Författare: FirstPoker

Fräck i mun och utan att spara på krutet så har Dave Devilfish Ulliott spytt ur sig allt som pokervärlden har att erbjuda, på gott och ont. Han berättar om varför alla fortfarande vill försöka besegra the Fish.

Han är ful, han har ingenting som talar för honom och han är inte ens en bra spelare.” Dave Ulliott, Storbritanniens mest explosiva pokerprodukt, förvandlas långsamt från en beskedlig värd till att bli den skurk vi älskar att hata. Han sitter i sitt lyxiga hem som ligger i utkanten av Hull och blinkar nästan omedvetet mot mig innan han fortsätter. ”Det är problemet med Mike [Matusow]. Det finns folk i pokern som inte har någon humor överhuvudtaget. De sitter bara där och gapar. Det är ganska sorgligt egentligen.” Att få mannen som kallas för ”Devilfish” att prata illa om sina rivaler är ingenting som man föreställer sig som särskilt svårt. Men när vi träffas på den här dystra septembereftermiddagen så är hans humör glatt, ja rentav nära nog tillgivet. Utbrottet på Matusow är ett tillfälligt undantag när vi diskuterar spelets förtryckare. ”Det är en trist situation att befinna sig i. Folk försöker slå igenom så att deras namn ska bli igenkänt. Att vara duktig på att samtala med folk handlar inte om att kunna skrika så högt som möjligt. Jag gillar att vara rolig; men jag gillar inte att gorma och sprida sjuka fantasier.” Att gorma och sprida sjuka fantasier är möjligtvis något vi skulle kunna unna Ulliott nu för tiden. För tolv månader sedan så befann sig ”the Fish” mitt i den mest kalla turneringsperioden han hade haft sedan slutet av 1990-talet, då han spelade en betydande roll i att skapa den TV-boom pokern fick. Under den här perioden undrade några inom spelet om hans tid var ute, medan andra bestämt hävdade att den hade varit det ett tag. Så när Devilfish år 2007 är på väg att nå upp till sitt bästa år någonsin – med strax under $600 000 i vinster – så förbryllar han mig genom att återgå till sitt neutrala sätt. Han skryter inte; han hyser inget agg mot dem som baktalat honom – han visar bara att han är belåten. ”Jag har spelat i färre turneringar det här året än andra år,” säger han. ”Jag orkar helt enkelt inte med att spela i alldeles för många. Det finns andra saker jag vill göra än att svettas bort mitt liv vid ett pokerbord. Jag vill komma ut och festa. Pokern är inte allt jag lever för just nu. Om jag åker iväg på en turnering så har jag alltid en bättre chans om jag kan vinna den under den första veckan. Efter en vecka så ger vodkan effekt och man får inte så mycket sömn.” Ulliotts rykte i pokervärlden har alltid handlat om mer än bara siffror. Den som vet någonting om hur pokerscenen i Storbritannien ser ut vet att han ligger i topp på hemmaplan vad det gäller vunna pengar, med totalt runt $4 500 000 i vinster från turneringar. Vet du det så vet du också att han har ett WSOP-armband och att han har vunnit en WPT-tävling. Och du vet att han var den förste att vinna Late Night Poker år 1999, och du vet att han är på andraplats vad det gäller britter i WSOP. Bara 2002 års tvåa i WSOP, Julian Gardner, är bättre. Ulliott har 23 placeringar i pengarna – bättre än Daniel Negreanu. Men du känner säkert också till Devilfishs personlighet. Han gillar att prata, älskar att ta en drink och vill bli känd som en tuff kille. Han tillhör pokerns gamla skola. Så hur relevant är Devilfish i dagens poker, där standarden har höjts ett par hack? ”Jag kommer alltid att platsa i pokervärlden och jag vill gärna tro att jag har bidragit med något särskilt till spelet.” Och vad det gäller hans färd tillbaka till toppen? ”Du måste se till att hålla dig på topp, eller hur? Kritiken jag har fått har förmodligen sporrat mig. Det finns tillfällen då man behöver en spark i ändan. Men jag är ändå inte så motiverad nu för tiden som jag brukade vara.”

När man ser sig omkring i Devilfishs fortliknande hem, är det lätt att se vilken livsstil pokern har gett honom. Inramade bilder av kändisar finns utspridda överallt – från den legendariske gangsterbossen ”Mad” Frankie Frazer till Hollywoods toppstjärna Ben Affleck. På väggen i hans vardagsrum hänger en plasma-TV, medan det i ett hörn finns både piano och saxofon. Två elgitarrer vilar på varsin sida av den öppna spisen. Han frågar mig om jag gillar gitarrerna och det säger jag att jag gör. Jag frågar då om han spelar mycket och han drar igång med att spela ett par blueslåtar för att bevisa att han kan spela – samtidigt som han stirrar på mig medan jag tappar tråden under ett ögonblick av plötslig nervositet. Det är nu jag börjar inse att det antagligen finns för mycket som är hans främsta prioritet i livet. Då vi sätter oss ner ringer telefonen, och han tar samtalet. Någon blir kallad för skitstövel – jag vet inte om det är den som ringt upp eller om det handlar om mig – innan han lägger på och vi återgår till vårt samtal.

