Mikael Norinder

Mannen, myten och redan legenden
Intervju: Åsa Holmberg

Mikael är faktiskt är relativt ny i pokerbranschen. Själv trodde jag att han hade spelat i minst 20 år – det visade sig vara sju. Alla har hört talas om Norinder, hört snacket, kanske råkat ut för det lösa spelet eller träffat på honom på annat sätt. Han är svår att missa, passerar inte obemärkt och de flesta har bildat sig en, många gånger förutfattad, uppfattning om honom. Det är aldrig bra med förutfattade meningar.

Mikael är en omtänksam gentleman med hjärtat på rätta stället och livserfarenheter som man helst vill slippa; en entreprenör och företagare, familjefar och pokerspelare som säger vad han tycker och står för det.

Han är också mannen med Sveriges i särklass bästa sponsoravtal som egentligen inte alls är ett sponsoravtal, utan mer en projektanställning av konsulttyp med en sjukt bra lön.

Micke började spela poker när familjens yngsta dotter Alice blev sjuk. Det var en otroligt jobbig tid och pokern blev ett sätt att fly undan några korta stunder. Alice blev bara två år och gick bort i mars 2006 av en väldigt ovanlig och dödlig sjukdom.Endast ett eller två barn per år får den här sjukdomen. Att förlora ett barn måste vara det värsta man kan råka ut för; man får förstås andra värderingar och nya mått på livets värden och annorlunda perspektiv på allt.

Familjen

I familjen finns Andreas, 19 år, och Daniel, 17 år, från ett tidigare förhållande. Tillsammans med sambon Jessica har Micke även sexåriga Mira, och de vill gärna ha fler barn. De bor tillsammans med Chico och Charlie, två små söta hundar, i Duvbo, Sundbybergs finaste villaområde. Det är ett fantastiskt hus på fyra våningar (om man räknar den omgjorda och inredda källaren och vinden) med åtta rum och kök, två stora balkonger och en fantastisk tomt. Och ett undangömt badrum som gör vilken femstjärnig hotellsvit som helst avundsjuk!

Äldsta sonen Andreas spelar också poker och det går riktigt bra. Han går hemma just nu i väntan på att journalistutbildningen ska börja och får förstås hjälpa till hemma, bland annat med att gå ut med hundarna morgon och lunch – ”han ska inte ligga här och slöa”. Man kan undra om stora vinster påverkar en stor familj, men både Micke och Jessica har haft lönsamma företag länge och har haft bra ekonomi hela tiden så det har inte blivit någon markant skillnad. Barnen är inte bortskämda, Andreas betalar för sig hemma och grabbarna har fått betala halva sina mopeder bland annat.
Det är klart, några extra julklappar blev det förstås…

Jessica är inte alldeles förtjust i att grabbarna spelar poker och lilla Mira vill bara att pappa ska ta med sig pengarna och komma hem. ”Om jag vinner så ska vi ta med alla som brukar vara hos oss under julen och åka bort tillsammans nästa jul,” lovade Micke sin dotter när han spelade EPT-tävlingen i Prag, och Mira blev mycket besviken när han kom hem utan vinsten.

Micke har tillsammans med Jessica klädbutiken Mixit på Sturegatan i Sundbyberg, något som många av pokerspelarna redan känner till och gärna besöker då det är dags att förnya garderoben. De har nyligen utökat familjeföretaget med inredningsbutiken My Home som också ligger i Sundbyberg. Micke har varit egen företagare sedan 1988 och hoppas på att de kan få ta det lite lugnare på den fronten framöver då det är väldigt mycket jobb runt omkring. Nu är det mest Jessica som tar hand om butikerna och Micke får leva sin dröm och spela poker – även om han förstås är inblandad och inte kan låta bli att fixa lite, nu senast med nya kollektionen till Unibet och teamet, så att de ser snygga ut på tävlingarna de åker på.

Sponsorkontraktet

Det är inte alldeles enkelt att skaffa sponsoravtal. Men vill man spela de stora turneringarna så behöver man någon bakom sig, det kostar alldeles för mycket och ingen ”vanlig” människa har råd med inköpen. Oavsett tidigare vinster så tycker de flesta att inköpen är alldeles för stora för att bekosta själva och det är en sund inställning.

Micke skickade brev till ett antal tilltänkta sponsorer där han beskrev hur han skulle vilja jobba och vad han skulle vilja ha, vilka turneringar han skulle vilja spela och att det är ganska knasigt att betala/sponsra pokerspelare utan att få något i gengäld. Sätter man reklam på någon så vill man förstås att personen ska synas.

Två företag nappade direkt, varav det ena var Unibet som inte var intresserade av sponsring i ordets rätta bemärkelse, men ville träffas och snacka lite. Det blev en form av projekt- eller konsultanställning istället och när de skulle skriva kontraktet efter att ha kommit överens om vilka turneringar som gällde och vad Micke skulle göra för Unibet så frågade Micke hur mycket de ville ha av vinsterna. ”Äh, det lilla du vinner kan du behålla själv,” blev

Pokerspelet

De som har mött Micke vid pokerbordet har fått ofta känslan av att han är en ganska slaskig, lös och aggressiv spelare som är högljudd och rätt bra på trashtalk. Spelet under EPT skiljer sig förstås från de vanliga turneringarna på kasinot och Micke har utvecklats enormt mycket sedan han började spela poker.

Vi vet att ett mått på styrka är att kunna lägga par i Kungar när de kommer vid fel tillfälle, även om det är svårt. Under Amsterdam Poker Classic så la han och när han visade upp korten skrek fransmannen att han också hade lagt par i Kungar. Personen de la sig mot visade upp och läggningen var helt rätt. Gissa vilka två som kom till finalbordet? Det var inte han med Essen…

Micke umgås ganska mycket med Johan Storåkers och det blir en hel del snack om händer och möjliga scenarion vilket också är en del i utvecklingen. Erfarenheten från att spela mycket hjälper förstås också till. Det har blivit lite lättare efter de två finalborden – Micke har länge känt att han hör hemma på den stora scenen och nu har det bevisats. ”Det finns ju alltid någon som är bättre,” säger Micke ödmjukt. ”Men man behöver ju inte spela mot den personen – spela mot de andra!”

I Amsterdam spelade Micke sitt livs bästa poker hittills. Vid ett tillfälle satt han vid samma bord som Johnny Lodden och Devilfish och plockade upp  5d-2d efter att Lodden hade höjt till 4 000. Micke synade och Devilfish följde med.  7-3-4 kom på floppen, varav två hjärter. Lodden satsade återigen 4 000, varpå Micke blixtsynade, Devilfish höjde till 12 000 och Lodden la sig. Micke ville förstås fortsätta på spåret han redan slagit på trots att det ”bara” var ett stegdrag, och synade Devilfishs höjning. Turnen visade Jh. Micke checkade, Devilfish satsade 10 000 och Micke synade. När  Kh dök upp på rivern kunde Micke se att Devilfish nästan dog inombords. Micke frågade hur mycket han hade kvar och ställde honom all-in. Han såg på Devilfish att han inte hade några hjärter. Devilfish ställde sig då upp och skrek: ”You’re so fucking lucky! I flopped the straight, I flopped the straight!” och slänger korten för att visa vad han la. ”Well, ” sa Micke. ”I have a five high,” och visade upp korten. Devilfish blev helt galen! Spelet fungerade verkligen i Amsterdam och det var nära att det räckte hela vägen, men den här gången slutade det med en femteplats.

Misstag?

Det är det som gör spelet till vad det är, att göra den perfekta synen, den perfekta satsningen eller, för den delen, den perfekta läggningen. Mycket handlar om ens egen inställning och Micke ville verkligen vinna när han spelade finalbordet i Prags EPT. Han ville ha den där titeln! Den här gången räckte det inte heller hela vägen, utan det blev en åttondeplats, men två finalbord under så kort tid är verkligen bra jobbat.

Det var i Prag som Mickes ödeshand gav stora rubriker i kvällspressen och man pratade om felspel och misstag. Det var visserligen ett litet misstag inblandat. Micke höll på att stapla marker efter att ha vunnit en stor pott precis då han precis hade fått massvis av 10 000-marker, varför staplarna innehöll större summor än vad de hade gjort innan. Mickes syn blev lite för stor och klassades som en höjning och han var tvungen att lägga in lite till.

”Det kanske är en fint från min sida,” sa Micke till motståndaren som svarade med att gå all-in. Eftersom Micke ville vinna turneringen och faktiskt trodde att motståndaren var ute på hal is så synade han med då han dels trodde att han skulle ta hem potten och även hade siktet inställt på att vinna. Skulle han ta hem den här potten så skulle det i princip vara klart. Motståndaren hade dessutom gjort samma spel två gånger innan med halvdåliga kort och Micke valde att syna.

Han fick emot sig som höll hela vägen och lämnade Micke med ganska lite marker kvar och strax efter åkte han ut på en åttondeplats.

Ärligt och rakt på

Micke är en av de få som säger vad han tycker och står för det. Han undrar hur det kommer sig att ingen reagerar på att Ola Brandborn utnämnt sig själv till pokerorakel, då han enligt Micke bara pratar i syfte av egen vinning. Lika förvånat konstaterar han att pokerspelare tror att poker.se är ett oberoende pokerforum när det i själva verket är ett vinstdrivande företag, precis som alla andra. Micke påstår dessutom att Per Ummer från Multipoker är en av männen bakom forumet.

