|

Michael Tureniec

Michael Tureniec är en av de unga, snabbt stigande stjärnorna på pokerhimlen, och har redan dansat med vargarna.

Michael är endast 22 år gammal, relativt ny i branschen, har knappt spelat live i två år (fyra år totalt) och har tagit snabbfilen in i pokervärlden.

Man får den känslan i alla fall, men egentligen började det sommaren 2003 när en kompis lärde honom grunderna. Då var det inte riktigt rätt tidpunkt, men han läste i alla fall Dan Glimnes Pokerhandboken för att lära sig snacket och förstå vad kompisen pratade om. I januari 2004 hade han fixat Visa-kort och kunde börja spela på nätet, det blev Ladbrokes som fick första insättningen. Där gick det bra att sätta in så lite som 100 kronor och det passade Michael. Spelintresset fanns förstås redan innan, både kasino- och kortspel i form av chicago med kompisarna. När Michael började hade en pokerdokumentär precis visats på TV; en dokumentär som visade jetset-livet som följde med pokern, och detta gav förstås pokern en ordentlig skjuts.

Micke missade själva programmet, men han kunde njuta av frukterna då det blev väldigt bra värde på pokersajterna, och eftersom han hade ”pluggat” poker lite innan så han hade en del fördelar. Första tiden jobbade Michael på Konsum på kvällarna så det blev onlinepoker på eftermiddagar och nätter, vilket gick väldigt bra att kombinera. Det blev dags för lumpen och där var det inte lika enkelt att kombinera längre. Datorerna skulle vara spärrade för spel, men Michael hittade en dator han kunde spela poker på, så det blev många sena nätter med några av lumparpolarna sittandes runt omkring, ivrigt påhejad. Man har ju inte så mycket pengar i lumpen så Michaels pokerspel finansierade förstås lite extra öl till grabbarna när det var dags för krogen, som tack för att de hjälpte till och såg till att han kunde spela. Han läste Doyle Brunsons Super System och började vinna väldigt mycket, samtidigt som det svängde kraftigt – det fanns inte riktigt samma fold equity som det fanns på den tiden då man spelade på det sättet som Doyle beskriver i sin första bok, menar Michael. ”Pengarna har inte samma värde och spelarna har blivit tuffare och dessutom är inte alla så rutinerade att de vet när de borde lägga sig,” säger Michael. Han fortsatte med valda delar av Doyles kunskaper istället, för att lugna ner sig och kunna åstadkomma ett bättre resultat.

Live

Första livespelet var efter lumpen, han bodde på Södermalm och hittade till Sviten plus en annan liten klubb på Högbergsgatan som bara hade öppet två-tre månader. Där hann han i och för sig vinna ett par turneringar, men det var trevligare på Sviten, där man kände sig mer välkommen oavsett om man var nybörjare eller stammis. Michael delar en lägenhet med sin äldre bror i Solna, och han lärde känna Ramzi Jelassi genom gemensamma kompisar, även dem från Solna. Samma intresse och gemensamma vänner är en säker ingrediens för att trivas ihop, och det utvecklade dessutom spelet.Michael började plugga till inköpare och det gick också att kombinera med pokern, åtminstone det första året, tills det blev dags för praktik. Michaels spel hade utvecklats och gick mycket bra just då. Michael var tvungen att göra ett val då han kände att han inte skulle kunna representera sig själv och skolan på ett bra sätt och samtidigt spela poker. Han bestämde sig för att avbryta studierna tills vidare. Perioden som följde var ganska tuff, han hade inget jobb förutom pokerspelet. Det kom några svackor när spelet gick åt pipan och pengarna tog slut, men sedan slutet på 2006 har det gått bra och stabilt och inga fl er ”gulingar”. När han började bygga upp bankrullen efter lumpen började han på $2/$4 där det var väldigt lättförtjänta pengar. Det dumma var att han, när han gått bra under sessionen på den nivån, gick upp på $5/$10 och spelade bort allting direkt.