FirstPoker: Dave, 2007 har rent resultatmässigt varit ett fantastiskt år för dig. Så varför spelar du inte så mycket poker som förut?
DevilFish: Det finns mycket mer att göra än att bara spela poker. Men pokern kommer alltid att finnas där. Det är det fantastiska med poker, oavsett var du befinner dig i världen så kan du spela poker och vinna pengar. Om du spelar biljard så kan du gå in i en biljardhall och vinna. Det är samma sak med poker.
FP: Dave Colclough uttalade sig förra året och sa att du och han var de mest överskattade spelarna i Storbritannien. Hur ser du på det nu?
D: Inte så långt efter att han sade det där så var jag iväg och misslyckades i två turneringar i USA. Uttalandet gjorde mig förbannad, men det sporrade mig också. Så Dave gjorde mig faktiskt en tjänst och vi är vänner igen. Det var bara en liten grej och det ligger bakom mig nu. Jag har ingenting emot honom – istället önskar jag honom lycka till.
FP: Är det något speciellt som har förändrats vad det gäller ditt spel?
D: Inte direkt. Vissa turneringar har jag verkligen gjort mitt bästa för att vinna. Vid World Series i år kom jag på tredje plats i Omaha-turneringen och jag försökte verkligen. Jag gick in för att vinna och hade otur nog att förlora. Jag kan chansa i slantsinglingssituationer, men jag vill ändå vinna. Folk vill inte veta vem som vann turneringar förra året.
FP: Du ligger på tredje plats på den brittiska tidningen InsidePokers ranking.
D: Roland de Wolfe ligger först. Roland är en trevlig grabb. Han är väldigt anspråkslös, han spelar bara No Limit Hold’em, medan jag spelar alla pokerspel som finns där ute – och jag har resultat som kan backa mig [De Wolfe kom på elfte plats i det här årets WSOPE Pot Limit Omaha-event]. Jag har vunnit ett WSOP-armband i Pot Limit Omaha och jag har vunnit fler Omaha-tävlingar än de flesta människor i världen, och Roland vet om det. Men jag gillar den här grabben eftersom han erkänner att han har mycket tur. Han sa till mig under World Series i år att han bara behövde komma på ytterligare en betald placering för att bli bäste europé. Men jag sa åt honom att det inte ändrade det faktum att jag har vunnit fler turneringar – och hans resultat beror bara på att prispengarna är högre idag. Det där är inte en rättvis indikation på hur pass bra du är som spelare. Du kan vinna en tävling och placera dig bland de främsta på rankingen, men det gör dig inte till den bästa spelaren.
FP: Folk fängslas fortfarande av din personlighet.
D: Nåväl, pokern är väldigt stor nu. Folk kommer fortfarande fram till mig och berättar att de började spela bara för att de såg mig på TV. Jag försöker göra spelet roligt.
FP: Men är de färgstarka personerna på väg ut från spelet?
D: Jag gillar inte allt det här med kändispoker. Du skulle inte gå och se på en fotbollsmatch mellan två lag som bara hade spelat fotboll två gånger, eller hur? Nivån på det hela är gräslig. Jag tycker helt enkelt att kändispoker är fruktansvärt att se på. Även i de stora turneringarna, som World Series, får du möta nollor vid borden. De sitter alla med solglasögon och säger ingenting. Poker kan bli väldigt tråkigt, men höga siffror är förstås bra för att få upp prispengarna, antar jag.
FP: Men antalet spelare på en del turneringar är löjeväckande.
D: Vad som än får in pengar i pokern är bra. Självklart så gör det stor skillnad att vinna när det handlar om mycket pengar, men om det handlar om tre inledande dagar i en turnering där 9 000 personer spelar, då ska du inte se det som att du måste slå 9 000; det är 3 000 du måste slå. Ser man det så är det inte så illa. Man får in en massa pengar i turneringen och du behöver bara slå en tredjedel av startfältet.
FP: Finns det något som du skulle vilja se förändras i pokervärlden?
D: Jag vill ha in fler Omaha-turneringar med återköp – du behöver fler än ett inköp i en Omaha-turnering. Jag vill också ha fler turneringar med Pot Limit Hold’em eftersom PL kräver mer skicklighet än No Limit; vem som helst som spelar den varianten håller med. Man får bättre finalbord eftersom det är de skickliga spelarna som tar sig dit. Alla de här turneringarna med No Limit Hold’em är svåra att spela i. Nyligen åkte jag till London för att spela i EPT. Att åka ner till London för en enda No Limit Hold’em-turnering är tufft för mig, eftersom jag vet vilket lotteri det kan vara.
FP: Så du tycker att det finns för mycket No Limit Hold’em idag?
D: Tjejen som vann WSOPE [Annette Obrestad] har jag hört ska vara en väldigt bra spelare, men du kommer inte att få en artonåring att vinna en tävling i sjukorts stötpoker. Det enda skicklighetsmomentet i No Limit Hold’em är när du har mycket marker. Har du mycket marker så behöver du inte leta kort. Men att få markerna är väldigt svårt, eftersom du måste vinna dina händer, och du måste vinna slantsinglingssituationerna.
FP: Du nämnde Londons EPT – vad hände där?
D: Jag tog mig upp från 10 000 till 30 000, men när jag borde ha hållit mig lugn förlorade jag några händer. Det inträffade runt en och en halv timme innan första dagen var slut. Sedan gick Moneymaker all-in när jag hade ungefär 15 000 i marker kvar. Jag tittade på klockan och tänkte: ”Vill jag verkligen komma tillbaka om två dagar med 15 000 marker eller vill jag spela med dem nu?” Jag tänkte att det var strunt samma, la in mina pengar och han visar mig två Ess, vilka han slår ut mig från turneringen med – och det var bara två minuter kvar.
FP: Har det att göra med det du sa om att du inte är motiverad nu för tiden?
D: När pengarna hade större betydelse för några år sedan så hade jag inte slängt bort min hand så där. Men jag gillar inte tanken på att bara hänga mig kvar. Om jag skulle ha spelat dagen därpå, så kanske jag hade hållit mig fast. Men jag ville inte heller dra omkring i London under ett dygn bara för att komma tillbaka och spela med 15 000. Jag hade inte heller något hotellrum, så jag gick bara ut på några klubbar och satte mig sedan på tåget raka vägen tillbaka till Hull.
FP: Trycket på dig i turneringarna måste ha ökat. Jag såg när en kille under World Series tjafsade med dig och ville försöka besegra dig.
D: Alla vill slå ut mig. De vill ha något att berätta för barnen. Om de slår ut mig så har de en bra berättelse att berätta. Samma sak gäller Phil Hellmuth; en massa människor vill ge sig på honom, men det är lite annorlunda med Hellmuth eftersom han faktiskt lägger ner ett par händer – medan när det gäller mig så vet de att de ger sig in i ett krig. Jag försöker faktiskt undvika de aggressiva spelarna. Galningar hoppar på mig och de är svåra att spela mot. Jag spelar mot tighta spelare. Jag antar att de smarta spelarna försöker göra samma sak mot mig, eftersom jag är ganska aggressiv.
