|

Att vara chef över sig själv

Jag vet inte om jag ska se mig som lyckligt lottad eller inte här i livet. Detta har jag funderat på i snart fem år, exakt lika länge som jag har spelat poker. Spela poker ja. Att jobba skulle jag mer vilja kalla det nu för tiden. Jag ser faktiskt mitt pokerspelande som ett jobb då jag faktiskt spelar, eller snarare borde spela, 40 timmar i veckan, 11 månader om året. Det är på senare tid ”vanligt folk” faktiskt accepterar att jag har pokern som yrke. När jag säger; ”jag tjänar inte mer än vad du gör, men jag slipper betala skatt på det i alla fall”, ja, då brukar dem bli lite mer tillgänglig för att ta emot allt mitt pokerdravel om att vara sin egen boss, bestämma över sina arbetstider, ta rast när man vill, osv. En tillbakadragen avund syns då i deras ansikten och brukar oftast följas med ett ”ja, du har det för bra du.” Har jag verkligen det? Jag tror självinsikt och tacksamhet är ett bra svar på den frågan. Jag ska förklara varför.
När jag först började spela poker för snart fem år sedan, som många andra började jag spela illegalt via min mors konto, så var jag ändå rätt familjär med själva pokern som spel. Åtskilliga timmar hade lagts till att spela Mörkpoker, eller 5-card draw som det nu heter, och där fick jag lära mig grunderna. Det var mest spelet Chicago som grindades där du samlar poäng genom olika stick osv. Hur som helst. Jag blev helt enkelt mätt på poker efter en stunds nötande och nästan ett år senare efter min ”pokerpaus” så blev jag inbjuden till min dåvarande granne att spela ett parti poker igen. Jag var 16 år då och hade aldrig hört talas om ”Texas Hold’em” som var spelet för kvällen. Mina äldre motspelare förklarade att det var precis som vanlig poker, men skillnad var att man hade två kort på hand och MARKER istället. Marker. Det var något jag bara hade sett på TV innan. Redan första gången jag såg ett casinorum på TV med alla dessa marker så var jag såld. Ett älskvärt ljud det där klingandet.
Efter partiets slut var jag som en helt ny människa. Känslan av att vinna en pott på 20 kronor var så mycket större än att vinna 20 p. på en och samma gång i Chicago. Än en gång var jag såld. I nästan två veckor tjatade jag på min ömma mor att hon skulle dega in på Expekt.com, dåtidens stora pokernamn. Mellan tjatandet så började jag spela freerolls. Jag ska inte tråka ut er om ”helt fantastiska” freerollsvinster. Ni som började på samma sätt som jag med pokern vet vad jag pratar om.
 Jag satt nästan all min lediga tid bredvid min fem år äldre granne när han spelade NL$20 på Expekt. Det var som att följa en sjukt spännande film. Om och om igen. Att se alla dessa kombinationer av händer på kort tid gav helt enkelt mersmak antar jag. Min grannes bästa polare hade redan gjort sig ett halvstort namn inom pokern då han rushade som en gud första året han satte in sina första dollars i pokervärlden. Han la ner sitt CS-kontrakt och började spela poker på heltid istället. Detta var det ”coolaste” jag visste på den tiden. Att kunna leva på poker.
Nu, fem år senare, vet jag hur det är. Det är som vilket jobb som helst kan jag tycka ibland. Fast värre. Att vara chef över sig själv kräver sin man. Jag var det en gång, fast på ett annat sätt, samtidigt som jag spelade poker. Det projektet kostade mig pengar, stolthet, men framförallt vänner. Som i efterhand inte var mina vänner, men det är en annan historia. Allt detta för att jag inte klarade av att vara min egen chef. Jag har lätt för att lära och jag skulle nog kunna hoppa på vad som helst om jag bara fick en månad på mig att lära mig det teoretiska. Problemet är att jag har samma disciplin som Kakmonstret från Mupparna. Noll och noll. När saker blir tråkiga, monotona och jobbiga, ja, då skiter jag i allt. Jag lägger ner. Låter eftergifterna krypa ner i flaskan, och sedan lägga dem längst ner i min själ där ingen letar. Det är en mörk plats vill jag lova. Jag har alltid anklagat pokern för denna lättja och svek mot mig själv. Det skulle jag inte ha gjort. Hade jag bara tagit tag i mig själv, en gång i livet, så hade jag säkert varit mycket starkare i själen, men även varit en bättre pokerspelare än vad jag är idag. Jag har förstört kanske tre års pokerspel p.g.a. av detta. Jag ska inte sticka under stol med att jag är motriggad när det gäller i princip allt, men jag kan inte ge upp för det. Vissa ska ha det lätt, vissa svårt. Det är naturens gång. Det enda vi kan styra över är hur vi är som människor. That’s it.
Det är på senare tid som jag börjat rannsaka mig själv. På riktigt. Det finns inga genvägar i livet. Hur jag gjorde för att bli chef över mig själv på ett bra sätt, kanske du undrar? Jag skaffade en mentor. Jag tror alla behöver en, kanske två. För det första så har du någon som du kan visa framfötterna för, vare sig de bryr sig eller ej så är det en sporre av rang, och för det andra så kan man alltid bli bättre på något man gör. Det kan en mentor se till att du försöker med.
Så, är jag lyckligt lottad här i livet? På den frågan svarar jag; ”Ja!”. Att få ha den frihet som jag har väger lika tungt som bly, och är samtidigt värt sin vikt i guld. Ibland skulle jag dock vilja leva ett normalt och inrutat liv med strikta och bestämda rutiner. Dagligen. Detta önskar jag dock bara när mitt riktiga liv är hårt och besvärligt. Jag lever hellre så än att låta livet passera under tiden jag, med önskande ögon, tittar på och förbannar mig själv över att jag gjorde ditten och datten. För att pokerlivet ska bli som man tänkt sig så krävs det dock självinsikt och tacksamhet. Dagligen. Annars brister alltihop. I och med att poker bringar fram mycket känslor, tankar, misströstan och glädje, så gäller det att sköta dessa känslor på ett professionellt sätt. Gör du det så har du lyckats. Först då kan du skaffa dig en hobby. Först då kan du leva loppan. Först då är du chef över dig själv.

Kort URL: http://www.firstpoker.se/?p=9894

Inlagd av den 27 Aug. Arkiverad under GiddePalema. Du kan följa alla kommentarer via RSS 2.0. kommentera och pingar är avaktiverade.

Kommentarer är inaktiverade

Dela med dig

| Mer

Senaste kommentarer