Nyss såg jag Olli Kokko ge Dino Dinler en mycket detaljerad beskrivning av hur just rymdslotspelet funkar. I logikens namn borde inte pokerspelare gilla slots, eftersom poker är ett skicklighetsspel och slot är 100% tur, men så enkelt är det inte. De mekanismer som löser ut när vi är fångade på en plats, i ofriheten att vara begränsad i sina val av aktiviteter gör oss rastlösa och onåbara.
Tänk efter; hur många pokerspelare har du fört ett livfullt samtal med, när finalbordet är i full gång? Har du inte istället tittat över axeln på folk och mumlat något om jag är så trött, kudden var för platt, de i hotellrummet bredvid söp hela natten osv? För oss som hänger i den här branschen är det nog bara att inse att när våra förhoppningar att vara den som sitter där och har möjligheten att håva in pengar har grusats, så får vi släppa besvikelsen. Å sedan ge järnet till dess att hemresan börjar. Och det är där nyckeln finns. När vi åker ur turneringen åker vi mentalt hem. Varför inte bara stanna kvar i häret och nuet?