FP: Måste du hålla på och ändra ditt spel mycket? Med det menar jag att du spelar mot spelare som har sett dig spela på TV och vet hur du spelar i vissa scenarier.
D: Jag ändrar faktiskt mitt spel beroende på vad det är för spelare jag spelar mot. Vissa spelare behöver man satsa mot när man har en bra hand och andra kommer att satsa åt dig. Folk ser hur man spelar; de ser dig satsa och höja med svaga händer och de antar att du aldrig har någonting, så därför spelar de alltid mot dig. Men det är väldigt svårt att få en bra hand i No Limit Hold’em – för det mesta så springer man omkring utan att vara den som håller i spakarna. Om inte du är Phil Hellmuth förstås, då plockar du upp par i Ess i varenda hand. ”Det finns massor av andra saker att göra än att spendera tid på att spela poker” Som pokerspelare på elitnivå är det viktigt att excercera både kropp och själ.
FP: Hur skulle du definiera de egenskaper som en bra spelare ska ha?
D: Nåväl, du måste vara bra på att anpassa dig; slå ner på tempot mot aggressiva spelare och spela tuffare mot tighta spelare. Det finns alldeles för många spelare som inte vet hur man anpassar sig; de behöver lära sig att spela svaga händer när det är nödvändigt. De riktigt bra spelarna kan alltid anpassa sig. Ett standardspel kommer inte att göra dig till en vinnare. Du måste kunna spela med händer som 5-6. Det finns så många beslut att fatta i poker.
FP: Om vi går vidare till att prata om spelare – Ram Vaswani berättade för oss att du var en av anledningarna till att han började spela poker, då han såg dig som en av de mer unika personligheterna i spelet.
D: Ram är en av de trevligaste grabbarna i pokervärlden. Jag såg en gång Tony G försöka ge sig på honom verbalt, och jag var tvungen att gå och säga åt Tony att lugna ner sig. Men de hårda orden påverkade aldrig Ram. Han är väldigt, väldigt begåvad och vet hur han ska skaffa sig marker. När han väl har dem så blir hans spel så väldigt kraftfullt. Han är en sann pokerspelare, spelar alla spel och han gör det bra. Ram är helt enkelt en grabb man gillar. Alla i Hendon-gänget är bra spelare – väldigt gedigna oavsett vilken typ av spel det gäller.
FP: Du nämnde nyss Tony G. Ni två har haft era drabbningar.
D: När han inte sitter vid pokerbordet så är Tony G en liten mus. Han säger nästan aldrig ett ord till någon. Trevlig kille, men tyvärr måste en del synas på TV, något jag kommenterade tidigare. Mike Matusow har aldrig sagt någonting till mig; han retas med andra och kallar dem för åsnor. Men jag har sett hur han spelar och jag har ställt honom till svars för det. När han gör dåliga grejer så säger han att spelade dåligt just den dagen. Men när alla andra gör samma sak, då kan de inte spela och då är de åsnor.
FP: Och Hellmuth?
D: Hellmuth är en kille man verkligen kan gilla om man träffar honom utanför pokerborden. Jag har alltid sagt att om han vore gjord av choklad så skulle han ha ätit upp sig själv för länge sedan. Han är en väldigt ärlig man, ända in i benmärgen. Han tror verkligen att han är den bästa No Limit Hold’em-spelaren i världen, och med elva armband så kan man inte argumentera mot det. Jag har sett honom när han inte spelar och jag vet hur han verkligen kan vara. I själva verket så minns jag när han och jag var på nattklubben Pure [i Vegas] och ett gäng engelska grabbar kom för att fråga om de kunde få bli fotograferade tillsammans med mig. De nämnde ”Devilfish” i var och varannan mening. Nu har engelsmän kanske inte så mycket till övers för Phil, så de här grabbarna bara ignorerade honom. Sedan försvinner Phil och går hem för att ta på sig sina solglasögon och sin keps eftersom han var orolig över att ingen tycktes känna igen honom. Vad det gäller det här så har han problem, helt klart, men på det hela taget är han en schysst kille.
FP: Man kan utan att överdriva säga att du inte har ett alltför gott rykte. Tror du verkligen att folk problem med dig eller att de bara är avundsjuka?
D: Jag har mängder av vänner inom poker. De som jag spelar poker med är mina vänner. Jag gillar alla; och jag vill gärna tro att folk gillar mig. Jag har inte en massa fiender, men det finns en del avundsjuka.
FP: Men du har retat upp en del människor längs vägen.
D: Jag säger vad jag tycker och tänker och en del människor klarar inte det. Alla vill ha min livsstil; jag är alltid den som kamerorna är riktade mot. Jag har en skön känsla för humor; jag är en snygg jäkel och har vanligtvis den snyggaste tjejen vid min sida. Om jag gillar någon så går jag aldrig omkring och förlöjligar dem. Jag kanske kan fälla någon konstruktiv kommentar och säga till någon att de har spelat en hand dåligt, men det är allt det handlar om. Du måste komma ihåg att det finns gott om folk där ute som inte är pokerspelare egentligen. De må ha lyckats en del, men de är verkligen inte några pokerspelare. Det är de som förmodligen inte gillar mig.
FP: Hur länge kommer Devilfish att spela en nyckelroll i pokervärlden?
D: Jag kommer alltid att spela poker. Så länge som din hjärna fungerar så kan du spela poker. Man hittar folk i Vegas utan armar och ben, men de spelar fortfarande bra poker eftersom deras hjärnor fungerar. Du behöver ha en hyfsad fysik för att kunna spela flera dagar, antar jag. Men där klarar jag mig. Se bara på mig, här finns inte ett uns fett. Ulliott trummar på sin mage för att visa hur slank han är och frågar sedan vilken tid mitt tåg till London går tillbaka. Sedan erbjuder han sig att köra mig till stationen. Han pratar glatt medan R&B-musiken pumpar ut från Hummerns högtalare. Han vänder sig till mig och säger menande: ”En av de mest viktigaste sakerna för mig är att jag har vunnit priser utanför pokern.” Vad det gäller hans renässans 2007 så kan man misstänka att hans ovilja att spela i alltför många turneringar har gjort underverk för hans spel. Men oavsett hur bra eller dålig Ulliott är vid pokerborden så är det utan tvivel så att hans plats i Storbritanniens pokerelit kommer att klara tidens tand. ”Devilfish är en symbol för pokern,” säger den storkäftade australiensaren Tony G. ”Han förblir en superbegåvning och är en av spelets sanna personligheter. Jag har dessutom haft turen att få spela mot honom många, många gånger och jag har också haft förmånen att slå ut honom från några stora tävlingar. Det har gett mig en enorm tillfredsställelse – enbart för att Devilfish är en brittisk ikon.”

