Månad: mars 2007

Ett monster vid bordet men en hygglig kille privat – Tony G är pokervärldens Dr Jekyll och Mr Hyde.

Under sin uppväxt i Kaunas, Litauen, lärde sig en ung pojke vid namn Antanas Guoga att spela schack.

Och han lärde sig snabbt. Medan de flesta barn kämpade med att lära sig att läsa och skriva spöade Guoga ungar
som var dubbelt så gamla som han själv i schack. Vid sju års ålder började han på en särskild schackskola där han upptäckte sin passion för något som skulle bli en hörnsten i hans liv: tävlan. Han älskade att vinna. I synnerhet när både spelet och motståndet var tufft. Men livet i det kommunistiska Litauen var också tufft och därför bestämde sig familjen Guoga för att flytta till Melbourne, Australien, då Antanas bara var 13 år gammal. Livet blev mycket bättre och enklare, men den kulturella omställningen innebar att Antanas inte passade in. Han var akademiskt begåvad, men istället för att plugga hårt – ”Jag trodde inte att min mamma ville att jag skulle bli advokat” – började han se sig om efter sätt att tjäna pengar. Han tröttnade snabbt på att tvätta bilar och klippa gräsmattor för småpengar, och det dröjde inte länge förrän han hittade ett hål i marknaden som han tyckte sig kunna fylla. Guoga började ta emot vad, och i ett land där spel på hundkapplöpningar är lika vanligt som solsken blomstrade snart hans illegala affärer.

”Jag började föra en spelbok i skolan,” säger han. ”Det dröjde inte länge förrän jag tog emot vad från flera olika skolor, inte bara min egen, och jag hade andra killar under mig som också förde böcker. Det var en ganska stor verksamhet, men till slut blev vi påkomna och alla andra tjallade på mig för att rädda sig själva. Jag blev utsparkad från skolan i nionde klass, men jag brydde mig inte. Jag älskade det. Varför skulle jag gå i skolan? I Australien fanns det fullt med folk som spelade på hundar och det pågick kapplöpningar hela tiden, dag som natt.”

Studenten

Han upptäckte även poker i Australien, och trots att han spelade mörk- och stötpoker med sina polare kom det att dröja innan han förstod att det var just detta spel som skulle utgöra hans inslagna bana i livet. ”Crown Casino öppnade 1997 och jag började spela där dagarna i ända, trots att alla sa att jag var en riktigt dålig spelare,” berättar han. ”Jag reste också till Vegas ett par gånger och blev pank – till största delen beroende på att jag var för ung för att veta hur saker och ting fungerade. Det tog ett tag att få koll på allt – hur stor bankrulle man behöver, hur mycket man ska ta med sig till bordet och hur mycket man behöver för att klara alla fluktuationer. Detta var min utbildning. Detta var mitt universitet.” Och mot slutet av 90-talet, efter att ha rest genom bland annat Österrike och Hong Kong, tog Tony G – det namn han nu använde då han skrev upp sig på kasinonas väntelistor – studenten. Han blev en fruktad kontantspelare och det är fortfarande från ringspelen som han tjänar huvuddelen av sitt levebröd – sina stora turneringsvinster till trots. ”Turneringsspel är en hobby för mig. Om det fanns en nationell tävling skulle jag ställa upp även om det inte var några pengar inblandade.” Men vare sig det gäller kontantspel eller turneringspoker har Tony G ett vapen som är mer fruktat än hans marker. Han är den första att erkänna att han alltid har varit stor i käften – det är hans djupt liggande önskan att vinna, att triumfera över motståndarna, som lockar fram buffeln inom honom. Men för honom är hans stora trut ett värdefullt verktyg och inte bara ett sätt att lätta på trycket. Den låter honom anta rollen som bordets kapten, ta befälet över spelet och krossa sina offer om han uppfattar ett aldrig så litet tecken på svaghet.