Micke var med i Svenska Pokerförbundet tidigare, men blev tvungen att kliva av den stolen då några, med Ola Brandborn i spetsen, tyckte att det blev fel då Micke satt på två stolar när han började på Unibet. Sanningen är väl att de flesta i pokerförbundet sitter på två stolar? ”Att det var en moderator i ett vinstdrivande företag som gapade mest, medan till och med konkurrerande pokerbolag tyckte att jag parallellt kunde sköta mitt uppdrag i förbundet gör mig ännu mera oförstående,” berättar Micke. ”Exempelvis tyckte Nordic Bet att jag fortfarande skulle delta i upphandlingen för online-SM – Nordic Bet som till och med tillhör samma nätverk som Unibet [Microgaming].

Det är och kommer alltid att vara svårt att genomföra stora förändringar i Pokersverige då alla till slut ändå är sig själva närmast, men eftersom själva idén med poker just går ut på det så kanske inte man ska förvänta sig så mycket mer.”

”Svenska Pokerförbundet gör ett bra jobb, men saknar en stark medial person,” fortsätter Micke. ”Två personer som skulle kunna axla den manteln är Ken Lennaárd eller Dan Glimne; kanske framförallt Dan Glimne då som verkligen älskar spelet och skulle kunna fortsätta göra underverk för pokern i Sverige. Han är dessutom diplomatisk och kan uttrycka sig väldigt bra, det känner vi ju till sedan tidigare. Glimne är väl en av få som skulle göra saker för pokern utan egen vinning. När det gäller Ken så kan man inte komma ifrån att han redan har gjort väldigt mycket för pokern i Sverige och att han är en mycket bra programledare, det finns ingen som slår honom på fingrarna där!”

Det kanske är dags att förlåta honom för lurendrejeriförsöket nu menar Micke, som tycker att han redan har fått sitt straff. Micke konstaterar sedan att det förstås är svårt att organisera en värld av egoister som vi pokerspelare faktiskt är. ”Syftet är ju att lägga beslag på varandras pengar, hur lätt är det att ena ett sådant släkte?” frågar han sig.

”Men om vi skulle bli tillräckligt många så skulle vi däremot kunna göra något åt monopolet, det är bara att bestämma att vecka x så spelar vi inte på kasinot, och veckan efter det så spelar vi inte på Svenska Spel. Just nu syns inte förbundet annat än under SM och det är ganska svagt.”

Framtiden

”Det skulle vara skönt att slippa den här årstiden,” säger Micke och kollar ut genom fönstret. ”Det är inte roligt i Sverige just nu och det skulle vara fantastiskt om man kunde vara på något varmare ställe även om jag inte gärna ligger i solen.

Vi försöker åka iväg två gånger om året och förhoppningsvis blir det lite längre resor i framtiden. Om tio år har vi förhoppningsvis inte kvar butikerna heller och det underlättar i så fall. Thailand ligger lite för långt bort, men Spanien skulle vara trevligt – även om det har blivit så dyrt där.”

Innan vi avslutar ber vi vårt intervjuoffer om några tips.

Mickes råd till dig som pokerspelare är att vara ärlig mot dig själv! Har du modet att föra statistik? Den ljuger nämligen inte… Om du förlorar så förtränger du det och intalar dig att det går bra, det kommer inte funka i längden! Vinnarna är dem som ser med öppna ögon på det som händer och är ärliga mot sig själva; sedan spelar det ingen roll om man inte avslöjar detaljer eller sockrar sanningen lite mot andra människor – bara man är ärlig mot sig själv.

Johan Storåkers

För Johan Storåkers är vinsten i Swedish Open Main Event på Casino Cosmopol i oktober det bästa som har hänt honom på länge. Möt Sveriges just nu bästa liveturneringsspelare.

Hela Sverigeeliten, utom möjligtvis Christer Johansson, fanns på plats under Swedish Open. 96 spelare och ett inköp på 40 000 SEK +1 000 gav en prispott på 3 840 000 och hela 1 190 000 i förstapris. Johan Storåkers är riktigt stolt över den vinsten och det borde han också vara, han som vi kallar Sveriges just nu bästa liveturneringsspelare. Johan har ganska fantastiska referenser vid det här laget. Sedan tredjeplatsen i Helsinki Freezeout i december 1996 har Johan hamnat i pengarna 65 gånger. 18 gånger har priset varit mer än $20 000 och fyra gånger mer än $100 000. Hela 20 gånger har han placerat sig bättre än tredjeplats, och av dem är åtta stycken förstaplaceringar. Detta ger en totalsumma på över 1, 8 miljoner inspelade dollar.

Skolning

Johan är född 1971 och började spela poker som 16-åring. Det var under skol-SM i luffarschack (!) som han mötte Stefan Diös, som lärde honom sjukorts stötpoker mellan matcherna. Stefan var på plats för att spela ”stora” SM i luffarschack (Johan kom 5:a i skol-SM). Fyra år senare kom Johan i kontakt med pokerklubben Kortoxen där han ganska ofta spelade söndagsturneringarna. Hans första pokeralias var ”nytorget” och det händer att han använder det nicket även idag. Efter ytterligare 2-3 år kom vändningen då han helt plötsligt började gå med vinst på pokerspelet. Det har inte bara varit plus sedan dess, Johan jobbade som tidningsbud och spelade bort hela semesterersättningen (lite mer än en månadslön) vid ett tillfälle.
Förändringen som gjorde att det blev mer vinst än förlust var att han upptäckte hur han skulle analysera spelet och samtidigt välja motståndare för att inte förlora mer än nödvändigt, och det gick lättare då han lärde känna spelarna på Kortoxen. Johan jobbade samtidigt och då blir det här med bankrulle lite flytande eftersom den bara behöver räcka en månad, till nästa lön – man spelar på ett annat sätt, helt enkelt. Det viktiga i det läget är att man inte tullar på pengarna som ska gå till räkningarna, då är man riktigt illa ute! Money management är superviktigt, det vet alla pokerspelare. Johan rekommenderar 1-1½ % av rullen till turneringar och 1 % per sittning i kontantspel. Speciellt om du spelar på flera bord; spelar du 1 % per bord och tio bord och blir av med allt, så har du förlorat 10 % av rullen, och det är för mycket! Från ungefär 1993 till 1997 jobbade Johan samtidigt som han spelade. -97 började han spela mer och jobbade samtidigt som spelvärd på Kortoxen och fick lite lön därifrån. År 2000 köpte han in sig i Kortoxen och 2004 ägde Johan 50 %. Här åkte Johan på en lite större smäll då den förre ägaren som sålde de 50 % till Johan gick och öppnade ett annat ställe och tog med sig kundbasen.

Sponsor

Jag frågar Johan lite senare i intervjun om han har några badbeat-historier han vill dela med sig av. ”Nej, faktiskt inte inom pokern. Mina bad beats har hänt i livet, inte i pokern.” Johan berättar om en kompis som han investerade pengar tillsammans med. Med 250 000 kronor från Johan försvann kompisen direkt. Johan har inte träffat honom sen dess. Det här var en riktigt bra kompis som Johan verkligen litade på innan det här hände, han hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så. ”Men ibland blir man sviken, det är bara att lära sig på sina misstag och gå vidare i livet,” som Johan uttrycker det. Det blev dags för Aruba och Johan fi xade investerare på sitt eget sätt. Johan sålde andelar i sig själv – hälften köptes av Multipoker.com och den andra hälften av enskilda investerare som skulle få en viss procent om Johan vann. UltimateBet var på Johan redan då (2005) och undrade om han inte ville göra en deal med dem, men då var han som bekant redan fulltecknad. Efter turneringen var däremot den dealen över och han startade ett samarbete med UltimateBet 2006. Förutom liveturneringarna så spelar Johan på UltimateBet ungefär 40 timmar i månaden och du hittar honom på sit & go-bord mellan $100 och $2 000 eller kontantspel på nivån $2/$4 No Limit Texas Hold’em. Turneringar på $100 eller mer med långsammare struktur funkar också. Johan driver en kampanj just nu för att få bort antarna då han tycker att de förstör spelet för mycket; man kan få samma effekt strukturmässigt med en mörknivå istället, menar han. Höjer man sedan mörkarna i samma takt som man brukar höja anten så blir det samma sak, men spelet blir bättre. Johan utmanar Online-SM att våga börja. I nästa nummer får vi veta hur det gick med den saken!

Liveturneringar

Favoritplatsen att spela poker på har blivit Amsterdam och de två roliga finska tävlingarna, Helsinki Freezeout på vintern och Midnight Sun på sommaren. Sedan 1996 har Johan kommit i pengarna tolv gånger och sju av dessa har han blivit trea eller bättre, det är inte dålig statistik. I Amsterdam är det den årliga Master Classics of Poker som Johan inte gärna missar. Det var där det lossnade första gången, i och med andraplatsen 2002. Inte så konstigt kanske då det var första vinsten över $30 000, ganska mycket över – det blev $117 000 i prispengar. Året efter blev det en första plats både i Main Event och i ett av sidoeventen! Favoritstället att spela poker på är däremot paradisön Aruba i Västindien. Andra ställen Johan gärna vill besöka i samband med pokerspelande är Macau och Singapore. Det är mycket turneringar runt om i världen och det blir nästan 8-9 månader på resande fot per år just nu. Rent privat – på semester – vill Johan gärna få utforska Vietnam och Kambodja innan det blir överexploaterat. Det som gör pokern så intressant, menar Johan, är att det fi nns så många olika sorters människor och karaktärer, till skillnad från exempelvis dart, biljard, schack med mera, där det ofta är samma sorts människor hela tiden. I pokern finns alla olika samhällsklasser, yrken, nationaliteter och sorter. En av Johans egenskaper är att han kan se om någon kommer lyckas inom pokern eller inte, så nästa gång du sitter vid samma bord som Johan kan du ju fråga honom vad han tror – om du vågar! Den viktigaste laddningen inför de stora turneringarna är massor med sömn. Sömn är verkligen underskattat och en bra form av bearbetning av all stress man utsätter sig för. Spänningarna och stressen som man samlar på sig under en stor tävling kräver sina timmar i sömn innan man blir ”normal” igen. När Johan väl är på plats inför en turnering så försöker han vara aktiv och åka jetski, vandra i bergen, gå på konserter och shower, och hålla igång. Lite nyttigare mat och kanske ett par timmar på gymmet kan hjälpa till att plocka fram det där lilla extra.

