Fräck i mun och utan att spara på krutet så har Dave Devilfish Ulliott spytt ur sig allt som pokervärlden har att erbjuda, på gott och ont. Han berättar om varför alla fortfarande vill försöka besegra the Fish.
Han är ful, han har ingenting som talar för honom och han är inte ens en bra spelare.” Dave Ulliott, Storbritanniens mest explosiva pokerprodukt, förvandlas långsamt från en beskedlig värd till att bli den skurk vi älskar att hata. Han sitter i sitt lyxiga hem som ligger i utkanten av Hull och blinkar nästan omedvetet mot mig innan han fortsätter. ”Det är problemet med Mike [Matusow]. Det finns folk i pokern som inte har någon humor överhuvudtaget. De sitter bara där och gapar. Det är ganska sorgligt egentligen.” Att få mannen som kallas för ”Devilfish” att prata illa om sina rivaler är ingenting som man föreställer sig som särskilt svårt. Men när vi träffas på den här dystra septembereftermiddagen så är hans humör glatt, ja rentav nära nog tillgivet. Utbrottet på Matusow är ett tillfälligt undantag när vi diskuterar spelets förtryckare. ”Det är en trist situation att befinna sig i. Folk försöker slå igenom så att deras namn ska bli igenkänt. Att vara duktig på att samtala med folk handlar inte om att kunna skrika så högt som möjligt. Jag gillar att vara rolig; men jag gillar inte att gorma och sprida sjuka fantasier.” Att gorma och sprida sjuka fantasier är möjligtvis något vi skulle kunna unna Ulliott nu för tiden. För tolv månader sedan så befann sig ”the Fish” mitt i den mest kalla turneringsperioden han hade haft sedan slutet av 1990-talet, då han spelade en betydande roll i att skapa den TV-boom pokern fick. Under den här perioden undrade några inom spelet om hans tid var ute, medan andra bestämt hävdade att den hade varit det ett tag. Så när Devilfish år 2007 är på väg att nå upp till sitt bästa år någonsin – med strax under $600 000 i vinster – så förbryllar han mig genom att återgå till sitt neutrala sätt. Han skryter inte; han hyser inget agg mot dem som baktalat honom – han visar bara att han är belåten. ”Jag har spelat i färre turneringar det här året än andra år,” säger han. ”Jag orkar helt enkelt inte med att spela i alldeles för många. Det finns andra saker jag vill göra än att svettas bort mitt liv vid ett pokerbord. Jag vill komma ut och festa. Pokern är inte allt jag lever för just nu. Om jag åker iväg på en turnering så har jag alltid en bättre chans om jag kan vinna den under den första veckan. Efter en vecka så ger vodkan effekt och man får inte så mycket sömn.” Ulliotts rykte i pokervärlden har alltid handlat om mer än bara siffror. Den som vet någonting om hur pokerscenen i Storbritannien ser ut vet att han ligger i topp på hemmaplan vad det gäller vunna pengar, med totalt runt $4 500 000 i vinster från turneringar. Vet du det så vet du också att han har ett WSOP-armband och att han har vunnit en WPT-tävling. Och du vet att han var den förste att vinna Late Night Poker år 1999, och du vet att han är på andraplats vad det gäller britter i WSOP. Bara 2002 års tvåa i WSOP, Julian Gardner, är bättre. Ulliott har 23 placeringar i pengarna – bättre än Daniel Negreanu. Men du känner säkert också till Devilfishs personlighet. Han gillar att prata, älskar att ta en drink och vill bli känd som en tuff kille. Han tillhör pokerns gamla skola. Så hur relevant är Devilfish i dagens poker, där standarden har höjts ett par hack? ”Jag kommer alltid att platsa i pokervärlden och jag vill gärna tro att jag har bidragit med något särskilt till spelet.” Och vad det gäller hans färd tillbaka till toppen? ”Du måste se till att hålla dig på topp, eller hur? Kritiken jag har fått har förmodligen sporrat mig. Det finns tillfällen då man behöver en spark i ändan. Men jag är ändå inte så motiverad nu för tiden som jag brukade vara.”
När man ser sig omkring i Devilfishs fortliknande hem, är det lätt att se vilken livsstil pokern har gett honom. Inramade bilder av kändisar finns utspridda överallt – från den legendariske gangsterbossen ”Mad” Frankie Frazer till Hollywoods toppstjärna Ben Affleck. På väggen i hans vardagsrum hänger en plasma-TV, medan det i ett hörn finns både piano och saxofon. Två elgitarrer vilar på varsin sida av den öppna spisen. Han frågar mig om jag gillar gitarrerna och det säger jag att jag gör. Jag frågar då om han spelar mycket och han drar igång med att spela ett par blueslåtar för att bevisa att han kan spela – samtidigt som han stirrar på mig medan jag tappar tråden under ett ögonblick av plötslig nervositet. Det är nu jag börjar inse att det antagligen finns för mycket som är hans främsta prioritet i livet. Då vi sätter oss ner ringer telefonen, och han tar samtalet. Någon blir kallad för skitstövel – jag vet inte om det är den som ringt upp eller om det handlar om mig – innan han lägger på och vi återgår till vårt samtal.
