Gjorde nästan inga misstag och borden jag satt på lärde jag känna bra och snabbt.
Men när det närmade sig bubblan och belöning för sant tålamod och hårt slit hördes runt hörnet, så brast det.
En eller två ogenomtänkta beslut och mitt alias försvann från min plats och ett annat dök upp. Jag var utslagen!
Varför kan jag inte fortsätta med mitt bra spel hela vägen? Varför överger jag min plan och istället plötsligt blir den som börjar syna på flopp, turn och river med toppar som bäst, samtidigt som jag tänker: ” Kanske han inte har träffat…?”. Så dumt!
När jag sedan fattar att jag åkt ut och att turneringen är slut för denna gång så gör det ont, så ont. Ont i hela kroppen och jag önskar ända in i benmärgen att ’Ångra-knappen’ ska ge mig lycka. Men det hjälper inte. Och som när man spelar kontantspel, så går det inte att skicka in ett nytt inköp för att bygga tillbaka förlusten. Markerna är slut. Turneringen över för denna gång.
Smärta och tomhet…
Som tur är så hinner klockan bli så pass mycket att de andra i familjen har somnat, så att de inte hör alla de ord som kommer ur min mun. Även om jag (oftast) viskar dem så låter det inget vidare…
Idag måste det bli poker, för imorgon är det föräldramöte för mina elever på jobbet och på torsdag fotbollsträning…
Ha tålamod och håll dig till planen!
Vi ses!