Spelstrategi

När det gäller turneringsspelet (live) så spelar Johan tight i början av turneringen tills han kommit upp i ungefär 40 stora mörkar och medan han bygger upp imagen. ”Samtidigt måste man ha koll på vad som händer på bordet; kommer det att brytas snart så måste du försöka använda imagen innan det är för sent och du får börja om från början igen,” säger Johan. ”Om någon är på väg från bordet men ligger inne med mörkar, eller någon just har beställt kaffe eller mat, så är det ju inte helt omöjligt att det är fina lägen att ta några potter eller deras mörkar. Uppmärksamhet och närvaro är viktigt.” Därför lyssnar inte Johan på musik medan han spelar; det stjäl uppmärksamhet och du kan inte följa med i spelet till 100 %. Eventuellt skulle man kunna använda musiken i perioder för att koppla av eller till och med för att öka koncentrationen på spelet, eftersom man har något som distraherar. ”Solglasögon använder jag inte, det är fusk!” säger Johan halvt på skoj. De flesta som åker runt och spelar liveturneringar brukar byta procent med varandra, på Swedish Open bytte Johan 5 % med var och en av Juha Helppi, Bo Sehlstedt, Mats Rahmn och Anders Henriksson. ”Det är ett smart sätt att öka möjligheten att få utdelning i turneringen,” menar Johan. Johan och Juha har ett fast 3 % byte i varje turnering de spelar i samtidigt, sedan flera år tillbaka. I år frågade Johan i pausen om de inte skulle ta 5 %, båda gick bra hittills och de hade ungefär lika mycket i marker. Två händer senare var Juha ute, utslagen av den enda tjejen som var med i turneringen, Brynja Sassoon, och hennes riktigt snygga spel med A-A mot Juhas K-K. Ingen av grabbarna blev ledsna över att Johan gick och vann, så de fi ck en extra bonus. Men är det inte tråkigt att behöva dela med sig av vinsten? Nej, Johan tycker att det är riktigt sköna pengar att dela med sig av!

Spara eller slösa?

Det är svårt att svara på den frågan just nu eftersom Johan för en dialog med Skatteverket angående gamla vinster, där det är oklart vad de vill och kanske ännu mer vad som gäller. Det är bara att vänta och se vad som händer, helt enkelt. Det är de gamla frågeställningarna om vem som är arrangör och i vilket land de hör hemma, samt vad händer när man haft sponsorer och de har fått en stor del av vinsten? Det kan vara svårt att visa flera år efteråt, speciellt när kraven på sådan bevisning inte varit intressant förrän på senare tid. I övrigt så är Johan en investerare. Han har investerat i pokerforumet www.wsop.info med Bo Sehlstedt, lite andra företag samt ett hus vid Siljan. Meningen är att det ska vara ett rekreationsställe, Johan tänker bo kvar på söder i Stockholm i den charmiga alldeles lagom stora tvåan. Om behov uppstår att flytta utomlands av skattetekniska skäl (det är inte lätt att spela vinnande poker och bo i Sverige) så är London ganska lockande. Engelsmännen har en väldigt sund inställning till pokerspelare, något man skulle önska kunde smitta av sig till vår svenska regering. Under tiden blir det färre turneringar i USA och fler inom EU istället. Johan håller på lite med seminarier och föredrag också och är väldigt intresserad av personlig utveckling. Det har blivit några pokerföredrag genom UltimateBet och kanske är det ett samarbete på gång med Poker Event framöver, det beror lite på hur mycket pokerspelande det blir. Det är svårt att boka in föredrag när man är utomlands och spelar poker. ”Samtidigt är det en riktigt bra sak att hålla på med som komplement till pokern, det går ju lite hand i hand,” påpekar Johan. På schemat framöver står WPT Bellagio Five Diamonds i Las Vegas i december och favoritturneringen Helsinki Freezeout i januari. Kanske blir det Christmas Poker Week i Göteborg i mellandagarna, om Johan inte tar semester och tillbringar julen vid Siljan istället. Lite längre fram hoppas vi på en omgång till med Nations Cup, som hela det svenska teamet tyckte var väldigt roligt; inte så konstigt kanske med tanke på att de är ett enda stort kompisgäng. Och så vann de ju förstås.

Devilfish

Fräck i mun och utan att spara på krutet så har Dave Devilfish Ulliott spytt ur sig allt som pokervärlden har att erbjuda, på gott och ont. Han berättar om varför alla fortfarande vill försöka besegra the Fish.

Han är ful, han har ingenting som talar för honom och han är inte ens en bra spelare.” Dave Ulliott, Storbritanniens mest explosiva pokerprodukt, förvandlas långsamt från en beskedlig värd till att bli den skurk vi älskar att hata. Han sitter i sitt lyxiga hem som ligger i utkanten av Hull och blinkar nästan omedvetet mot mig innan han fortsätter. ”Det är problemet med Mike [Matusow]. Det finns folk i pokern som inte har någon humor överhuvudtaget. De sitter bara där och gapar. Det är ganska sorgligt egentligen.” Att få mannen som kallas för ”Devilfish” att prata illa om sina rivaler är ingenting som man föreställer sig som särskilt svårt. Men när vi träffas på den här dystra septembereftermiddagen så är hans humör glatt, ja rentav nära nog tillgivet. Utbrottet på Matusow är ett tillfälligt undantag när vi diskuterar spelets förtryckare. ”Det är en trist situation att befinna sig i. Folk försöker slå igenom så att deras namn ska bli igenkänt. Att vara duktig på att samtala med folk handlar inte om att kunna skrika så högt som möjligt. Jag gillar att vara rolig; men jag gillar inte att gorma och sprida sjuka fantasier.” Att gorma och sprida sjuka fantasier är möjligtvis något vi skulle kunna unna Ulliott nu för tiden. För tolv månader sedan så befann sig ”the Fish” mitt i den mest kalla turneringsperioden han hade haft sedan slutet av 1990-talet, då han spelade en betydande roll i att skapa den TV-boom pokern fick. Under den här perioden undrade några inom spelet om hans tid var ute, medan andra bestämt hävdade att den hade varit det ett tag. Så när Devilfish år 2007 är på väg att nå upp till sitt bästa år någonsin – med strax under $600 000 i vinster – så förbryllar han mig genom att återgå till sitt neutrala sätt. Han skryter inte; han hyser inget agg mot dem som baktalat honom – han visar bara att han är belåten. ”Jag har spelat i färre turneringar det här året än andra år,” säger han. ”Jag orkar helt enkelt inte med att spela i alldeles för många. Det finns andra saker jag vill göra än att svettas bort mitt liv vid ett pokerbord. Jag vill komma ut och festa. Pokern är inte allt jag lever för just nu. Om jag åker iväg på en turnering så har jag alltid en bättre chans om jag kan vinna den under den första veckan. Efter en vecka så ger vodkan effekt och man får inte så mycket sömn.” Ulliotts rykte i pokervärlden har alltid handlat om mer än bara siffror. Den som vet någonting om hur pokerscenen i Storbritannien ser ut vet att han ligger i topp på hemmaplan vad det gäller vunna pengar, med totalt runt $4 500 000 i vinster från turneringar. Vet du det så vet du också att han har ett WSOP-armband och att han har vunnit en WPT-tävling. Och du vet att han var den förste att vinna Late Night Poker år 1999, och du vet att han är på andraplats vad det gäller britter i WSOP. Bara 2002 års tvåa i WSOP, Julian Gardner, är bättre. Ulliott har 23 placeringar i pengarna – bättre än Daniel Negreanu. Men du känner säkert också till Devilfishs personlighet. Han gillar att prata, älskar att ta en drink och vill bli känd som en tuff kille. Han tillhör pokerns gamla skola. Så hur relevant är Devilfish i dagens poker, där standarden har höjts ett par hack? ”Jag kommer alltid att platsa i pokervärlden och jag vill gärna tro att jag har bidragit med något särskilt till spelet.” Och vad det gäller hans färd tillbaka till toppen? ”Du måste se till att hålla dig på topp, eller hur? Kritiken jag har fått har förmodligen sporrat mig. Det finns tillfällen då man behöver en spark i ändan. Men jag är ändå inte så motiverad nu för tiden som jag brukade vara.”

