Jag har aldrig varit särskilt insatt i härvan gällande ”Kengate”, och allt som hör till. Inte före den här veckan i alla fall… Kengate har väl, minst sagt, varit det hetaste samtalsämnet inom pokern den här veckan, då både Ken och Kniven har bestämt sig för att gå ut med sina versioner samtidigt (!) Om detta är uppgjort eller inte vill jag inte rota i. Det sköter Kens lojala anhängare i kommentarspalten på hans blogg ganska bra ändå.
Dock måste jag erkänna att jag verkligen har fastnat för ämnet den här sjudagarsperioden. Ken har visat sig vara en oerhört skicklig skribent, och hans blogginlägg – rörande Kengate – har verkligen väckt stor beundran hos mig. Han är otroligt duktig på att föra sin talan med hjälp av sitt vassa intellekt och ett skarpt vässat tangentbord. Han formulerar sig på ett sätt som gör att man verkligen måste tänka till för att förstå – och sätta sig in i. Den utmaningen gillar jag!
Jag vill verkligen inte ta någons parti i den här debatten, då jag har alldeles för lite kött på benen för att ens yttra mig i substansen. Men jag måste ändå erkänna att jag känner sympati för Ken. Kanske är jag hjärntvättad av hans subtila rader av bläck? Kanske är jag förförd av hans sylvassa texter? Jag vet inte själv ärligt talat, men jag känner ändå att jag önskar att det går bra för Ken. Dessutom tycker jag att han väljer ett utmärkt sätt att avsluta en riktigt bra blogg.
Nog om Ken. Mitt liv har rullat på som vanligt den här veckan. Dock har jag känt mig lite trött och sliten hela tiden. Jag vet inte vad det beror på, men på något sätt känner jag mig trött, rastlös, uttråkad och sysslolös på samma gång. Märklig definition kanske ni tycker, och jag kan inte göra annat än att hålla med. Jag har en dålig egenskap att fastna i en slentrian, vilket kan orsaka detta sinnestillstånd. Kanske behöver jag något nytt projekt? Jag kanske skulle ge mig själv lite större utmaningar?
Jag vet att man aldrig uppskattar vad man har – innan det är för sent. När jag sätter mig ner och tänker på det, som nu – när jag bloggar – så vet jag att jag har världens bästa jobb. Men ändå förekommer det att jag känner en viss olust och ett högst obefogat missnöje med tillvaron. Jag har ju världens bästa jobb! Sluta tycka synd om dig själv David!
Pokern har gått ganska bra en längre tid nu. Inga storvinster, men inga förluster heller. Det har rullat på i bra takt och jag kan inte klaga. Dock väntar jag på en ”David Lewerström-Rusch” (som ”Fisken” kallar det,) som kommer då och då. När jag är inne i den ruschen går det inte att hejda mig, och det finns inte många spelare – på mina nivåer – som jag känner att jag inte har edge emot. Ruschen är välkomnad – både för mitt humör och för min plånbok!
Sist har jag en tung bekännelse för er läsare. Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga fram denna bikt, men jag gör ett försök. Jag har en ny favorit TV-serie: ”Sex and The City”. Min flickvän har tittat på denna halv timmes-show en längre tid nu, och jag har TYVÄRR fastnat för skiten. Jag skäms! Gör det här mig till homosexuell? Killar ska väl, i regel, inte gilla denna serie? Är jag den enda? Det är tur att jag har en sambo, som jag ska ha barn med, annars hade jag nog tvivlat på min läggning. Vi får hoppas att detta bara är en fas i mitt 23-åriga liv, och att det snart går över. Jag kanske skulle ladda hem någon säson av ”Baywatch” för att förstärka min manlighet.
Nu ska jag åka in till staden för att slipa lite på min mediokra forehand. Tennis står på schemat. Jag och fisken har ingått ett vad, med två snorvalpar till juniorer i vårt hockeylag. De kaxade upp sig omklädningsrummet i vintras, och det fanns ju ingen chans att vi kan säga nej till vadet. Därav måste jag träna lite nu, för om jag förlorar så kan jag aldrig spela hockey igen. Jag kan heller aldrig gå rakryggad in på en tennisbana. Önska mig lycka till!
Jag återkommer.
Allt gott,
NPPA87