Dags för större liveturneringar

I början på 2006 fick Michael följa med en kompis till Wien. PartyPoker hade ett event dit kompisen hade kvalat in sig. Eller rättare sagt, Michael kvalade in kompisen som inte orkade spela satelliten han redan var anmäld till, så det var ju inte mer än rätt att Michael fi ck följa med. Där spelade han några små sidoevent utan resultat. Det var den första större turneringen han var med i. Michaels rulle var inte redo för liveäventyr direkt, så det dröjde till i början av 2007 innan det blev dags för nästa stora liveturnering. Han var med kompisar i Australien innan de skulle vidare till Thailand på semester, och kunde inte låta bli att spela en satellit till Aussie Millions. Där vann han en plats till main event med bara en och en halv stor mörk kvar! Han blev förstås överlycklig; vilken dröm!

När det så blev dags för main event hade han lyckats med bedriften att dra en plats vid TV-bordet. Han fick Daniel Negreanu direkt bredvid sig till höger. David Singer och några Full Tilt-proffs som han inte kunde namnen på satt också vid bordet. Det var riktigt häftigt, men nerverna var inte riktigt med på det. Michael hade det bästa kortsnittet någonsin, men vad hjälper det när man sitter galet med livsfarliga vargar på helt fel placeringar? Under de två timmarna han fick vara med och spela fick han A-A tre gånger, A-K och A-J, men hela tiden ur position och helt utan kontakt med bordet. Det går ju inte att spela så i det sällskapet. Michael blev uppäten direkt. ”Men det var en häftig upplevelse!” säger han.

WSOP 2007

Det blev mer semester istället. I Thailand lärde han känna Jonas ”Molle” Molander som följde med gänget ner. Sen blev det lugnt på livefronten ända tills det var dags för Vegas och WSOP. Han reste dit med kompisarna, Molle och Ramzi Jelassi bland andra. Michael hade redan kvalat in sig till main event då han vunnit ett WSOP-paket via GNUF värt $16 000, inklusive boende i två veckor, så den biten var under kontroll. I övrigt hade han ganska lite resurser med sig, endast $5 000. Men förutsättningarna ändrade sig sig direkt då han, samma kväll som de kom dit, vann en $300-turnering på ett av kasinona – en vinst som hjälpte till att dryga ut kassan. Molle övertalade honom att spela ett $2 000-event dagen efter och kom dit med bara tre timmars sömn i ryggen. Det var riktigt roligt och väldigt lättspelat, och Michael byggde snabbt upp en monsterstack på fyra gånger average innan han blev flyttad till ett bord där han hamnade bredvid Michael Mizrachi, som matchade hans stack. Det blev väldigt svårspelat helt plötsligt; ”man ser inte spelet för namnet är i vägen”.

En del av pokerproffsen är riktigt bra på att utnyttja sina namn på det viset: spela stabilt, checkhöja och syna tunnare. Man tror att de bluffar, men så har de verkligen något bra och försöker bara lura in en i fällan; vilket de lyckas med. Michael tappade mycket marker och sedan blev det mycket passivt spel, men han lyckades ta sig till pengarna på en 84: e plats. Det blev ytterligare tillskott i kassan i form av lite drygt $6 000. Några dagar senare kom han på åttonde plats i en av Bellagios turneringar, Bellagio Cup $1 500 No Limit Hold’em. Här hade de låga mörkar, men grunda startstackar, vilket gjorde spelarna mer riskbenägna. De satsade lättvindligt hela stackarna och Michael kunde spela på. Hade han haft lite mer hade han kunnat spela ut ordentligt.

På finalbordsbubblan var det fl er som hade mer än 50 mörkar och ändå passade de till lilla mörken som bara satt på runt 15 och garanterat inte skulle riskera något. Nu kom Michael till fi nalbordet med väldigt lite marker istället och kunde inte göra så mycket. En spelare åkte ut nästan direkt och efter en stund, i en senare hand, la sig alla fram till Michael som satt på knappen. Han ställde in med A-6 och fi ck svar av stora mörken som hade hittat A-J. Michael slutade på åttonde plats och fi ck $6 500 extra i kassan. Fyra dagar senare var det dags för main event där spelet fl öt på hyfsat bra tills det tog stopp, och Michael kunde håva in ytterligare $34 664 (för sin 413: e plats). Första gången i Vegas och han har spelat live i lite mer än ett år! Undrar hur det kommer gå i sommar (resan är redan bokad)?