Rekordmannen Phil Hellmuth vann sitt elfte WSOP-armband i och med segern i Event 15, $1 500 No Limit Hold’em. Vi tog en längre pratstund med mannen alla ville ha ett ord med.

Att Phillip Hellmuth JR. sällan kommer i tid är mer regel än undantag. Jag har intervjutid med Phil klockan 14.00 och mötesplatsen är utanför mediarummet inne på Rio, hotellet där Main Event i World Series of Poker utspelas. Jag känner på mig att intervjun inte kommer att börja 14.00. Det lutar nog snarare åt 15.00, börjar jag så smått att inse. När jag studerade på Lunds universitet tillämpades alltid en akademisk kvart, det vill säga att föreläsningen började 08.15 om det stod 08.00 på schemat.

I Phils värld verkar det inte finnas en akademisk kvart, nej Phil använder sig vanligtvis av två eller tre akademiska kvartar.

Klockan hinner bli 14.45 innan Phil kommer in i intervjurummet, bara några minuter tidigare har hans manager visat mig vägen till ett av Ultimate Bets tillhåll under Main Event på hotell Rio. Det är ett stort rum med Nintendo Wii, den största TV:n jag någonsin sett och ett par gigantiska högtalare som det strömmar Eminem ur. När Phil kommer in i rummet tar han sig en näve chips och muttrar något i stil med att Eminem inte funkar. Han kopplar ur managerns iPod och kopplar in sin egen och sätter igång Ice-T. Intervjun kan äntligen börja.

Pokerns epicentrum

Det är mycket som har hänt i Phils värld sedan han kom till Las Vegas för WSOP. Han har blivit legendarisk i dubbel bemärkelse; han vann sitt elfte armband under $1 500 No Limit Hold’em och han har även blivit invald i pokerns finrum, Poker Hall Of Fame.

Jag frågar Phil hur det kändes att bli invald i Poker Hall of Fame. ”Jag fick reda på det två veckor innan det offentliggjordes och visst blev jag glad, det vore ju en lögn att säga att jag inte blev glad. Men när dagen kom och det offentliggjordes så kändes det inget speciellt. Jag visste ju redan om det. Jag har alltid vetat att jag skulle bli invald i Poker Hall of Fame – frågan för mig var bara när jag skulle bli det.”

Phil får en påse med is som han placerar på nacken. Anledningen är Phils krock med en betongpelare dagen innan när han var ute och testkörde en Ultimate Bet Nascar-bil på en parkering. ”Det var min rådgivares idé att vi skulle ha en specialdesignad Nascar-bil med alla sponsorers logotyper på i samband med vinsten av mitt elfte armband.

Jag fick chansen att provköra med bilen på en avspärrad parkering igår och en sådan chans får man ju bara en gång i livet. Jag körde relativt försiktigt i början, men sen fick jag mod till mig och tryckte ner pedalen i mattan. Efter en u-sväng körde jag ganska fort och olyckligtvis krockade jag med en betongpelare. Bilens front kvaddades, men jag mår bra, förutom min nacke som smärtar rejält.

Förhoppningsvis var bilen försäkrad och jag har inte hört mer i ärendet, så jag har redan lagt det bakom mig.” Krocken kunde inte ha kommit vid en mer olämplig tidpunkt – mitt under förberedelserna inför Main Event. ”Det påverkar mig inte mer än att jag inte kan träna innan Main. Jag springer alltid några kilometer och kör styrketräning för att koppla bort pokern precis innan en stor tävling, men min doktor har sagt att jag inte får träna. Jag får väl spela lite Nintendo Wii istället,” säger Phil och tappar hela ispåsen i knät.

Jag försöker få Phil att berätta lite mer om Poker Hall of Fame och om hans elfte armband, men inser ganska fort att
det är lönlöst. Phil vill hellre pyssla med ispåsen, byta musik från Ice-T till Snoop Dogg och skicka SMS. Istället börjar vi prata om hans hemsida och om hans klädlinje som designas och snart ska lanseras. ”Det är verkligen bra kläder. Club 9 är namnet, och det måste vara sytt med guldsömmar.

Inte riktigt guld, men hela kollektionen ska vara lyxig och kvaliteten är jättefin på tröjorna. Jag hoppas verkligen att mina fans köper lite tröjor och att de sen har på sig kläderna på pokerturneringarna, bland annat.”

Phils telefon ringer igen och utan att ursäkta sig går Phil iväg. Jag pratar lite med managern och tydligen har inte Phil haft en rolig tid i Las Vegas. ”Han tänker nog mycket på krocken. Det är synd om honom, det var verkligen inte meningen, men det är tyvärr inte så uppskattat att någon krockar en miljonkronors bil. Huvudsaken är i alla fall att han mår bra. Han har dessutom blivit matförgiftad här i Vegas. Han åt en dålig maträtt.”

Men det är inte allt, visar det sig. ”När han var inne i high-stakes rummet och skulle spela poker häromdagen var
det någon som kastade en vattenflaska i huvudet på honom,” berättar managern.

”Bråket låg i luften, men inget hände.” Phil kan åtminstone trösta sig med sitt elfte armband och att hans namn numera finns i Poker Hall of Fame.

Slutligen kommer den allsmäktige in i rummet och säger att han måste gå. Han var tydligen sen till en fotografering.

Vi träffade Annie Duke för att prata om välgörenhetsprojekt, pokerns massiva attraktionskraft och ungdomar som behöver vägledning.

Du är aktuell med välgörenhetsprojektet Ante Up for Africa som stödjer offren i Darfur. Kan du berätta om hur den idén växte fram?

Don Cheadle och jag lunchade ihop i september och började spåna på idén. Don har alltid varit väldigt engagerad i vad som händer i Afrika sedan inspelningen av Hotel Rwanda, då han fick upp ögonen för det som händer i Darfur. Så när vi pratade om det i september sa jag att poker är ett bra sätt att samla in pengar för välgörenhet, och vi bestämde oss för att göra någonting. Vi det tillfället tänkte vi inte specifikt på World Series of Poker, men vi träffade vår vän Norman Epstein och började fundera över var vi skulle kunna hålla ett sådant här pokerevent. Jag sa då: ”Låt mig ringa Jeffrey Pollack, så kanske vi kan göra det ihop med Harrah´s.” Så någon gång sent i oktober mötte vi Jeffrey Pollack och han ville absolut vara delaktig. Han var väldigt positiv och ville inte bara att Harrah’s skulle vara involverat, han föreslog även att vi skulle arrangera eventet i samband med WSOP. Harrah’s har sedan ett tag tillbaka kört ett mediaevent på dagen innan World Series. Tanken var att det skulle vara en media/kändisturnering, men de har aldrig riktigt lyckats locka kändisarna. Jeffrey var beredd att byta ut mediaeventet mot vår idé.