När man ser sig omkring i Devilfishs fortliknande hem, är det lätt att se vilken livsstil pokern har gett honom. Inramade bilder av kändisar finns utspridda överallt – från den legendariske gangsterbossen ”Mad” Frankie Frazer till Hollywoods toppstjärna Ben Affleck. På väggen i hans vardagsrum hänger en plasma-TV, medan det i ett hörn finns både piano och saxofon. Två elgitarrer vilar på varsin sida av den öppna spisen. Han frågar mig om jag gillar gitarrerna och det säger jag att jag gör. Jag frågar då om han spelar mycket och han drar igång med att spela ett par blueslåtar för att bevisa att han kan spela – samtidigt som han stirrar på mig medan jag tappar tråden under ett ögonblick av plötslig nervositet. Det är nu jag börjar inse att det antagligen finns för mycket som är hans främsta prioritet i livet. Då vi sätter oss ner ringer telefonen, och han tar samtalet. Någon blir kallad för skitstövel – jag vet inte om det är den som ringt upp eller om det handlar om mig – innan han lägger på och vi återgår till vårt samtal.

FirstPoker: Dave, 2007 har rent resultatmässigt varit ett fantastiskt år för dig. Så varför spelar du inte så mycket poker som förut?
DevilFish: Det finns mycket mer att göra än att bara spela poker. Men pokern kommer alltid att finnas där. Det är det fantastiska med poker, oavsett var du befinner dig i världen så kan du spela poker och vinna pengar. Om du spelar biljard så kan du gå in i en biljardhall och vinna. Det är samma sak med poker.
FP: Dave Colclough uttalade sig förra året och sa att du och han var de mest överskattade spelarna i Storbritannien. Hur ser du på det nu?
D: Inte så långt efter att han sade det där så var jag iväg och misslyckades i två turneringar i USA. Uttalandet gjorde mig förbannad, men det sporrade mig också. Så Dave gjorde mig faktiskt en tjänst och vi är vänner igen. Det var bara en liten grej och det ligger bakom mig nu. Jag har ingenting emot honom – istället önskar jag honom lycka till.
FP: Är det något speciellt som har förändrats vad det gäller ditt spel?
D: Inte direkt. Vissa turneringar har jag verkligen gjort mitt bästa för att vinna. Vid World Series i år kom jag på tredje plats i Omaha-turneringen och jag försökte verkligen. Jag gick in för att vinna och hade otur nog att förlora. Jag kan chansa i slantsinglingssituationer, men jag vill ändå vinna. Folk vill inte veta vem som vann turneringar förra året.
FP: Du ligger på tredje plats på den brittiska tidningen InsidePokers ranking.
D: Roland de Wolfe ligger först. Roland är en trevlig grabb. Han är väldigt anspråkslös, han spelar bara No Limit Hold’em, medan jag spelar alla pokerspel som finns där ute – och jag har resultat som kan backa mig [De Wolfe kom på elfte plats i det här årets WSOPE Pot Limit Omaha-event]. Jag har vunnit ett WSOP-armband i Pot Limit Omaha och jag har vunnit fler Omaha-tävlingar än de flesta människor i världen, och Roland vet om det. Men jag gillar den här grabben eftersom han erkänner att han har mycket tur. Han sa till mig under World Series i år att han bara behövde komma på ytterligare en betald placering för att bli bäste europé. Men jag sa åt honom att det inte ändrade det faktum att jag har vunnit fler turneringar – och hans resultat beror bara på att prispengarna är högre idag. Det där är inte en rättvis indikation på hur pass bra du är som spelare. Du kan vinna en tävling och placera dig bland de främsta på rankingen, men det gör dig inte till den bästa spelaren.
FP: Folk fängslas fortfarande av din personlighet.
D: Nåväl, pokern är väldigt stor nu. Folk kommer fortfarande fram till mig och berättar att de började spela bara för att de såg mig på TV. Jag försöker göra spelet roligt.
FP: Men är de färgstarka personerna på väg ut från spelet?
D: Jag gillar inte allt det här med kändispoker. Du skulle inte gå och se på en fotbollsmatch mellan två lag som bara hade spelat fotboll två gånger, eller hur? Nivån på det hela är gräslig. Jag tycker helt enkelt att kändispoker är fruktansvärt att se på. Även i de stora turneringarna, som World Series, får du möta nollor vid borden. De sitter alla med solglasögon och säger ingenting. Poker kan bli väldigt tråkigt, men höga siffror är förstås bra för att få upp prispengarna, antar jag.
FP: Men antalet spelare på en del turneringar är löjeväckande.
D: Vad som än får in pengar i pokern är bra. Självklart så gör det stor skillnad att vinna när det handlar om mycket pengar, men om det handlar om tre inledande dagar i en turnering där 9 000 personer spelar, då ska du inte se det som att du måste slå 9 000; det är 3 000 du måste slå. Ser man det så är det inte så illa. Man får in en massa pengar i turneringen och du behöver bara slå en tredjedel av startfältet.
FP: Finns det något som du skulle vilja se förändras i pokervärlden?
D: Jag vill ha in fler Omaha-turneringar med återköp – du behöver fler än ett inköp i en Omaha-turnering. Jag vill också ha fler turneringar med Pot Limit Hold’em eftersom PL kräver mer skicklighet än No Limit; vem som helst som spelar den varianten håller med. Man får bättre finalbord eftersom det är de skickliga spelarna som tar sig dit. Alla de här turneringarna med No Limit Hold’em är svåra att spela i. Nyligen åkte jag till London för att spela i EPT. Att åka ner till London för en enda No Limit Hold’em-turnering är tufft för mig, eftersom jag vet vilket lotteri det kan vara.
FP: Så du tycker att det finns för mycket No Limit Hold’em idag?
D: Tjejen som vann WSOPE [Annette Obrestad] har jag hört ska vara en väldigt bra spelare, men du kommer inte att få en artonåring att vinna en tävling i sjukorts stötpoker. Det enda skicklighetsmomentet i No Limit Hold’em är när du har mycket marker. Har du mycket marker så behöver du inte leta kort. Men att få markerna är väldigt svårt, eftersom du måste vinna dina händer, och du måste vinna slantsinglingssituationerna.
FP: Du nämnde Londons EPT – vad hände där?
D: Jag tog mig upp från 10 000 till 30 000, men när jag borde ha hållit mig lugn förlorade jag några händer. Det inträffade runt en och en halv timme innan första dagen var slut. Sedan gick Moneymaker all-in när jag hade ungefär 15 000 i marker kvar. Jag tittade på klockan och tänkte: ”Vill jag verkligen komma tillbaka om två dagar med 15 000 marker eller vill jag spela med dem nu?” Jag tänkte att det var strunt samma, la in mina pengar och han visar mig två Ess, vilka han slår ut mig från turneringen med – och det var bara två minuter kvar.
FP: Har det att göra med det du sa om att du inte är motiverad nu för tiden?
D: När pengarna hade större betydelse för några år sedan så hade jag inte slängt bort min hand så där. Men jag gillar inte tanken på att bara hänga mig kvar. Om jag skulle ha spelat dagen därpå, så kanske jag hade hållit mig fast. Men jag ville inte heller dra omkring i London under ett dygn bara för att komma tillbaka och spela med 15 000. Jag hade inte heller något hotellrum, så jag gick bara ut på några klubbar och satte mig sedan på tåget raka vägen tillbaka till Hull.
FP: Trycket på dig i turneringarna måste ha ökat. Jag såg när en kille under World Series tjafsade med dig och ville försöka besegra dig.
D: Alla vill slå ut mig. De vill ha något att berätta för barnen. Om de slår ut mig så har de en bra berättelse att berätta. Samma sak gäller Phil Hellmuth; en massa människor vill ge sig på honom, men det är lite annorlunda med Hellmuth eftersom han faktiskt lägger ner ett par händer – medan när det gäller mig så vet de att de ger sig in i ett krig. Jag försöker faktiskt undvika de aggressiva spelarna. Galningar hoppar på mig och de är svåra att spela mot. Jag spelar mot tighta spelare. Jag antar att de smarta spelarna försöker göra samma sak mot mig, eftersom jag är ganska aggressiv.
FP: Måste du hålla på och ändra ditt spel mycket? Med det menar jag att du spelar mot spelare som har sett dig spela på TV och vet hur du spelar i vissa scenarier.
D: Jag ändrar faktiskt mitt spel beroende på vad det är för spelare jag spelar mot. Vissa spelare behöver man satsa mot när man har en bra hand och andra kommer att satsa åt dig. Folk ser hur man spelar; de ser dig satsa och höja med svaga händer och de antar att du aldrig har någonting, så därför spelar de alltid mot dig. Men det är väldigt svårt att få en bra hand i No Limit Hold’em – för det mesta så springer man omkring utan att vara den som håller i spakarna. Om inte du är Phil Hellmuth förstås, då plockar du upp par i Ess i varenda hand. ”Det finns massor av andra saker att göra än att spendera tid på att spela poker” Som pokerspelare på elitnivå är det viktigt att excercera både kropp och själ.
FP: Hur skulle du definiera de egenskaper som en bra spelare ska ha?
D: Nåväl, du måste vara bra på att anpassa dig; slå ner på tempot mot aggressiva spelare och spela tuffare mot tighta spelare. Det finns alldeles för många spelare som inte vet hur man anpassar sig; de behöver lära sig att spela svaga händer när det är nödvändigt. De riktigt bra spelarna kan alltid anpassa sig. Ett standardspel kommer inte att göra dig till en vinnare. Du måste kunna spela med händer som 5-6. Det finns så många beslut att fatta i poker.
FP: Om vi går vidare till att prata om spelare – Ram Vaswani berättade för oss att du var en av anledningarna till att han började spela poker, då han såg dig som en av de mer unika personligheterna i spelet.
D: Ram är en av de trevligaste grabbarna i pokervärlden. Jag såg en gång Tony G försöka ge sig på honom verbalt, och jag var tvungen att gå och säga åt Tony att lugna ner sig. Men de hårda orden påverkade aldrig Ram. Han är väldigt, väldigt begåvad och vet hur han ska skaffa sig marker. När han väl har dem så blir hans spel så väldigt kraftfullt. Han är en sann pokerspelare, spelar alla spel och han gör det bra. Ram är helt enkelt en grabb man gillar. Alla i Hendon-gänget är bra spelare – väldigt gedigna oavsett vilken typ av spel det gäller.
FP: Du nämnde nyss Tony G. Ni två har haft era drabbningar.
D: När han inte sitter vid pokerbordet så är Tony G en liten mus. Han säger nästan aldrig ett ord till någon. Trevlig kille, men tyvärr måste en del synas på TV, något jag kommenterade tidigare. Mike Matusow har aldrig sagt någonting till mig; han retas med andra och kallar dem för åsnor. Men jag har sett hur han spelar och jag har ställt honom till svars för det. När han gör dåliga grejer så säger han att spelade dåligt just den dagen. Men när alla andra gör samma sak, då kan de inte spela och då är de åsnor.
FP: Och Hellmuth?
D: Hellmuth är en kille man verkligen kan gilla om man träffar honom utanför pokerborden. Jag har alltid sagt att om han vore gjord av choklad så skulle han ha ätit upp sig själv för länge sedan. Han är en väldigt ärlig man, ända in i benmärgen. Han tror verkligen att han är den bästa No Limit Hold’em-spelaren i världen, och med elva armband så kan man inte argumentera mot det. Jag har sett honom när han inte spelar och jag vet hur han verkligen kan vara. I själva verket så minns jag när han och jag var på nattklubben Pure [i Vegas] och ett gäng engelska grabbar kom för att fråga om de kunde få bli fotograferade tillsammans med mig. De nämnde ”Devilfish” i var och varannan mening. Nu har engelsmän kanske inte så mycket till övers för Phil, så de här grabbarna bara ignorerade honom. Sedan försvinner Phil och går hem för att ta på sig sina solglasögon och sin keps eftersom han var orolig över att ingen tycktes känna igen honom. Vad det gäller det här så har han problem, helt klart, men på det hela taget är han en schysst kille.
FP: Man kan utan att överdriva säga att du inte har ett alltför gott rykte. Tror du verkligen att folk problem med dig eller att de bara är avundsjuka?
D: Jag har mängder av vänner inom poker. De som jag spelar poker med är mina vänner. Jag gillar alla; och jag vill gärna tro att folk gillar mig. Jag har inte en massa fiender, men det finns en del avundsjuka.
FP: Men du har retat upp en del människor längs vägen.
D: Jag säger vad jag tycker och tänker och en del människor klarar inte det. Alla vill ha min livsstil; jag är alltid den som kamerorna är riktade mot. Jag har en skön känsla för humor; jag är en snygg jäkel och har vanligtvis den snyggaste tjejen vid min sida. Om jag gillar någon så går jag aldrig omkring och förlöjligar dem. Jag kanske kan fälla någon konstruktiv kommentar och säga till någon att de har spelat en hand dåligt, men det är allt det handlar om. Du måste komma ihåg att det finns gott om folk där ute som inte är pokerspelare egentligen. De må ha lyckats en del, men de är verkligen inte några pokerspelare. Det är de som förmodligen inte gillar mig.
FP: Hur länge kommer Devilfish att spela en nyckelroll i pokervärlden?
D: Jag kommer alltid att spela poker. Så länge som din hjärna fungerar så kan du spela poker. Man hittar folk i Vegas utan armar och ben, men de spelar fortfarande bra poker eftersom deras hjärnor fungerar. Du behöver ha en hyfsad fysik för att kunna spela flera dagar, antar jag. Men där klarar jag mig. Se bara på mig, här finns inte ett uns fett. Ulliott trummar på sin mage för att visa hur slank han är och frågar sedan vilken tid mitt tåg till London går tillbaka. Sedan erbjuder han sig att köra mig till stationen. Han pratar glatt medan R&B-musiken pumpar ut från Hummerns högtalare. Han vänder sig till mig och säger menande: ”En av de mest viktigaste sakerna för mig är att jag har vunnit priser utanför pokern.” Vad det gäller hans renässans 2007 så kan man misstänka att hans ovilja att spela i alltför många turneringar har gjort underverk för hans spel. Men oavsett hur bra eller dålig Ulliott är vid pokerborden så är det utan tvivel så att hans plats i Storbritanniens pokerelit kommer att klara tidens tand. ”Devilfish är en symbol för pokern,” säger den storkäftade australiensaren Tony G. ”Han förblir en superbegåvning och är en av spelets sanna personligheter. Jag har dessutom haft turen att få spela mot honom många, många gånger och jag har också haft förmånen att slå ut honom från några stora tävlingar. Det har gett mig en enorm tillfredsställelse – enbart för att Devilfish är en brittisk ikon.”