Men hans verbala prestationer har inte alltid vunnit omvärldens gillande, och en del av hans mer extrema utspel har fjärmat honom från ett stort antal spelare som – i bästa fall – ser hans uppträdande som osportsligt. Efter ett ökänt utspel mot Surinder Sunar i WPT Grand Prix de Paris, vägrade den i normala fall så lugne Howard Lederer att skaka hand med honom efter att han hade blivit utslagen. Detta är en sida av honom som står i tvär kontrast mot den lugne och lågmälde mannen som för tillfället sitter framför mig. Men då hans uppträdande förs på tal säger han sig vara extremt bekväm med det. Han ser snacket som en del av spelet och han är snabb att poängtera att han aldrig går över gränsen.

”Jag går aldrig in på folks privatliv eller deras familjer,” säger han. ”Och jag hoppar aldrig på dealers. Men om jag hittar en öm punkt hos en spelare och jag ser att han tar åt sig – då släpper jag honom aldrig. Om jag kan se att Surinder rycker till, då vet jag att det fungerar och då bara rinner orden ur mig och jag kan inte hindra dem. Jag vill inte göra folk förbannade eller göra hemska saker i verkliga livet, men vid bordet handlar det om en sport och jag vill verkligen vinna.”

Jag påpekar att det är en sak att snacka för att skaffa sig en fördel i spelet – om du befinner dig i krig med någon och vill ha dennes marker, varför skulle du då låta bli att psyka din motståndare? Men om du redan har slagit honom eller henne? Varför ge dig på någon som precis har slagits ut ur en turnering och känner sig som om han eller hon har fått en spark i magen? Jag pratar om Ralph Perry-incidenten i Intercontinental Poker Championship och Tony G förstår vad jag syftar på. Hans tonfall blir genast mjukare. ”Ralph Perry – det var inte okej. Det är verkligen inte okej att strö salt i såren när du slår ut någon,” säger han nästan grubblande. Sedan är plötsligt sitt vanliga, sprudlande jag igen. ”Men jag är en verkligt bra vinnare,” säger han med ett leende. ”Och en verkligt bra förlorare. Jag gillar att njuta av själva vinstögonblicket och ibland blir det fel.” ”Ibland tänker jag: ’Jag önskar att jag inte hade gjort sådär,’ men efteråt tänker jag: ’Det är okej – det som har hänt har hänt och det var ingen större grej.’ Och jag är tillräckligt bra för att kunna komma undan med grejer som andra spelare inte kan komma undan med. Du kan inte bara vandra in från gatan och börja psyka folk. Jag började inte bete mig så förrän jag visste att mitt spel var bra nog för att kunna backa mina utspel.”

En trevlig kille

Under Betfair Asian Poker Tour fick vi emellertid se prov på en helt annorlunda Tony G. Visst, om du kom i närheten av hans bord kunde du höra den bekanta stämman instruera folk om vad de skulle göra, vad de inte skulle göra, påminna dem om vem som var bordets boss och att de befann sig vid hans universitet. Men stämningen blev aldrig otrevlig och Tony G tappade aldrig humöret. Och från och med tävlingens näst sista dag såg han aldrig ut som någonting annat än en vinnare.

På finalbordet utspelade sig poker på elitnivå och efter att Lee Nelson hade åkt ut fanns det bara ett enda möjligt slutresultat. Det hela var en häpnadsväckande uppvisning av Tony G:s pokerkunskaper, men också i hur hans trash talk – när han använder sig av det under kontrollerade
former – kan krossa motståndare och tvinga dem att begå enkla, men katastrofala misstag.

Det förste som hamnade i skottlinjen var den unge chipledaren Samuel Lehtonen från Sverige, som efter en
övertygande start och i en massiv ledning började vackla under pressen. ”Jag lät honom bara få veta vad han höll på
med,” säger Guoga. ”Så snart han började göra misstag så fick han veta det, och det gick så långt att han frågade mig vad han skulle höja med. Ett par gånger höjde han inte från position, utan la sig, eftersom jag sa åt honom att han som minst behövde Ess högt. Han var massiv chipledare och jag var riktigt illa ute. Jag var tvungen att snacka lite för att försöka lura av honom hans marker. I ett läge sa jag till honom: ’Hjulen har trillat av vagnen. Hjulen har trillat av och du befinner dig högst upp på berget och glider nedför. Allt du kan göra är att hålla i dig.’ Och det är exakt vad som hände.”