Med det dök upp lite problem på vägen?

Ja, efter fem månaders diskuterande med The Gaming Commission, så fick vi först i maj klartecken på att köra eventet. Vid den tidpunkten var vi riktigt oroliga eftersom det bara var ungefär fem veckor kvar tills eventet skulle hållas, och vi behövde göra mycket PR för att få folk att intressera sig. Trots dåligt med tid fick vi Matt Damon, Ben Affleck, Jason Alexander, Adam Sandler, Ray Romano, Charles Barkley, Brad Pitt, Martin Sheen, Shannon Elizabeth med flera att ställa upp. När jag började ringa pokerproffsen märkte jag vilket otroligt intresse det fanns. Varje person jag pratade med sa: ”Absolut, säg bara när och var.” Vi fick Jennifer Harman, Howard Lederer, Barry Greenstein, Chris Ferguson, Joe Hachem, Daniel Negreanu, Jamie Gold, Phil Gordon, Phil Ivey, Phil Hellmuth, Clonie Gowen med flera att engagera sig. Det var helt enkelt en otrolig lista. Det enda proffs som inte kunde komma var Erik Seidel eftersom han hade fullt upp med att vinna sitt åttonde armband. Erik är en sådan fantastisk människa. Jag höll tummarna för honom hela dagen, för vi är väldigt nära vänner. När jag kom hem såg jag att han hade vunnit sitt åttonde armband, så jag SMS:ade honom och gratulerade. Han hade haft ett väldigt tufft World Series fram till dess och plötsligt vinner han sitt åttonde armband, den femte personen i historien att göra det. Hans svar tillbaka? ”Förlåt för att jag inte kunde komma till ditt event. Jag skickar en $5 000-check imorgon.” Det är den typ av människa han är.

Hur gick turneringen ni höll dagen innan Main Event?

Vi fick 170 personer att komma och spela vår turnering, där de två första platserna donerade 100 % tillbaka till välgörenhet, och vi fick över $700 000 som gick rakt rakt in i välgörenhetspotten för överlevande i Darfur. Så det slutade med att kampanjen blev mer lyckosam än vad vi hade förväntat oss, med tanke på att vi bara var sex personer på listan när månaden inleddes. När det såg som mörkast ut lovade jag att vi skulle nå upp till en kvarts miljon dollar. Det slutade med att vi samlade in $700 000!

Hur ser framtiden ut för Ante up for Africa?

Stödet från pokersamhället var så otroligt stort att vi kommer att göra detta till ett årligen återkommande event. Nästa år hoppas vi på att kunna få in $1 miljon bara genom sponsorer. Vi hade bara fem veckor på oss till sponsorarbete förra året, och företagens budgetar var redan satta vid den tidpunkten. Den här gången har vi redan fått klartecken från Gaming Commission, så det kommer att bli ännu större och ännu bättre nästa år. Det inte säkert att det kommer vara Darfur som gynnas. Det finns många mänskliga kriser som pågår i världen och folk tenderar att inte lägga märke till dem såvida ett land inte har stora ekonomiska intressen där. Nu har det börjat pratas om ekonomiska sanktioner i Darfur, så det är först nu som Amerika börjar lägga märke till vad som händer där borta. Poker har så stor attraktionskraft och drar till sig så mycket intresse, men det är bara ett spel. Ett kul spel att titta på TV, men intresset är så oerhört, löjligt stort, och kan ta lite av det överdrivna intresset som poker genererar över till områden som verkligen behöver mer uppmärksamhet så gör vi vårt jobb. När man jämför det som verkligen händer i Darfur med den uppmärksamhet som händelserna får här, så är gapet oerhört stort. Det är faktiskt riktigt upprörande. Jag tror att Don sa att det totalt var nio timmars visningstid från Darfur i amerikansk TV under förra året, medan Paris Hilton, som släpptes ur fängelset av misstag, kanske hade 24 timmar! Så varför fokuserar vi oss på Paris och inte på sådana saker som verkligen betyder något? Att kunna ta lite av ljuset bort från pokern och vidare till humanitära kriser är något som betyder mycket för oss. Vi var mycket glada över hur bra allt gick, hur mycket pengar vi lyckades skrapa ihop och hur stor skillnad pengarna kommer att göra.

Du sitter också i styrelsen för Decision Education Foundation.