Phil Hellmuth

Rekordmannen Phil Hellmuth vann sitt elfte WSOP-armband i och med segern i Event 15, $1 500 No Limit Hold’em. Vi tog en längre pratstund med mannen alla ville ha ett ord med.

Att Phillip Hellmuth JR. sällan kommer i tid är mer regel än undantag. Jag har intervjutid med Phil klockan 14.00 och mötesplatsen är utanför mediarummet inne på Rio, hotellet där Main Event i World Series of Poker utspelas. Jag känner på mig att intervjun inte kommer att börja 14.00. Det lutar nog snarare åt 15.00, börjar jag så smått att inse. När jag studerade på Lunds universitet tillämpades alltid en akademisk kvart, det vill säga att föreläsningen började 08.15 om det stod 08.00 på schemat.

I Phils värld verkar det inte finnas en akademisk kvart, nej Phil använder sig vanligtvis av två eller tre akademiska kvartar.

Klockan hinner bli 14.45 innan Phil kommer in i intervjurummet, bara några minuter tidigare har hans manager visat mig vägen till ett av Ultimate Bets tillhåll under Main Event på hotell Rio. Det är ett stort rum med Nintendo Wii, den största TV:n jag någonsin sett och ett par gigantiska högtalare som det strömmar Eminem ur. När Phil kommer in i rummet tar han sig en näve chips och muttrar något i stil med att Eminem inte funkar. Han kopplar ur managerns iPod och kopplar in sin egen och sätter igång Ice-T. Intervjun kan äntligen börja.

Pokerns epicentrum

Det är mycket som har hänt i Phils värld sedan han kom till Las Vegas för WSOP. Han har blivit legendarisk i dubbel bemärkelse; han vann sitt elfte armband under $1 500 No Limit Hold’em och han har även blivit invald i pokerns finrum, Poker Hall Of Fame.

Jag frågar Phil hur det kändes att bli invald i Poker Hall of Fame. ”Jag fick reda på det två veckor innan det offentliggjordes och visst blev jag glad, det vore ju en lögn att säga att jag inte blev glad. Men när dagen kom och det offentliggjordes så kändes det inget speciellt. Jag visste ju redan om det. Jag har alltid vetat att jag skulle bli invald i Poker Hall of Fame – frågan för mig var bara när jag skulle bli det.”

Phil får en påse med is som han placerar på nacken. Anledningen är Phils krock med en betongpelare dagen innan när han var ute och testkörde en Ultimate Bet Nascar-bil på en parkering. ”Det var min rådgivares idé att vi skulle ha en specialdesignad Nascar-bil med alla sponsorers logotyper på i samband med vinsten av mitt elfte armband.

Jag fick chansen att provköra med bilen på en avspärrad parkering igår och en sådan chans får man ju bara en gång i livet. Jag körde relativt försiktigt i början, men sen fick jag mod till mig och tryckte ner pedalen i mattan. Efter en u-sväng körde jag ganska fort och olyckligtvis krockade jag med en betongpelare. Bilens front kvaddades, men jag mår bra, förutom min nacke som smärtar rejält.

Förhoppningsvis var bilen försäkrad och jag har inte hört mer i ärendet, så jag har redan lagt det bakom mig.” Krocken kunde inte ha kommit vid en mer olämplig tidpunkt – mitt under förberedelserna inför Main Event. ”Det påverkar mig inte mer än att jag inte kan träna innan Main. Jag springer alltid några kilometer och kör styrketräning för att koppla bort pokern precis innan en stor tävling, men min doktor har sagt att jag inte får träna. Jag får väl spela lite Nintendo Wii istället,” säger Phil och tappar hela ispåsen i knät.

Jag försöker få Phil att berätta lite mer om Poker Hall of Fame och om hans elfte armband, men inser ganska fort att
det är lönlöst. Phil vill hellre pyssla med ispåsen, byta musik från Ice-T till Snoop Dogg och skicka SMS. Istället börjar vi prata om hans hemsida och om hans klädlinje som designas och snart ska lanseras. ”Det är verkligen bra kläder. Club 9 är namnet, och det måste vara sytt med guldsömmar.

Inte riktigt guld, men hela kollektionen ska vara lyxig och kvaliteten är jättefin på tröjorna. Jag hoppas verkligen att mina fans köper lite tröjor och att de sen har på sig kläderna på pokerturneringarna, bland annat.”

