|

Ett litet uppvaknande

Jag har haft sju raka förlustdagar och krönte den senaste dagen med att förlora på 10/25. Det 25/50-bord jag spelade bröts och jag följde fisken till de lägre nivåerna. Där får jag uppleva det sämsta spel jag någonsin sett vid ett pokerbord där fyra fiskar växeldrar ett shorthanded-bord och bjuder på spektakulära spel om vartannat. På detta bord torskar jag alltså, vilket borde vara en omöjlighet, även för lätt dresserade makaker. Det är bara att acceptera, mitt spel mår inte bra just nu och jag måste snarast möjligt ta mig back to basics för att rädda detta skepp. I taxin på väg tillbaka fick jag dock en tankeställare som tagit mig en liten bit på rätt väg.
Halvt liggandes i baksätet på taxin som med hög fart swischade förbi neonljusens sken började jag fundera. Jag mindes mitt första besök i Las Vegas och hur stadens liknande kuliss fick mig att rysa av välbehag och uppblåsta förväntningar. Jag kände där att det kläcktes en dröm om att en dag få vara en del av en sådan stad och leva livet som pokerspelare ”på riktigt”. Inte sitta ensam i en liten lägenhet och låta skärmljuset långsamt bleka hyn samtidigt som ett enerverande plingande konstant ljuder i natten. Nej, att istället vara nattens riddare i en neonbelyst stad i konstant jakt på de bästa spelen var en lockande kontrast. Denna romantiserade bild var den jag ville uppleva istället för nätgrindandets torftiga lunk. Sedan gick det några år med denna dröm i bakhuvudet och först vid sommarens besök i Macau var drömmen återigen på näthinnan. Denna stad blandar sin asiatiska genuinitet med sin Vegas-liknande kostym, och gjorde ett starkt intryck på mig – det kändes som jag snart var tvungen att ta steget på riktigt. Trots mina vänners skepsis förklarade jag att jag kommer att flytta hit och ta chansen på riktigt.
Alla dessa minnen och funderingar besökte mig i en resumé under min taxifärd igår och jag insåg att jag inte kan sitta här borta och tjura som en hungrig sexåring. Jag lever i någon mån faktiskt min dröm och det jag strävat efter en längre tid. Sedan att det inte går i inoljade rälsspår är väl något som jag borde kunnat räkna ut. Pokern har aldrig, varken för mig eller någon annan, varit en enkel stabil resa utan toppar och dalar. Det gäller helt enkelt bara att se bort från dessa resultat och istället njuta av det speciella liv man faktiskt lever just nu.
Jag inser att jag bitvis tänkt som ett av de gnälliga bortskämda fotbollsproffs som jag ofta förbannar mig över. De som spelar i en stor klubb, men helt plötsligt är missnöjda för att allt inte riktigt går som det ska och därför försöker skylla det mesta på andra och olyckliga omständigheter. Faktum är att man alltid i väldigt hög grad själv är ansvarig för sin situation. Vill tränaren att man ska spela vänsterback så får man finna sig i det. På samma sätt får jag finna mig i att spela låga nivåer och att oturen bitvis ändå kommer garva mig i ansiktet. Vad spelar det för roll egentligen? Oavsett vad som händer så befinner jag mig faktiskt i en dröm och ingen bit av mitt bittra egocentriska jag ska komma och slita ur mig ur den bara för att allt inte bara går som jag vill. Skärpning, helt enkelt!

Kort URL: http://www.firstpoker.se/?p=9833

Inlagd av den 8 jan. Arkiverad under MaoZeFlop. Du kan följa alla kommentarer via RSS 2.0. kommentera och pingar är avaktiverade.

Kommentarer är inaktiverade

Dela med dig

| Mer

Senaste kommentarer