FirstPoker: Dave, 2007 har rent resultatmässigt varit ett fantastiskt år för dig. Så varför spelar du inte så mycket poker som förut?
DevilFish: Det finns mycket mer att göra än att bara spela poker. Men pokern kommer alltid att finnas där. Det är det fantastiska med poker, oavsett var du befinner dig i världen så kan du spela poker och vinna pengar. Om du spelar biljard så kan du gå in i en biljardhall och vinna. Det är samma sak med poker.
FP: Dave Colclough uttalade sig förra året och sa att du och han var de mest överskattade spelarna i Storbritannien. Hur ser du på det nu?
D: Inte så långt efter att han sade det där så var jag iväg och misslyckades i två turneringar i USA. Uttalandet gjorde mig förbannad, men det sporrade mig också. Så Dave gjorde mig faktiskt en tjänst och vi är vänner igen. Det var bara en liten grej och det ligger bakom mig nu. Jag har ingenting emot honom – istället önskar jag honom lycka till.
FP: Är det något speciellt som har förändrats vad det gäller ditt spel?
D: Inte direkt. Vissa turneringar har jag verkligen gjort mitt bästa för att vinna. Vid World Series i år kom jag på tredje plats i Omaha-turneringen och jag försökte verkligen. Jag gick in för att vinna och hade otur nog att förlora. Jag kan chansa i slantsinglingssituationer, men jag vill ändå vinna. Folk vill inte veta vem som vann turneringar förra året.
FP: Du ligger på tredje plats på den brittiska tidningen InsidePokers ranking.
D: Roland de Wolfe ligger först. Roland är en trevlig grabb. Han är väldigt anspråkslös, han spelar bara No Limit Hold’em, medan jag spelar alla pokerspel som finns där ute – och jag har resultat som kan backa mig [De Wolfe kom på elfte plats i det här årets WSOPE Pot Limit Omaha-event]. Jag har vunnit ett WSOP-armband i Pot Limit Omaha och jag har vunnit fler Omaha-tävlingar än de flesta människor i världen, och Roland vet om det. Men jag gillar den här grabben eftersom han erkänner att han har mycket tur. Han sa till mig under World Series i år att han bara behövde komma på ytterligare en betald placering för att bli bäste europé. Men jag sa åt honom att det inte ändrade det faktum att jag har vunnit fler turneringar – och hans resultat beror bara på att prispengarna är högre idag. Det där är inte en rättvis indikation på hur pass bra du är som spelare. Du kan vinna en tävling och placera dig bland de främsta på rankingen, men det gör dig inte till den bästa spelaren.
FP: Folk fängslas fortfarande av din personlighet.
D: Nåväl, pokern är väldigt stor nu. Folk kommer fortfarande fram till mig och berättar att de började spela bara för att de såg mig på TV. Jag försöker göra spelet roligt.
FP: Men är de färgstarka personerna på väg ut från spelet?
D: Jag gillar inte allt det här med kändispoker. Du skulle inte gå och se på en fotbollsmatch mellan två lag som bara hade spelat fotboll två gånger, eller hur? Nivån på det hela är gräslig. Jag tycker helt enkelt att kändispoker är fruktansvärt att se på. Även i de stora turneringarna, som World Series, får du möta nollor vid borden. De sitter alla med solglasögon och säger ingenting. Poker kan bli väldigt tråkigt, men höga siffror är förstås bra för att få upp prispengarna, antar jag.
FP: Men antalet spelare på en del turneringar är löjeväckande.
D: Vad som än får in pengar i pokern är bra. Självklart så gör det stor skillnad att vinna när det handlar om mycket pengar, men om det handlar om tre inledande dagar i en turnering där 9 000 personer spelar, då ska du inte se det som att du måste slå 9 000; det är 3 000 du måste slå. Ser man det så är det inte så illa. Man får in en massa pengar i turneringen och du behöver bara slå en tredjedel av startfältet.
FP: Finns det något som du skulle vilja se förändras i pokervärlden?
D: Jag vill ha in fler Omaha-turneringar med återköp – du behöver fler än ett inköp i en Omaha-turnering. Jag vill också ha fler turneringar med Pot Limit Hold’em eftersom PL kräver mer skicklighet än No Limit; vem som helst som spelar den varianten håller med. Man får bättre finalbord eftersom det är de skickliga spelarna som tar sig dit. Alla de här turneringarna med No Limit Hold’em är svåra att spela i. Nyligen åkte jag till London för att spela i EPT. Att åka ner till London för en enda No Limit Hold’em-turnering är tufft för mig, eftersom jag vet vilket lotteri det kan vara.