Ja, detta är en annorlunda typ av välgörenhet. Vad denna organisation grundar sin verksamhet på är att folk är väldigt dåliga på att fatta beslut, och de som är allra sämst på detta är tonåringar. DEF tar fram pengar för att få in beslutsfattandestrategier i läroplanen för elever på högstadie och high school, för att hjälpa ungdomarna att fatta rätt beslut i livet. Vi lägger ner mycket tid på att lära ungdomarna matte, engelska och teknik och sådant, men mindre så kallade ”livskunskaper”. Anledningen till att jag kom i styrelsen är att beslutsfattandeproblematiken du ställs inför i pokern är ett sorts mikrokosmos mot de problem du ställs inför i livet. Poker är ett spel med beslutsfattande och ett spel med hög osäkerhet; du vet bara vilka dina egna kort är, inte de andras. Under dessa förutsättningar måste du fatta dina beslut. Det är en väldigt bra spegel för hur du bör fatta dina beslut i verkliga livet, för när du fattar dem har du också väldigt lite och ofta dålig information att gå på. Poker är lite annorlunda än livet eftersom korten ofta visas i slutet av handen. I poker får du alltså mycket feedback som visar om dina beslut är bra eller dåliga, vilket hjälper dig utveckla väldigt bra strategier för framtida, liknande situationer. I livet gäller inte detta. Som exempel brukar jag ta upp trafikljuset. Folk tror att det är ett väldigt enkelt beslut att närma sig en korsning med trafikljus – om det är grönt kör du och om det är rött stannar du. Faktum är att så inte är fallet, utan det är väldigt komplext. Först och främst vet du inte om lamporna fungerar korrekt, för du kan inte se dem på andra sidan. Du kan göra en god uppskattning på att de gör så, men du kan aldrig veta, eftersom de faktiskt kan gå sönder. Du vet inte om medtrafikanterna faktiskt kommer att följa lagen. Så när du kör mot grönt så vet du inte om de kör mot rött. Du vet inte om de är fulla, om de är riktigt trötta, du vet inte ens om de har körkort eller om de kan reglerna. Du vet heller inte om deras bilar fungerar felfritt. Och sedan finns det alla de variabler som du inte kan kontrollera, som att du exempelvis kan få punktering och din motor kan gå sönder när du kör igenom korsningen, och det finns en hel mängd saker som kan hända med de andra förarnas bilar. Att komma till ett trafikljus är med andra ord ett väldigt komplext problem. Eftersom vi har ett så enkelt system som ”grönt-kör, rött-stanna” är sannolikheten för ett lyckat resultat stor, men det är ett komplicerat problem. Skillnaden mellan att köra igenom ett trafikljus och att spela poker är att efter att du kört igenom trafikljuset kan du inte köra och leta upp de andra förarna vid trafikljuset och fråga dem: ”Får jag se ditt körkort?”, ”Kan du blåsa här?”, ”Är din bil i fint skick?”, ”Följer du alltid lagarna?” eller ”Har du någon prick i körkortet?”. Du kan inte gå tillbaka och ta reda på hur bra beslutet faktiskt var. Men i poker kan du ofta det. I poker visar folk händer för dig. I verkligheten är det inte ett svårt problem att köra igenom en korsning med trafikljus, men när du räknar med alla variabler blir det ett komplext problem. När du börjar prata om att hantera din karriär, äktenskap, barn eller andra svåra beslut, blir det mycket mer komplext att fatta bra beslut. Så det jag gör, och anledningen till att jag sitter med i styrelsen, är att jag tar beslutsfattandestrategier som fungerar bra vid pokerbordet och visar hur man kan applicera och utveckla dem till livskunskaper – strategier som fungerar bra under liknande förhållanden. Jag är mitt uppe i skrivandet av min andra bok, som handlar om just den här beslutsfattandegrejen som jag är väldigt intresserad av. Det är en bok om beslutsfattande i livet baserat på poker. Den kanske är lite mer lämpad för kvinnor, men funkar absolut för män också. Den handlar om att hantera relationer, karriär med mera baserat på pokerstrategier.

Du var lärarinna innan du sadlade om till pokerproffs. Känner du att undervisningen fortfarande betyder mycket för dig?

Jag har tre DVD:er ute i handeln just nu, varav en av dem är den bäst säljande poker-DVD:n på marknaden [Annie Duke’s Advanced Texas Hold ’Em Secrets – How to beat the Big Boys]. Detta är något jag är mycket stolt över. Du kan prata skit om mitt spel så mycket du vill, men jag bryr mig väldigt mycket om vilken typ av lärare jag är. Att föra utbildningen vidare och lära människor är något jag brinner starkt för. Något som fascinerar mig väldigt mycket är att ge något tillbaka till pokern. Med tanke på all den kunskap jag har fått känns det bra att kunna ge lite tillbaka, för jag tror att ju mer folk känner till om spelet, desto mer kan de njuta av det. Det är ett spel som är väldigt enkelt på ytan, men väldigt komplext i verkligheten. Det avslöjar allt mer av sig självt allt eftersom du spelar. Om du ser en $3/$6 Limit-spelare gå från bordet kan du ofta höra hur de nyss spelat den perfekta sessionen. Om du ser ett proffs lämna bordet vid en turnering – om det inte är Phil Hellmuth! – får du bara höra om de händer de spelade riktigt dåligt. Det har hänt mig, jag har vunnit turneringar och ändå sagt efteråt: ”Du skulle ha sett mig spela, jag var så dålig.” Vi proffs förstår hur svårt detta spel är att bemästra. Jag har mycket svårt att förstå ett proffs som kan gå ifrån en session, och jag skojade om Phil Hellmuth innan, och säga att de inte gjort ett enda misstag. Vi är alla väldigt kritiska mot oss själva och våra misstag, och det är bara för vi känner till mer om spelet. Det är det som håller spänningen vid liv i det här spelet, denna konstanta lärdomsprocess där du alltid försöker förbättra dig. Det finns så många olika vägar du kan gå när du spelar en hand och du kan sitta där och argumentera i all oändlighet om vilket spel som skulle ha varit det rätta. Det är ett så coolt spel och ju mer jag kan ge folk information om spelet, desto bättre blir spelet. Ju mer intresserade blir de, och desto mer kommer de att spela. Och ju längre man spelar desto smartare blir man, eftersom alla sådana här spel håller igång dig allt eftersom man blir äldre.

Vilka möjligheter har du att lära ut poker under året?

Jag ordnade till exempel World Series of Poker Ladies Academy i år. Jag tog faktiskt fyra dagar ledigt från World Series, vilket var tufft för mig. En av studenterna där, Sally Ann Boyer, vann förresten armbandet i Ladies-eventet i World Series. I november, den 2-4, anordnar jag och Howard Lederer en H.O.R.S.E akademi. Där kommer att finnas två No Limitsessioner, där min bror kommer att gå igenom spelet innan floppen och jag spelet efter. Därefter håller vi fem seminarier, ett för varje spel man lirar i H.O.R.S.E. Howard håller i Limit Hold’em, jag i Limit Omaha 8 or better. Mark Seif gör Razz, Andy Bloch Seven-Card Stud och Greg Raymer Stud 8 or better. En otrolig lärarskara när det kommer till poker! Vi ska också hålla i två olika Mixed Gamesturneringar, så att folk kan börja träna. De som är intresserade kan gå in och läsa mer på www.wsopacademy.com

Tror du verkligen att det finns ett sådant här brett intresse för mixade spel?

För två år sedan blev WSOP helt plötsligt bara World Series of No Limit Hold’em, vilket proffsen inte var nöjda med. Det fanns ett par Limit-events, men de var få. Innan dess handlade WSOP om alla spelen man spelar i poker, vilket såklart är mer än bara No Limit Hold’em. No Limit är bara ett spel och att vara bra på poker handlar inte om det. Jag kan nämna flera bra No Limit-spelare som inte är bra pokerspelare, för när man placerar dem vid ett annat bord är de fiskar. De må vara riktigt bra på No Limit och vinner mycket där, men de är inte pokerspelare, utan No Limit-spelare – det är skillnad. Tittar man på de allra främsta pokerspelarna – Phil Ivey till exempel, som är ett lysande exempel – kan de hantera varje spel otroligt bra. Det är vad man letar efter när folk frågar efter den bästa pokerspelaren i världen. Proffsen kommer alltså att svara den spelare som behärskar flest antal discipliner på bästa sätt.