Phils telefon ringer igen och utan att ursäkta sig går Phil iväg. Jag pratar lite med managern och tydligen har inte Phil haft en rolig tid i Las Vegas. ”Han tänker nog mycket på krocken. Det är synd om honom, det var verkligen inte meningen, men det är tyvärr inte så uppskattat att någon krockar en miljonkronors bil. Huvudsaken är i alla fall att han mår bra. Han har dessutom blivit matförgiftad här i Vegas. Han åt en dålig maträtt.”

Men det är inte allt, visar det sig. ”När han var inne i high-stakes rummet och skulle spela poker häromdagen var
det någon som kastade en vattenflaska i huvudet på honom,” berättar managern.

”Bråket låg i luften, men inget hände.” Phil kan åtminstone trösta sig med sitt elfte armband och att hans namn numera finns i Poker Hall of Fame.

Slutligen kommer den allsmäktige in i rummet och säger att han måste gå. Han var tydligen sen till en fotografering.

Annie Duke

Vi träffade Annie Duke för att prata om välgörenhetsprojekt, pokerns massiva attraktionskraft och ungdomar som behöver vägledning.

Du är aktuell med välgörenhetsprojektet Ante Up for Africa som stödjer offren i Darfur. Kan du berätta om hur den idén växte fram?

Don Cheadle och jag lunchade ihop i september och började spåna på idén. Don har alltid varit väldigt engagerad i vad som händer i Afrika sedan inspelningen av Hotel Rwanda, då han fick upp ögonen för det som händer i Darfur. Så när vi pratade om det i september sa jag att poker är ett bra sätt att samla in pengar för välgörenhet, och vi bestämde oss för att göra någonting. Vi det tillfället tänkte vi inte specifikt på World Series of Poker, men vi träffade vår vän Norman Epstein och började fundera över var vi skulle kunna hålla ett sådant här pokerevent. Jag sa då: ”Låt mig ringa Jeffrey Pollack, så kanske vi kan göra det ihop med Harrah´s.” Så någon gång sent i oktober mötte vi Jeffrey Pollack och han ville absolut vara delaktig. Han var väldigt positiv och ville inte bara att Harrah’s skulle vara involverat, han föreslog även att vi skulle arrangera eventet i samband med WSOP. Harrah’s har sedan ett tag tillbaka kört ett mediaevent på dagen innan World Series. Tanken var att det skulle vara en media/kändisturnering, men de har aldrig riktigt lyckats locka kändisarna. Jeffrey var beredd att byta ut mediaeventet mot vår idé.

Med det dök upp lite problem på vägen?

Ja, efter fem månaders diskuterande med The Gaming Commission, så fick vi först i maj klartecken på att köra eventet. Vid den tidpunkten var vi riktigt oroliga eftersom det bara var ungefär fem veckor kvar tills eventet skulle hållas, och vi behövde göra mycket PR för att få folk att intressera sig. Trots dåligt med tid fick vi Matt Damon, Ben Affleck, Jason Alexander, Adam Sandler, Ray Romano, Charles Barkley, Brad Pitt, Martin Sheen, Shannon Elizabeth med flera att ställa upp. När jag började ringa pokerproffsen märkte jag vilket otroligt intresse det fanns. Varje person jag pratade med sa: ”Absolut, säg bara när och var.” Vi fick Jennifer Harman, Howard Lederer, Barry Greenstein, Chris Ferguson, Joe Hachem, Daniel Negreanu, Jamie Gold, Phil Gordon, Phil Ivey, Phil Hellmuth, Clonie Gowen med flera att engagera sig. Det var helt enkelt en otrolig lista. Det enda proffs som inte kunde komma var Erik Seidel eftersom han hade fullt upp med att vinna sitt åttonde armband. Erik är en sådan fantastisk människa. Jag höll tummarna för honom hela dagen, för vi är väldigt nära vänner. När jag kom hem såg jag att han hade vunnit sitt åttonde armband, så jag SMS:ade honom och gratulerade. Han hade haft ett väldigt tufft World Series fram till dess och plötsligt vinner han sitt åttonde armband, den femte personen i historien att göra det. Hans svar tillbaka? ”Förlåt för att jag inte kunde komma till ditt event. Jag skickar en $5 000-check imorgon.” Det är den typ av människa han är.

Hur gick turneringen ni höll dagen innan Main Event?

Vi fick 170 personer att komma och spela vår turnering, där de två första platserna donerade 100 % tillbaka till välgörenhet, och vi fick över $700 000 som gick rakt rakt in i välgörenhetspotten för överlevande i Darfur. Så det slutade med att kampanjen blev mer lyckosam än vad vi hade förväntat oss, med tanke på att vi bara var sex personer på listan när månaden inleddes. När det såg som mörkast ut lovade jag att vi skulle nå upp till en kvarts miljon dollar. Det slutade med att vi samlade in $700 000!

Hur ser framtiden ut för Ante up for Africa?

Stödet från pokersamhället var så otroligt stort att vi kommer att göra detta till ett årligen återkommande event. Nästa år hoppas vi på att kunna få in $1 miljon bara genom sponsorer. Vi hade bara fem veckor på oss till sponsorarbete förra året, och företagens budgetar var redan satta vid den tidpunkten. Den här gången har vi redan fått klartecken från Gaming Commission, så det kommer att bli ännu större och ännu bättre nästa år. Det inte säkert att det kommer vara Darfur som gynnas. Det finns många mänskliga kriser som pågår i världen och folk tenderar att inte lägga märke till dem såvida ett land inte har stora ekonomiska intressen där. Nu har det börjat pratas om ekonomiska sanktioner i Darfur, så det är först nu som Amerika börjar lägga märke till vad som händer där borta. Poker har så stor attraktionskraft och drar till sig så mycket intresse, men det är bara ett spel. Ett kul spel att titta på TV, men intresset är så oerhört, löjligt stort, och kan ta lite av det överdrivna intresset som poker genererar över till områden som verkligen behöver mer uppmärksamhet så gör vi vårt jobb. När man jämför det som verkligen händer i Darfur med den uppmärksamhet som händelserna får här, så är gapet oerhört stort. Det är faktiskt riktigt upprörande. Jag tror att Don sa att det totalt var nio timmars visningstid från Darfur i amerikansk TV under förra året, medan Paris Hilton, som släpptes ur fängelset av misstag, kanske hade 24 timmar! Så varför fokuserar vi oss på Paris och inte på sådana saker som verkligen betyder något? Att kunna ta lite av ljuset bort från pokern och vidare till humanitära kriser är något som betyder mycket för oss. Vi var mycket glada över hur bra allt gick, hur mycket pengar vi lyckades skrapa ihop och hur stor skillnad pengarna kommer att göra.

Du sitter också i styrelsen för Decision Education Foundation.

Ja, detta är en annorlunda typ av välgörenhet. Vad denna organisation grundar sin verksamhet på är att folk är väldigt dåliga på att fatta beslut, och de som är allra sämst på detta är tonåringar. DEF tar fram pengar för att få in beslutsfattandestrategier i läroplanen för elever på högstadie och high school, för att hjälpa ungdomarna att fatta rätt beslut i livet. Vi lägger ner mycket tid på att lära ungdomarna matte, engelska och teknik och sådant, men mindre så kallade ”livskunskaper”. Anledningen till att jag kom i styrelsen är att beslutsfattandeproblematiken du ställs inför i pokern är ett sorts mikrokosmos mot de problem du ställs inför i livet. Poker är ett spel med beslutsfattande och ett spel med hög osäkerhet; du vet bara vilka dina egna kort är, inte de andras. Under dessa förutsättningar måste du fatta dina beslut. Det är en väldigt bra spegel för hur du bör fatta dina beslut i verkliga livet, för när du fattar dem har du också väldigt lite och ofta dålig information att gå på. Poker är lite annorlunda än livet eftersom korten ofta visas i slutet av handen. I poker får du alltså mycket feedback som visar om dina beslut är bra eller dåliga, vilket hjälper dig utveckla väldigt bra strategier för framtida, liknande situationer. I livet gäller inte detta. Som exempel brukar jag ta upp trafikljuset. Folk tror att det är ett väldigt enkelt beslut att närma sig en korsning med trafikljus – om det är grönt kör du och om det är rött stannar du. Faktum är att så inte är fallet, utan det är väldigt komplext. Först och främst vet du inte om lamporna fungerar korrekt, för du kan inte se dem på andra sidan. Du kan göra en god uppskattning på att de gör så, men du kan aldrig veta, eftersom de faktiskt kan gå sönder. Du vet inte om medtrafikanterna faktiskt kommer att följa lagen. Så när du kör mot grönt så vet du inte om de kör mot rött. Du vet inte om de är fulla, om de är riktigt trötta, du vet inte ens om de har körkort eller om de kan reglerna. Du vet heller inte om deras bilar fungerar felfritt. Och sedan finns det alla de variabler som du inte kan kontrollera, som att du exempelvis kan få punktering och din motor kan gå sönder när du kör igenom korsningen, och det finns en hel mängd saker som kan hända med de andra förarnas bilar. Att komma till ett trafikljus är med andra ord ett väldigt komplext problem. Eftersom vi har ett så enkelt system som ”grönt-kör, rött-stanna” är sannolikheten för ett lyckat resultat stor, men det är ett komplicerat problem. Skillnaden mellan att köra igenom ett trafikljus och att spela poker är att efter att du kört igenom trafikljuset kan du inte köra och leta upp de andra förarna vid trafikljuset och fråga dem: ”Får jag se ditt körkort?”, ”Kan du blåsa här?”, ”Är din bil i fint skick?”, ”Följer du alltid lagarna?” eller ”Har du någon prick i körkortet?”. Du kan inte gå tillbaka och ta reda på hur bra beslutet faktiskt var. Men i poker kan du ofta det. I poker visar folk händer för dig. I verkligheten är det inte ett svårt problem att köra igenom en korsning med trafikljus, men när du räknar med alla variabler blir det ett komplext problem. När du börjar prata om att hantera din karriär, äktenskap, barn eller andra svåra beslut, blir det mycket mer komplext att fatta bra beslut. Så det jag gör, och anledningen till att jag sitter med i styrelsen, är att jag tar beslutsfattandestrategier som fungerar bra vid pokerbordet och visar hur man kan applicera och utveckla dem till livskunskaper – strategier som fungerar bra under liknande förhållanden. Jag är mitt uppe i skrivandet av min andra bok, som handlar om just den här beslutsfattandegrejen som jag är väldigt intresserad av. Det är en bok om beslutsfattande i livet baserat på poker. Den kanske är lite mer lämpad för kvinnor, men funkar absolut för män också. Den handlar om att hantera relationer, karriär med mera baserat på pokerstrategier.