FP: Så du tycker att det finns för mycket No Limit Hold’em idag?
D: Tjejen som vann WSOPE [Annette Obrestad] har jag hört ska vara en väldigt bra spelare, men du kommer inte att få en artonåring att vinna en tävling i sjukorts stötpoker. Det enda skicklighetsmomentet i No Limit Hold’em är när du har mycket marker. Har du mycket marker så behöver du inte leta kort. Men att få markerna är väldigt svårt, eftersom du måste vinna dina händer, och du måste vinna slantsinglingssituationerna.
FP: Du nämnde Londons EPT – vad hände där?
D: Jag tog mig upp från 10 000 till 30 000, men när jag borde ha hållit mig lugn förlorade jag några händer. Det inträffade runt en och en halv timme innan första dagen var slut. Sedan gick Moneymaker all-in när jag hade ungefär 15 000 i marker kvar. Jag tittade på klockan och tänkte: ”Vill jag verkligen komma tillbaka om två dagar med 15 000 marker eller vill jag spela med dem nu?” Jag tänkte att det var strunt samma, la in mina pengar och han visar mig två Ess, vilka han slår ut mig från turneringen med – och det var bara två minuter kvar.
FP: Har det att göra med det du sa om att du inte är motiverad nu för tiden?
D: När pengarna hade större betydelse för några år sedan så hade jag inte slängt bort min hand så där. Men jag gillar inte tanken på att bara hänga mig kvar. Om jag skulle ha spelat dagen därpå, så kanske jag hade hållit mig fast. Men jag ville inte heller dra omkring i London under ett dygn bara för att komma tillbaka och spela med 15 000. Jag hade inte heller något hotellrum, så jag gick bara ut på några klubbar och satte mig sedan på tåget raka vägen tillbaka till Hull.
FP: Trycket på dig i turneringarna måste ha ökat. Jag såg när en kille under World Series tjafsade med dig och ville försöka besegra dig.
D: Alla vill slå ut mig. De vill ha något att berätta för barnen. Om de slår ut mig så har de en bra berättelse att berätta. Samma sak gäller Phil Hellmuth; en massa människor vill ge sig på honom, men det är lite annorlunda med Hellmuth eftersom han faktiskt lägger ner ett par händer – medan när det gäller mig så vet de att de ger sig in i ett krig. Jag försöker faktiskt undvika de aggressiva spelarna. Galningar hoppar på mig och de är svåra att spela mot. Jag spelar mot tighta spelare. Jag antar att de smarta spelarna försöker göra samma sak mot mig, eftersom jag är ganska aggressiv.
FP: Måste du hålla på och ändra ditt spel mycket? Med det menar jag att du spelar mot spelare som har sett dig spela på TV och vet hur du spelar i vissa scenarier.
D: Jag ändrar faktiskt mitt spel beroende på vad det är för spelare jag spelar mot. Vissa spelare behöver man satsa mot när man har en bra hand och andra kommer att satsa åt dig. Folk ser hur man spelar; de ser dig satsa och höja med svaga händer och de antar att du aldrig har någonting, så därför spelar de alltid mot dig. Men det är väldigt svårt att få en bra hand i No Limit Hold’em – för det mesta så springer man omkring utan att vara den som håller i spakarna. Om inte du är Phil Hellmuth förstås, då plockar du upp par i Ess i varenda hand. ”Det finns massor av andra saker att göra än att spendera tid på att spela poker” Som pokerspelare på elitnivå är det viktigt att excercera både kropp och själ.
FP: Hur skulle du definiera de egenskaper som en bra spelare ska ha?
D: Nåväl, du måste vara bra på att anpassa dig; slå ner på tempot mot aggressiva spelare och spela tuffare mot tighta spelare. Det finns alldeles för många spelare som inte vet hur man anpassar sig; de behöver lära sig att spela svaga händer när det är nödvändigt. De riktigt bra spelarna kan alltid anpassa sig. Ett standardspel kommer inte att göra dig till en vinnare. Du måste kunna spela med händer som 5-6. Det finns så många beslut att fatta i poker.
FP: Om vi går vidare till att prata om spelare – Ram Vaswani berättade för oss att du var en av anledningarna till att han började spela poker, då han såg dig som en av de mer unika personligheterna i spelet.
