekt. Han satsade och jag synade direkt. Han visade ett par Sjuor och jag vann det på min Ess-kicker.

Press?

Kan du tänka dig hur det är att köra längs en motorväg och inte veta om du har tillräckligt med pengar för att klara inköpet till en turnering? Jag har småbarn hemma. Man måste veta att man kan sätta mat på bordet och ge ungarna kläder – och det får inte bli ett störningsmoment. Jag tror inte att pressen gör dig till en bättre spelare, men det gör att du hela tiden är alert. Så länge du spelar bra kommer du att nå fram i slutändan.

Lite sunt förnuft

Många av mina turneringsframgångar har jag mitt sunda förnuft att tacka för. Det är bara två små ord men folk skulle behöva mer av det. Du kan titta ner på A-J och tro att det är en monsterhand. Men så är det inte. Du måste ha tålamod om du ska lyckas i liveturneringar.