Du var lärarinna innan du sadlade om till pokerproffs. Känner du att undervisningen fortfarande betyder mycket för dig?

Jag har tre DVD:er ute i handeln just nu, varav en av dem är den bäst säljande poker-DVD:n på marknaden [Annie Duke’s Advanced Texas Hold ’Em Secrets – How to beat the Big Boys]. Detta är något jag är mycket stolt över. Du kan prata skit om mitt spel så mycket du vill, men jag bryr mig väldigt mycket om vilken typ av lärare jag är. Att föra utbildningen vidare och lära människor är något jag brinner starkt för. Något som fascinerar mig väldigt mycket är att ge något tillbaka till pokern. Med tanke på all den kunskap jag har fått känns det bra att kunna ge lite tillbaka, för jag tror att ju mer folk känner till om spelet, desto mer kan de njuta av det. Det är ett spel som är väldigt enkelt på ytan, men väldigt komplext i verkligheten. Det avslöjar allt mer av sig självt allt eftersom du spelar. Om du ser en $3/$6 Limit-spelare gå från bordet kan du ofta höra hur de nyss spelat den perfekta sessionen. Om du ser ett proffs lämna bordet vid en turnering – om det inte är Phil Hellmuth! – får du bara höra om de händer de spelade riktigt dåligt. Det har hänt mig, jag har vunnit turneringar och ändå sagt efteråt: ”Du skulle ha sett mig spela, jag var så dålig.” Vi proffs förstår hur svårt detta spel är att bemästra. Jag har mycket svårt att förstå ett proffs som kan gå ifrån en session, och jag skojade om Phil Hellmuth innan, och säga att de inte gjort ett enda misstag. Vi är alla väldigt kritiska mot oss själva och våra misstag, och det är bara för vi känner till mer om spelet. Det är det som håller spänningen vid liv i det här spelet, denna konstanta lärdomsprocess där du alltid försöker förbättra dig. Det finns så många olika vägar du kan gå när du spelar en hand och du kan sitta där och argumentera i all oändlighet om vilket spel som skulle ha varit det rätta. Det är ett så coolt spel och ju mer jag kan ge folk information om spelet, desto bättre blir spelet. Ju mer intresserade blir de, och desto mer kommer de att spela. Och ju längre man spelar desto smartare blir man, eftersom alla sådana här spel håller igång dig allt eftersom man blir äldre.

Vilka möjligheter har du att lära ut poker under året?

Jag ordnade till exempel World Series of Poker Ladies Academy i år. Jag tog faktiskt fyra dagar ledigt från World Series, vilket var tufft för mig. En av studenterna där, Sally Ann Boyer, vann förresten armbandet i Ladies-eventet i World Series. I november, den 2-4, anordnar jag och Howard Lederer en H.O.R.S.E akademi. Där kommer att finnas två No Limitsessioner, där min bror kommer att gå igenom spelet innan floppen och jag spelet efter. Därefter håller vi fem seminarier, ett för varje spel man lirar i H.O.R.S.E. Howard håller i Limit Hold’em, jag i Limit Omaha 8 or better. Mark Seif gör Razz, Andy Bloch Seven-Card Stud och Greg Raymer Stud 8 or better. En otrolig lärarskara när det kommer till poker! Vi ska också hålla i två olika Mixed Gamesturneringar, så att folk kan börja träna. De som är intresserade kan gå in och läsa mer på www.wsopacademy.com

Tror du verkligen att det finns ett sådant här brett intresse för mixade spel?

För två år sedan blev WSOP helt plötsligt bara World Series of No Limit Hold’em, vilket proffsen inte var nöjda med. Det fanns ett par Limit-events, men de var få. Innan dess handlade WSOP om alla spelen man spelar i poker, vilket såklart är mer än bara No Limit Hold’em. No Limit är bara ett spel och att vara bra på poker handlar inte om det. Jag kan nämna flera bra No Limit-spelare som inte är bra pokerspelare, för när man placerar dem vid ett annat bord är de fiskar. De må vara riktigt bra på No Limit och vinner mycket där, men de är inte pokerspelare, utan No Limit-spelare – det är skillnad. Tittar man på de allra främsta pokerspelarna – Phil Ivey till exempel, som är ett lysande exempel – kan de hantera varje spel otroligt bra. Det är vad man letar efter när folk frågar efter den bästa pokerspelaren i världen. Proffsen kommer alltså att svara den spelare som behärskar flest antal discipliner på bästa sätt.

Daniel Negreanu

Team PokerStars nya rekryt berättar om stegen från nybörjare till proffs, tuffa svenskar och turneringsstrategi.

Hur kom din deal med PokerStars på tal?

Full Contact Poker var ett onlinepokerrum, och så fort lagproblematiken blev aktuell tvingades Full Contact flytta från nätverket och det kändes naturligt för dem att ta kontakt med en större sajt. De frågade mig om vad jag tyckte och jag sa mer eller mindre rakt ut att PokerStars var nummer ett på min lista och att det inte fanns någon nummer två. Det är egentligen det enda ställe jag känner mig riktigt trygg på inom onlinepokern.

Jag älskar det faktum att det finns många turneringar att välja mellan, att det är den största onlinesajten i pokervärlden och att det därmed innebär en stor valmöjlighet. Det handlar om alla de saker som att spelarna kan välja vad de vill, helt enkelt. Så det var det perfekta valet.

Kändes det tugnt att behöva lämna Full Contact?

Nej nej, det var spännande! Full Contact kommer fortfarande att finnas kvar, och jag är glad för spelarna där, för nu kommer de att få en ännu bättre klient. Till och med innan jag bytte spelade jag mer poker på Stars än någon annanstans. Och jag har alltid sagt att det är den sajt som toppar min lista.

Och jag antar att Stars också var ganska nöjda med att få dig, med tanke på att du ofta anses vara det proffs som är mest professionell när det kommer till att agera perfekt förebild.

Ja, jag hoppas det. Men det är ömsesidigt. Jag älskar det sätt de sköter sina affärer på, och de förstår vad som är allra vikigast – nämligen att ge spelarna precis vad de vill ha. Och detta är något som de alltid har gjort. Det är allt från mjukvaran, till antalet spel, och på det sätt de behandlar sina kunder på. De har hela tiden gjorde de små sakerna som har gjort att du har känt dig speciell. När jag började spela på PokerStars lirade på ett nyöppnat bord, $100/$200 Limit Hold’em. Jag minns en från personalen som skrev: ”Är det någon som är sugen på en pizza?”

Skojar du, tänkte jag, en pizza? Jag hade aldrig hört talas om en sajt som skickar dig en pizza? Men okej, skicka en pizza till mig, sa jag. Och när jag fick pizzan vid dörren tänkte jag att det var en snygg gest mot de spelarna som precis ska sätta sig och spela. Något som du kanske inte skulle se överallt annars, och ungefär något sådant som jag skulle kunna tänka mig att göra och alltid har gjort.

Som förebild, vad tycker du är viktigast att ge tillbaka till spelarna?

Ett par saker. För det första, att försöka förklara och hjälpa spelarna att förstå hur man egentligen ska bete sig. Många tittar på poker på TV och ser ”de galna spelarna”, som Mattias Andersson, som skriker ”jaaaa, jaaaa!”. Jag menar, relax buddy! Så, från det perspektivet handlar det om att visa, och lära, dem hur man ska bete sig vid bordet. Och å andra sidan, dela med mig av några av mina erfarenheter. Inte alla dock – vissa kommer jag att behålla för mig själv, annars kommer alla att klå mig. Men det är som jag känner, och som ordspråket här i USA lyder: ”This game has been very, very good to me” [med utländsk dialekt]. Så jag känner att det känns rätt att ge tillbaka något.

Detta blir en lång fråga. Vid de olika stegen som en spelare går igenom – nybörjare, amatör, semi-proffs, proffs och världsstjärna, kan vi säga – vilka är de viktigaste kunskaperna att ha och utveckla för att ta sig vidare i sin utveckling?

Som nybörjare är det grundläggande det enda du bör fokusera på. Hur fungerar
spelet? Hur är det uppbyggt? Glöm hur du bluffar, glöm hur du läser dina motspelare, tells och andra sådana saker. Alltför många nybörjare fokuserar på att titta på folks ansikten. Man är helt enkelt inte tillräckligt bra för sådant än.