D: Ram är en av de trevligaste grabbarna i pokervärlden. Jag såg en gång Tony G försöka ge sig på honom verbalt, och jag var tvungen att gå och säga åt Tony att lugna ner sig. Men de hårda orden påverkade aldrig Ram. Han är väldigt, väldigt begåvad och vet hur han ska skaffa sig marker. När han väl har dem så blir hans spel så väldigt kraftfullt. Han är en sann pokerspelare, spelar alla spel och han gör det bra. Ram är helt enkelt en grabb man gillar. Alla i Hendon-gänget är bra spelare – väldigt gedigna oavsett vilken typ av spel det gäller.
FP: Du nämnde nyss Tony G. Ni två har haft era drabbningar.
D: När han inte sitter vid pokerbordet så är Tony G en liten mus. Han säger nästan aldrig ett ord till någon. Trevlig kille, men tyvärr måste en del synas på TV, något jag kommenterade tidigare. Mike Matusow har aldrig sagt någonting till mig; han retas med andra och kallar dem för åsnor. Men jag har sett hur han spelar och jag har ställt honom till svars för det. När han gör dåliga grejer så säger han att spelade dåligt just den dagen. Men när alla andra gör samma sak, då kan de inte spela och då är de åsnor.
FP: Och Hellmuth?
D: Hellmuth är en kille man verkligen kan gilla om man träffar honom utanför pokerborden. Jag har alltid sagt att om han vore gjord av choklad så skulle han ha ätit upp sig själv för länge sedan. Han är en väldigt ärlig man, ända in i benmärgen. Han tror verkligen att han är den bästa No Limit Hold’em-spelaren i världen, och med elva armband så kan man inte argumentera mot det. Jag har sett honom när han inte spelar och jag vet hur han verkligen kan vara. I själva verket så minns jag när han och jag var på nattklubben Pure [i Vegas] och ett gäng engelska grabbar kom för att fråga om de kunde få bli fotograferade tillsammans med mig. De nämnde ”Devilfish” i var och varannan mening. Nu har engelsmän kanske inte så mycket till övers för Phil, så de här grabbarna bara ignorerade honom. Sedan försvinner Phil och går hem för att ta på sig sina solglasögon och sin keps eftersom han var orolig över att ingen tycktes känna igen honom. Vad det gäller det här så har han problem, helt klart, men på det hela taget är han en schysst kille.
FP: Man kan utan att överdriva säga att du inte har ett alltför gott rykte. Tror du verkligen att folk problem med dig eller att de bara är avundsjuka?
D: Jag har mängder av vänner inom poker. De som jag spelar poker med är mina vänner. Jag gillar alla; och jag vill gärna tro att folk gillar mig. Jag har inte en massa fiender, men det finns en del avundsjuka.
FP: Men du har retat upp en del människor längs vägen.
D: Jag säger vad jag tycker och tänker och en del människor klarar inte det. Alla vill ha min livsstil; jag är alltid den som kamerorna är riktade mot. Jag har en skön känsla för humor; jag är en snygg jäkel och har vanligtvis den snyggaste tjejen vid min sida. Om jag gillar någon så går jag aldrig omkring och förlöjligar dem. Jag kanske kan fälla någon konstruktiv kommentar och säga till någon att de har spelat en hand dåligt, men det är allt det handlar om. Du måste komma ihåg att det finns gott om folk där ute som inte är pokerspelare egentligen. De må ha lyckats en del, men de är verkligen inte några pokerspelare. Det är de som förmodligen inte gillar mig.
FP: Hur länge kommer Devilfish att spela en nyckelroll i pokervärlden?
D: Jag kommer alltid att spela poker. Så länge som din hjärna fungerar så kan du spela poker. Man hittar folk i Vegas utan armar och ben, men de spelar fortfarande bra poker eftersom deras hjärnor fungerar. Du behöver ha en hyfsad fysik för att kunna spela flera dagar, antar jag. Men där klarar jag mig. Se bara på mig, här finns inte ett uns fett. Ulliott trummar på sin mage för att visa hur slank han är och frågar sedan vilken tid mitt tåg till London går tillbaka. Sedan erbjuder han sig att köra mig till stationen. Han pratar glatt medan R&B-musiken pumpar ut från Hummerns högtalare. Han vänder sig till mig och säger menande: ”En av de mest viktigaste sakerna för mig är att jag har vunnit priser utanför pokern.” Vad det gäller hans renässans 2007 så kan man misstänka att hans ovilja att spela i alltför många turneringar har gjort underverk för hans spel. Men oavsett hur bra eller dålig Ulliott är vid pokerborden så är det utan tvivel så att hans plats i Storbritanniens pokerelit kommer att klara tidens tand. ”Devilfish är en symbol för pokern,” säger den storkäftade australiensaren Tony G. ”Han förblir en superbegåvning och är en av spelets sanna personligheter. Jag har dessutom haft turen att få spela mot honom många, många gånger och jag har också haft förmånen att slå ut honom från några stora tävlingar. Det har gett mig en enorm tillfredsställelse – enbart för att Devilfish är en brittisk ikon.”