Hemma igen

Michael tycker att livespelet absolut är det roligaste, nätet är enbart för pengarnas skull. Men utan sponsor kan man ju undra hur det går ihop sig? Det här gänget unga pokerproffs, med framför allt Michael, Ramzi och Molle, men även några Nicklas (tre olika faktiskt), åker tillsammans på turneringarna och turas om att kvala in sig. Eller rättare sagt, när någon kvalat in sig så delar man med sig till de andra för att dra ner på hotellkostnaderna, och det är ju money management om något. Michael säger också att det är annorlunda att köpa in sig i en turnering för 20 000 kronor där du har ett förväntat värde till skillnad från att få en hotellnota på 20 000 kronor. Det är sant. Men hur lyckas man kvala in till liveturneringar hela tiden? Michael berättar att när han kvalade in sig till WSOP Main Event så spelade han de lite dyrare kvalturneringarna som kostade $1 600 och tredje gången vann han ett paket. Det är färre deltagare i de dyrare turneringarna och om du inte vinner paketet så får du oftast tillbaka pengarna då några platser ger pengarna tillbaka. Om man är så pass bra, förstås. Visserligen kan man tycka att $1 600 är ganska mycket pengar, men man får se till det förväntade värdet som i det här fallet är tio gånger mer, $16 000, och då kan man till och med satsa lite mer. Man kan alltid börja tidigare, och billigare, men då får man jobba lite hårdare för att ta sig hela vägen fram. Den gamla klyschan ”ju mer pengar du har, desto mer kan du vinna”, gäller fortfarande.

Euro trip

Vi är nu i slutet av september 2007 och första stoppet på den här resan blir London, närare bestämt The Vic och European Poker Championship. De bodde på samma hotell som hela Team Gnuf, fast den här gången hade ingen av grabbarna kvalat in sig, det var tänkt mer som en party- och shoppingresa. Michael kunde inte låta bli ett litet sidoevent, £500 No Limit Hold’em. Han kände nästan direkt att turneringen kändes bra och när de var 20 spelare kvar visste han att han skulle bli trea som sämst; det var bra struktur och allt var perfekt. Spelarna kom till fi nalbordet och satt åtta stycken i nästan två timmar utan att någon åkte ut, vilket gav turneringsledningen kalla kårar. Det måste ju hända något! De började ändra om i strukturen helt plötsligt, tog bort nivåer och gick ner från 45 minuter till 30 minuter, sedan från 30 till 20 för att något skulle hända, och det gjorde det. Michael slutade på andra plats och fick lite över $25 000 extra ”att shoppa för”.

Nästa stopp blev Aviation Club i Paris, där de hade en turneringsvecka med småturneringar. ”På Aviation Club är det alltid samma gamla gubbar som sitter och spelar. De vinner aldrig och de blir aldrig bättre!” skrattar Michael. Mycket bra värde, roligt spel och tvåtimmarsperioder, det kan nästan inte bli bättre. Inköpen till de här turneringarna låg på mellan 1-3 000 euro. Var hittar man alla guldturneringarna runt i Europa, eller vart man nu vill åka? ”TheHendonMob.com är det bästa stället just nu, de har väldigt bra turneringsschema,” säger Michael. Nackdelen med de lite mindre turneringarna, där inköpet är lågt, är att det är dyrt att vara där, så det lönar sig kanske inte att åka dit (som i London, till exempel). Man tror kanske att det är dyrare att åka när det är större turneringar på gång, men då är det också fl er på plats så man kan dela på rummen, kanske till och med då med någon som har kvalat in sig.