Team PokerStars nya rekryt berättar om stegen från nybörjare till proffs, tuffa svenskar och turneringsstrategi.

Hur kom din deal med PokerStars på tal?

Full Contact Poker var ett onlinepokerrum, och så fort lagproblematiken blev aktuell tvingades Full Contact flytta från nätverket och det kändes naturligt för dem att ta kontakt med en större sajt. De frågade mig om vad jag tyckte och jag sa mer eller mindre rakt ut att PokerStars var nummer ett på min lista och att det inte fanns någon nummer två. Det är egentligen det enda ställe jag känner mig riktigt trygg på inom onlinepokern.

Jag älskar det faktum att det finns många turneringar att välja mellan, att det är den största onlinesajten i pokervärlden och att det därmed innebär en stor valmöjlighet. Det handlar om alla de saker som att spelarna kan välja vad de vill, helt enkelt. Så det var det perfekta valet.

Kändes det tugnt att behöva lämna Full Contact?

Nej nej, det var spännande! Full Contact kommer fortfarande att finnas kvar, och jag är glad för spelarna där, för nu kommer de att få en ännu bättre klient. Till och med innan jag bytte spelade jag mer poker på Stars än någon annanstans. Och jag har alltid sagt att det är den sajt som toppar min lista.

Och jag antar att Stars också var ganska nöjda med att få dig, med tanke på att du ofta anses vara det proffs som är mest professionell när det kommer till att agera perfekt förebild.

Ja, jag hoppas det. Men det är ömsesidigt. Jag älskar det sätt de sköter sina affärer på, och de förstår vad som är allra vikigast – nämligen att ge spelarna precis vad de vill ha. Och detta är något som de alltid har gjort. Det är allt från mjukvaran, till antalet spel, och på det sätt de behandlar sina kunder på. De har hela tiden gjorde de små sakerna som har gjort att du har känt dig speciell. När jag började spela på PokerStars lirade på ett nyöppnat bord, $100/$200 Limit Hold’em. Jag minns en från personalen som skrev: ”Är det någon som är sugen på en pizza?”

Skojar du, tänkte jag, en pizza? Jag hade aldrig hört talas om en sajt som skickar dig en pizza? Men okej, skicka en pizza till mig, sa jag. Och när jag fick pizzan vid dörren tänkte jag att det var en snygg gest mot de spelarna som precis ska sätta sig och spela. Något som du kanske inte skulle se överallt annars, och ungefär något sådant som jag skulle kunna tänka mig att göra och alltid har gjort.

Som förebild, vad tycker du är viktigast att ge tillbaka till spelarna?

Ett par saker. För det första, att försöka förklara och hjälpa spelarna att förstå hur man egentligen ska bete sig. Många tittar på poker på TV och ser ”de galna spelarna”, som Mattias Andersson, som skriker ”jaaaa, jaaaa!”. Jag menar, relax buddy! Så, från det perspektivet handlar det om att visa, och lära, dem hur man ska bete sig vid bordet. Och å andra sidan, dela med mig av några av mina erfarenheter. Inte alla dock – vissa kommer jag att behålla för mig själv, annars kommer alla att klå mig. Men det är som jag känner, och som ordspråket här i USA lyder: ”This game has been very, very good to me” [med utländsk dialekt]. Så jag känner att det känns rätt att ge tillbaka något.

Detta blir en lång fråga. Vid de olika stegen som en spelare går igenom – nybörjare, amatör, semi-proffs, proffs och världsstjärna, kan vi säga – vilka är de viktigaste kunskaperna att ha och utveckla för att ta sig vidare i sin utveckling?

Som nybörjare är det grundläggande det enda du bör fokusera på. Hur fungerar
spelet? Hur är det uppbyggt? Glöm hur du bluffar, glöm hur du läser dina motspelare, tells och andra sådana saker. Alltför många nybörjare fokuserar på att titta på folks ansikten. Man är helt enkelt inte tillräckligt bra för sådant än.

Som nybörjare ska du lära dig matematiken bakom spelet. Vilka händer ska jag spela? Hur ska jag satsa med dessa händer? I vilka situationer? Vilka floppar? Hur spelar jag handen så grundläggande som möjligt? När du har utvecklat dig och lärt dig grunderna – det jag kallar ”Nivå 1-tänk”, vilket betyder ”vad har jag?” – blir nästa
steg att tänka ut ”vad har de?”. Så efter att du har fått grepp om grunderna blir nästa steg att fundera ut vad din motspelare troligtvis sitter med. Nu letar du efter satsningsmönster. Fäst mycket uppmärksamhet vid vad dina motspelare gör, titta efter kort som de visar upp, hur de satsar med färgdrag, topp-par och så vidare. Fatta sedan dina beslut baserat på detta. Det finns egentligen bara tre steg enligt detta tänk, och det sista infaller när du verkligen blir bra, då det handlar om att förstå vad de tror att du har. Det är att greppa din table image, och förstå hur den påverkar din motspelares tänkande. Det handlar om att justera din strategi. Om du till exempel har bluffat fyra gånger i rad måste du förstå att de flesta kommer att misstänka att du bluffar ofta, och då måste du justera dig. Och det är också viktigt att fundera ut vilken table image som fungerar bäst för dig. Det som är intressant med detta är att det egentligen bara finns tre nivåer av tänkande, men det fortsätter på samma vis: efter nivå tre blir det ”vad tror de att jag tror att de har?”. Sedan blir det ”vad tror de att jag tror att de tror att jag har?”. Så det blir som en schackmatch, med massor av omvänd psykologi. Men dessa är de tre nivåer som jag tror varje pokerspelare måste gå igenom. Det är det grundläggande, att kunna läsa dina motspelare och förstå hur de uppfattar dig. Gör du dessa tre, kommer du att göra bra ifrån dig.

När du blev proffs och började lira mot jämlika, vad var det som slog dig mest med motståndarnas spel?

