Jag är inte så imponerad av organisationen och kompetensen här måste jag säga. Trots att det nu sjunde gången det spelas pokerfinnkamp – och dessutom har det arrangerats SM här ett par gånger, så är de väldigt orutinerade – för att inte tala om oflexibla. Framförhållning; nä inte det minsta. När drygt 100 personer ska äta har man ingen koll på att det inte räcker med 30 sittplatser. I baren vet man inte om dryck ingår eller ej, så för säkerhets skull tar de betalt. Små ovidkommande saker egentligen, men ju fler de blir desto mer blir man uppretad.
Det är tur att det är lätt att göra sig glad igen, med att mingla till exempel. Alla spelare har säkert hört talas om gamla anrika Kortoxen i Stockholm. Om inte, ja då har ni missat nåt. När jag ser mig omkring inser jag att en hel del spelare sedan den tiden fortfarande är aktiva. Ju mer jag tänker på det blir jag varse om att Oxen – i folkmun kallad – har varit en enorm plantskola för pokerspelare. Vad sägs om Johan Storåkers? Per Hildebrand? Ken Lennaard? Ingen av dem är i och för sig här, men väl Ola Brandborn, Markus Eriksson och David Brandt-Lundin. Och inte minst Terrible Turk som iofs inte spelar utan rapporterar för Konkurrenten.
Men gemensamma minnen och gemensamma erfarenheter från Kortoxen, de delar vi; där är vi inte konkurrenter.