Gillar man att planera kan man ju också spara in lite på att vara ute i god tid. I Paris blev det alltså mer shopping än pokervinster, och Michael åkte sedan tillbaka till Sverige för spel i Malmö Open, Swedish Open och Christmas Poker Week i Göteborg; den sista resulterade i två 15:e-platser. Under Swedish Open satt Michael inklämd mellan Erik Friberg, William Thorson, Bo Sehlstedt och Gusten Sjöberg bland andra. Det är i och för sig bra struktur där så man kan sitta där och ta det lugnt ett tag. Det blev ändå rätt kallt och passivt spel, men mycket hög klass på hela turneringen. Likadant var det i Göteborg där Michael förlorade tungt med J-J mot A-K. ”Hade jag vunnit den potten hade jag varit klar för finalbordet,” säger Michael lite besviket. Det var också ett tungt bord: Alexander Roumeliotis, Thorson, Tor Gammelgård, Mats Iremark, Nicklas Mattsson och Sargon Ruya bland andra. ”Jag hade procent i Iremark och Mattsson, så att sitta bredvid och titta på, heja och dricka vin var ganska trevligt det också,” berättar Michael.

I januari var det dags för Aussie Millions igen, där det inte blev några stora pengar den här gången. Men roligt var det. Det blev ett litet sidoevent till (100 deltagare) där Michael tog sig till finalbordet och hamnade på åttonde plats. Han skottade även på main event då det gått riktigt bra på nätet samtidigt, men utan fl er turneringsvinster från Australien. Efter det blev det en pokercruise med Expekt. com till Gdansk, en sväng till Nordic Light i Sundsvall, tillbaka hem och sedan till EPT i Köpenhamn i mitten på februari.

Just nu

Nu är vi tillbaka i nutid och i slutet på mars blev det en tredjeplats i ett sidoevent under Nordic Masters of Poker på kasinot i Stockholm och sedan direkt ner till EPT i San Remo i Italien. Just i skrivande stund så ska Michael spela sin första dag i Italien, och han verkar onekligen i fin form. Efter det kan Michael tänka sig en tripp till Rio och PokerStars nya Latin America Tour innan det är dags att åka till Vegas igen. Vegas är det roligaste stället att spela på, tycker Michael. Hela konceptet är bra, både pokern och allt runt omkring. För att inte tala om värdet…

Många tar ju avstånd från turneringarna i USA med tanke på skatten, men Michael menar att det är så bra värde så det lönar sig ändå! Michael spelar på nätet också, oftast på Redbet, där han precis fått tag i ett riktigt bra rakebackavtal. Det avtalet gav honom förresten en plats i SM i Tallinn. Annars hittar du Michael på kontantborden, ofta €3/€6 och €5/€10, och de större turneringarna på söndagarna. Michael är ju bara 22 år, men han har lite svårt att se sig leva det här livet hur länge som helst; han är inte riktigt tillfreds med alla ”orutiner” och allt fl ängande hit och dit. Samtidigt har han inte en aning om vad han skulle kunna jobba med om han nu måste göra det.

Det finns inget som kan matcha pokern; tänk när man är på lönesamtal med chefen, det blir ju löjligt! Michael säger att han skulle kunna gå ner i nivå för att hålla en jämnare linje och kunna fortsätta spela. En del av de äldre spelarna har ett deltidsjobb, om inte annat så för den sociala bitens skull och det kanske är en bra idé. Det blir att man umgås med pokermänniskor hela tiden. Å andra sidan, när man väl träffar andra människor så är de så nyfikna, och då blir det bara pokersnack i alla fall. Michael går just nu i funderingar på vad han vill göra i framtiden, med jobb, pokern och pengarna. Men först blir det mer poker. Fortsätter det här året i samma anda som det förra så kommer vi att få se Michaels namn på många resultatlistor, det är i alla fall säkert.

Kort URL: http://www.firstpoker.se/?p=5370

Inlagd av den 5 jan. Arkiverad under Reportage. Du kan följa alla kommentarer via RSS 2.0. kommentera och pingar är avaktiverade.

Kommentarer är inaktiverade

Dela med dig

| Mer

Senaste kommentarer