När jag kom hit till Vegas från Toronto var jag en stor fisk i en liten damm. Innan dess var jag som en hammare, you know, jag slog dem alla, ”bam bam bam”. När jag kom till Vegas började de slå tillbaka. De hade sett mig från och till, och ville visa att jag inte kunde komma till Vegas och domdera. Jag visste inte hur jag skulle hantera det faktum att de slog tillbaka mot mig, och jag spelade alldeles för aggressivt. Så det tog mig ett tag att förstå att ”okej, man kanske ska tona ner det lite.” Jag gick på hela tiden, och lärde mig att jag var tvungen att nyansera mitt spel lite, för det var vad de gjorde; de väntade på att jag skulle öppna mig.

I Toronto, där jag växte upp, hade någon A-A eller K-K om de kontrahöjde mig. Här kunde de kontrahöja mig med nästan vad som helst: par i Fyror! Och jag hade ingen aning om hur jag skulle försvara mig mot det. Men det var en läroperiod. Jag lärde mig att jag var tvungen att spela lite mer konservativt än vad jag hade gjort tidigare.

Hur ofta händer det att ni proffs stöter på riktigt dåliga spelare på er nivå?

Jag var med i en triple-draw-turnering för ett tag sedan och vi hade en spelare vid vårt bord som aldrig hade spelat spelet tidigare. Han var uppenbarligen väldigt förvirrad, men han var med i en hand. Jag fick frågan från honom: ”Är stegar bra i det här spelet?” Och i det här spelet är stegar inte bra. Så nu är det ganska uppenbart att han sitter med 3-4-5-6-7, vilket inte är bra. Jag sa då: ”Nej nej, stegar är inte bra.”

”Så, vilket kort borde jag slänga?” Jag menar, han är mitt i en hand, jag får ju inte berätta för honom. Så den andra spelaren i handen, som har den näst bästa handen, säger: ”Släng bort Sexan,” vilket är det korrekta kortet att slänga. Jag menar, snubben tror ju inte att han kan förlora, det är ju bara ett kort som kan slå honom, en Tvåa. Så killen slänger Sexan – detta är mitt i en turnering! Den första killen satsar, vår snubbe kontrahöjer, och så fortsätter det. Det visar sig att vår kille har träffat ”the wheel”, den bästa tänkbara handen. Han hade nötterna mot den näst bästa handen. Det var så roligt eftersom killen inte hade en aning om vad han gjorde. Den andra killen i handen hjälpte honom, och så slutade det med att han vann handen!

När du förbereder dig för en stor turnering som Main Event, vilka olika faser går du igenom?

Generellt sett undviker jag folk. Det kanske låter osocialt, men folk suger energi från en, vare sig det rör sig om intervjuer eller vad det nu må vara.

Hur långt innan turneringen rör detta sig om?

Innan Main Event hade vi ungefär fyra dagars ledighet. Jag brukar alltid välja den sista speldagen för att få så mycket tid som möjligt på mig att förbereda mig. Det jag gör då är så lite som möjligt, jag brukar golfa, eftersom det tar bort tankarna från pokern och det är avslappnande. Jag undviker alkohol, dricker inte koffein, vilket jag aldrig gör. Jag undviker allt som suger mycket energi från mig.

När jag väl sitter vid bordet är den första timmen väldigt viktig för mig. Då vill jag få klart för mig vilket typ av bord det rör sig om. Main Event är ett unikt event i och med att du ser nio ansikten du aldrig sett förr. Du har mycket mer arbete att utföra. När jag sätter mig och spelar på Bobby´s Room på Bellagio känner jag alla. Jag kan äta en macka samtidigt, det gör inget, jag vet redan vad alla går för. Men här är jag extremt fokuserad under den första timmen för att lura ut vad jag ställs mot, och för att utveckla en spelplan för resten av dagen. Jag kollar också efter för att se om mitt bord bryts inom en snar framtid. För om det är så är alla saker jag lärt mig mer eller mindre oanvändbara, men om det är ett bord som håller hela dagen kan jag börja arbeta på framtida bluffar.

Det var till exempel en irländsk kille till höger om mig som var väldigt duktig, och jag ville sända honom budskapet att jag inte bluffar, så jag visade min hand nästan varje gång jag inte bluffade. Jag visste att jag i slutändan skulle bluffa på rätt pott. Och precis innan bordet skulle till att brytas lyckades jag med en riktigt stor bluff mot honom, där han la en väldigt bra hand. Den bluffen byggde jag upp under timmarna innan. Mitt sinne är alltid inställt på vad mitt nästa drag ska bli. Inte bara på det som händer nu, utan hur det ska påverka det som kommer senare.

Hur viktigt är det att hamna vid ”rätt” bord?

Lottningen av bord är väldigt viktig för mig. Jag föredrar alltid att ha ett svagt/passivt bord eftersom jag alltid kan förstora min stack vid ett sådant bord utan att riskera något; bara genom att stjäla mörkar och antes kan jag fördubbla min stack. Men förra året, och detta är intressant eftersom du är från Sverige, satt jag vid ett verkligt svagt bord under dag 2, och jag var helt överlägsen vid bordet. Alla spelade dåligt efter floppen och jag hade full kontroll. När jag bytte bord kom jag till ett helt annat bord, och jag lyckades inte justera mitt spel tillräckligt fort. Det satt två svenskar vid mitt bord. Jag kommer inte ihåg den ene killens namn, men en av dem var Mikael Thuritz. Jag kände inte igen dem då, men det tog en och en halv eller två timmar för mig att förstå att det rörde sig om bra spelare. Men vid den tidpunkten hade jag redan förlorat hälften av mina marker. Det var lite slarvigt, jag spelade lite för tufft, för mycket chanstagande. Så det jag ska göra i år är att starta dag 2 lite försiktigare, tills jag vet vilka jag möter. Jag tror jag startade förra året lite för tufft. Jag var femma i marker med 1 000 spelare kvar, men det gick neråt därefter.

Återigen, mitt mål under den första timmen är att börja om från noll, innan jag bestämmer mig för att ge mig in i marginella situationer. Inte minst få grepp om bordet.

Så det blir din strategi under dag 2, att spela ungefär likadan förstatimme som under gårdagen?

Ja, precis, och se till att min table image fastställs tidigt. Du vill vara aggressiv och du vill se många potter, men om motspelarna ser att du bara är galen kommer de att spela tillbaka mot dig. Så första halvtimmen kanske jag är lite mer konservativ, jag har dessutom ”bara” 43 100 i marker, men efter det kommer jag förhoppningsvis vara vid ett bord där jag kan öppna upp mitt spel lite och börja stjäla mörkar och antes.