Jag heter Robin Backström och är professionell pokerspelare sedan 5 år tillbaka. Nu tänker ni säkert att jag bara är ännu en osnuten tonåring som kammar in miljoner varje månad och gärna vill visa upp det för så många som möjligt.
Jag vill påstå att min historia är en annan.
Min karriär började i onlinepokerns guldålder då det räckte med en påse sunt förnuft och en artikel av Glimne för att göra fina pengar. Dock började jag ganska tidigt jakten på att försöka bränna mina oförtjänta pengar på diverse resor och onödiga prylar. Efter det första året började det dyka upp spelare som faktiskt visste vad de höll på med. Genast var det uppenbart att jag inte riktigt var så bra som jag själv trott. Resultaten blev därefter och ska jag vara helt ärlig har de senaste 3-4 åren i mångt och mycket varit en kamp. Dels när det kommer till att utveckla mitt spel och dels när det kommer till att förvalta pengarna när de väl rullat in. Så vid den senaste krisen i somras då jag återigen började närma mig en eventuell gulning bestämde jag mig för att göra något radikalt.
För att få ordning på min usla money management samt att få känna lite större ansvar när jag spelade beslutade jag mig för att bedriva mitt spel i bolagsform. Jag gjorde en ”affärsplan” där jag begränsade min lön och skapade ett vinstdelningssystem som kändes attraktivt. Sedan gick jag ut till mina vänner och erbjöd dem att köpa aktier. Förvånande nog var de allra flesta intresserade och vid bolagsstarten hade vi en bankrulle på $13 200.
Denna bolagsstart skedde den 1:a september och sedan dess har mycket hänt.
Första månaden blev en succé då vi plussade över $10 000. Därmed började jag också propagera för att ta projektet till nästa nivå. Jag hade nämligen månaden tidigare varit i Macau på en semesterresa och jag gillade verkligen staden men framför allt så gillade jag värdet vid pokerborden. Jag förespråkade för mitt bolag att bästa sättet att göra business var att sätta mig på ett flyg till Macau. Självklart så tvekade inte mina goda vänner en sekund att skicka mig långt långt bort med en enkelbiljett som någon form av avancerat sociokulturellt experiment.
Därför sitter jag nu på ett slitet café i Västervik i väntan på resan Västervik-Stockholm-Malta-Dubai-Peking-HongKong. Mannen som serverade mig kaffet lade märke till min Pokeridol-jacka och undrade om jag spelade poker.
Vi började prata lite och då visade det sig att han själv varit i Macau.
Lite oroande att han beskrev det som farlig plats och avlutade med just orden ”Man ska passa sig!”. Får se om min lätt blåögda syn till människor, Macau och spel i allmänhet kommer att bevaras under detta äventyr. Måste dock avsluta nu då jag inte tänker låta en otålig Swebus hindra min fortsatta resa. Återkommer i nästa inlägg kring hur jag kunnat boka in en så ytterst besynnerlig färdväg. Hoppas ni vill följa mina äventyr i Macau och kommentera gärna så kommer jag att svara så ofta jag hinner!