Och när det var dags för heads up var det bara en tidsfråga innan Guoga fick övertaget. Som vanligt i poker fälldes avgörandet i en specifik hand, där den lokala, singaporianska spelaren Joshua Ang hade honom slagen efter att ha träffat ett Ess på turnen. Tony G visste att han kunde spela ut honom ur handen, trots att han satt på 8-2 och att bordet visade 10-10-3-A-4. Han la in en massiv satsning på 500 000 på rivern (ungefär en sjättedel av alla marker i spel) och lutade sig sedan tillbaka och började stirra ut sin motståndare. ”Jag lyckades klämma åt honom den gången,” minns han. ”Jag sa att allt han behövde göra för att vinna handen var att lägga in pengarna. Jag gjorde det väldigt enkelt för honom, men rent psykologiskt trodde han inte på det. Det stämde inte. Rent psykologiskt kunde han inte fatta att jag sa som jag gjorde och hans undermedvetna sa åt honom: ’Detta kan inte vara sant – han kommer att göra bort dig inför alla åskådare. Han kommer att skratta åt dig så fort du har lagt in pengarna i potten.’ Så han gjorde en av de värsta läggningarna i turneringen. Den handen är poker när det är som bäst, och jag kom undan med det. Efteråt var han en slagen man.”

Att ge tillbaka

Men han sparade det bästa till sist. Efter att trofén hade överräckts och han hade poserat för fotograferna, signerat autografer och bytt ett par ord med alla dem som ville skaka hans hand, så deklarerade Tony G att han skulle ge bort hälften av sina vinstpengar till välgörenhet. Den imponerande trofén gav han bort till tvåan Joshua Ang, ”så att den kunde stanna i Singapore.” Detta var en generös gest, men egentligen mycket mer än så. Detta var Asiens första större pokerturnering och för Tony G var det absolut nödvändigt att poker skulle framställas på bästa möjliga vis.

”Det är en stor summa. Det smärtar definitivt, men jag tycker att det är viktigt,” säger han. ”Jag ville vinna pengarna
för att kunna säga att poker är bra för Singapore och bra för Asien. Poker är en sport, ett skicklighetsspel, och väldigt annorlunda jämfört med ett spel som roulette, där alla förr eller senare måste förlora. Samhället kan också vara en vinnare i poker, det var det som jag ville visa. Jag hade varit nöjd med andraplatsen, så varför inte nöja sig med tvåans prispengar och ändå stå som segrare? Och det var precis vad jag gjorde.” ”Jag hoppas verkligen att detta blir något som andra pokerspelare kommer att ta efter. Barry Greenstein gör likadant och även om jag för tillfället inte befinner mig i en situation där jag kan ge bort alla mina vinstpengar, så kanske jag kan göra det om tolv månader. Jag skulle verkligen vilja göra det – vinna en turnering och skänka bort allt till behövande – eftersom det är ett utmärkt sätt att visa att världen kan bli mer fredlig och positiv.” Och med de orden skakar Tony G min hand och lämnar mig inte bara med ett intryck av att ha fått träffa en av pokerns största, utan även någon som verkligen vill göra det rätta. Detta kanske inte framgår vid spelbordet, men vad skulle poker vara utan sina karaktärer – personer som Tony G, Mike Matusow och Phil Hellmuth? Sensmoralen i den här historien är att man inte bör döma hunden efter håren. Det första intrycket kan vara missvisande – i synnerhet när det är ryckt ur sitt sammanhang. Om du bara går efter det du ser och läser på Internet har du antagligen stämplat Tony G som en gaphals och en buffel – någon som är lika otrevlig privat som när han försöker stjäla dina marker. Och du kan egentligen inte vara mer fel ute än så.