Som nybörjare ska du lära dig matematiken bakom spelet. Vilka händer ska jag spela? Hur ska jag satsa med dessa händer? I vilka situationer? Vilka floppar? Hur spelar jag handen så grundläggande som möjligt? När du har utvecklat dig och lärt dig grunderna – det jag kallar ”Nivå 1-tänk”, vilket betyder ”vad har jag?” – blir nästa
steg att tänka ut ”vad har de?”. Så efter att du har fått grepp om grunderna blir nästa steg att fundera ut vad din motspelare troligtvis sitter med. Nu letar du efter satsningsmönster. Fäst mycket uppmärksamhet vid vad dina motspelare gör, titta efter kort som de visar upp, hur de satsar med färgdrag, topp-par och så vidare. Fatta sedan dina beslut baserat på detta. Det finns egentligen bara tre steg enligt detta tänk, och det sista infaller när du verkligen blir bra, då det handlar om att förstå vad de tror att du har. Det är att greppa din table image, och förstå hur den påverkar din motspelares tänkande. Det handlar om att justera din strategi. Om du till exempel har bluffat fyra gånger i rad måste du förstå att de flesta kommer att misstänka att du bluffar ofta, och då måste du justera dig. Och det är också viktigt att fundera ut vilken table image som fungerar bäst för dig. Det som är intressant med detta är att det egentligen bara finns tre nivåer av tänkande, men det fortsätter på samma vis: efter nivå tre blir det ”vad tror de att jag tror att de har?”. Sedan blir det ”vad tror de att jag tror att de tror att jag har?”. Så det blir som en schackmatch, med massor av omvänd psykologi. Men dessa är de tre nivåer som jag tror varje pokerspelare måste gå igenom. Det är det grundläggande, att kunna läsa dina motspelare och förstå hur de uppfattar dig. Gör du dessa tre, kommer du att göra bra ifrån dig.

När du blev proffs och började lira mot jämlika, vad var det som slog dig mest med motståndarnas spel?

När jag kom hit till Vegas från Toronto var jag en stor fisk i en liten damm. Innan dess var jag som en hammare, you know, jag slog dem alla, ”bam bam bam”. När jag kom till Vegas började de slå tillbaka. De hade sett mig från och till, och ville visa att jag inte kunde komma till Vegas och domdera. Jag visste inte hur jag skulle hantera det faktum att de slog tillbaka mot mig, och jag spelade alldeles för aggressivt. Så det tog mig ett tag att förstå att ”okej, man kanske ska tona ner det lite.” Jag gick på hela tiden, och lärde mig att jag var tvungen att nyansera mitt spel lite, för det var vad de gjorde; de väntade på att jag skulle öppna mig.

I Toronto, där jag växte upp, hade någon A-A eller K-K om de kontrahöjde mig. Här kunde de kontrahöja mig med nästan vad som helst: par i Fyror! Och jag hade ingen aning om hur jag skulle försvara mig mot det. Men det var en läroperiod. Jag lärde mig att jag var tvungen att spela lite mer konservativt än vad jag hade gjort tidigare.

Hur ofta händer det att ni proffs stöter på riktigt dåliga spelare på er nivå?

Jag var med i en triple-draw-turnering för ett tag sedan och vi hade en spelare vid vårt bord som aldrig hade spelat spelet tidigare. Han var uppenbarligen väldigt förvirrad, men han var med i en hand. Jag fick frågan från honom: ”Är stegar bra i det här spelet?” Och i det här spelet är stegar inte bra. Så nu är det ganska uppenbart att han sitter med 3-4-5-6-7, vilket inte är bra. Jag sa då: ”Nej nej, stegar är inte bra.”

”Så, vilket kort borde jag slänga?” Jag menar, han är mitt i en hand, jag får ju inte berätta för honom. Så den andra spelaren i handen, som har den näst bästa handen, säger: ”Släng bort Sexan,” vilket är det korrekta kortet att slänga. Jag menar, snubben tror ju inte att han kan förlora, det är ju bara ett kort som kan slå honom, en Tvåa. Så killen slänger Sexan – detta är mitt i en turnering! Den första killen satsar, vår snubbe kontrahöjer, och så fortsätter det. Det visar sig att vår kille har träffat ”the wheel”, den bästa tänkbara handen. Han hade nötterna mot den näst bästa handen. Det var så roligt eftersom killen inte hade en aning om vad han gjorde. Den andra killen i handen hjälpte honom, och så slutade det med att han vann handen!

När du förbereder dig för en stor turnering som Main Event, vilka olika faser går du igenom?

Generellt sett undviker jag folk. Det kanske låter osocialt, men folk suger energi från en, vare sig det rör sig om intervjuer eller vad det nu må vara.

Hur långt innan turneringen rör detta sig om?

Innan Main Event hade vi ungefär fyra dagars ledighet. Jag brukar alltid välja den sista speldagen för att få så mycket tid som möjligt på mig att förbereda mig. Det jag gör då är så lite som möjligt, jag brukar golfa, eftersom det tar bort tankarna från pokern och det är avslappnande. Jag undviker alkohol, dricker inte koffein, vilket jag aldrig gör. Jag undviker allt som suger mycket energi från mig.

När jag väl sitter vid bordet är den första timmen väldigt viktig för mig. Då vill jag få klart för mig vilket typ av bord det rör sig om. Main Event är ett unikt event i och med att du ser nio ansikten du aldrig sett förr. Du har mycket mer arbete att utföra. När jag sätter mig och spelar på Bobby´s Room på Bellagio känner jag alla. Jag kan äta en macka samtidigt, det gör inget, jag vet redan vad alla går för. Men här är jag extremt fokuserad under den första timmen för att lura ut vad jag ställs mot, och för att utveckla en spelplan för resten av dagen. Jag kollar också efter för att se om mitt bord bryts inom en snar framtid. För om det är så är alla saker jag lärt mig mer eller mindre oanvändbara, men om det är ett bord som håller hela dagen kan jag börja arbeta på framtida bluffar.

Det var till exempel en irländsk kille till höger om mig som var väldigt duktig, och jag ville sända honom budskapet att jag inte bluffar, så jag visade min hand nästan varje gång jag inte bluffade. Jag visste att jag i slutändan skulle bluffa på rätt pott. Och precis innan bordet skulle till att brytas lyckades jag med en riktigt stor bluff mot honom, där han la en väldigt bra hand. Den bluffen byggde jag upp under timmarna innan. Mitt sinne är alltid inställt på vad mitt nästa drag ska bli. Inte bara på det som händer nu, utan hur det ska påverka det som kommer senare.

Hur viktigt är det att hamna vid ”rätt” bord?

Lottningen av bord är väldigt viktig för mig. Jag föredrar alltid att ha ett svagt/passivt bord eftersom jag alltid kan förstora min stack vid ett sådant bord utan att riskera något; bara genom att stjäla mörkar och antes kan jag fördubbla min stack. Men förra året, och detta är intressant eftersom du är från Sverige, satt jag vid ett verkligt svagt bord under dag 2, och jag var helt överlägsen vid bordet. Alla spelade dåligt efter floppen och jag hade full kontroll. När jag bytte bord kom jag till ett helt annat bord, och jag lyckades inte justera mitt spel tillräckligt fort. Det satt två svenskar vid mitt bord. Jag kommer inte ihåg den ene killens namn, men en av dem var Mikael Thuritz. Jag kände inte igen dem då, men det tog en och en halv eller två timmar för mig att förstå att det rörde sig om bra spelare. Men vid den tidpunkten hade jag redan förlorat hälften av mina marker. Det var lite slarvigt, jag spelade lite för tufft, för mycket chanstagande. Så det jag ska göra i år är att starta dag 2 lite försiktigare, tills jag vet vilka jag möter. Jag tror jag startade förra året lite för tufft. Jag var femma i marker med 1 000 spelare kvar, men det gick neråt därefter.

Återigen, mitt mål under den första timmen är att börja om från noll, innan jag bestämmer mig för att ge mig in i marginella situationer. Inte minst få grepp om bordet.

Så det blir din strategi under dag 2, att spela ungefär likadan förstatimme som under gårdagen?

Ja, precis, och se till att min table image fastställs tidigt. Du vill vara aggressiv och du vill se många potter, men om motspelarna ser att du bara är galen kommer de att spela tillbaka mot dig. Så första halvtimmen kanske jag är lite mer konservativ, jag har dessutom ”bara” 43 100 i marker, men efter det kommer jag förhoppningsvis vara vid ett bord där jag kan öppna upp mitt spel lite och börja stjäla mörkar och antes.

Chris Moneymaker

Om du vinner World Series så blir livet perfekt – eller hur? Nja, det stämmer inte riktigt.

Chris Moneymaker balanserar försiktigt en cigarett, som har brunnit halvvägs, på en kopp, alltmedan glödande aska faller från cigaretten. Under ett ögonblick ställer han sig upp för att rätta till badrocken, han drar åt den och återvänder sedan till sin bärbara dator. Han lägger resten av en 7up på nacken innan han ställer den bredvid tre tomma 7up-flaskor. Sedan lägger han benen i kors och återvänder till att byta spel mellan ett par No Limit $3/$6, där han är shorthanded, och Yahoo Schack. På våningen under spelar hans likar, de andra pokerproffsen, sit&go där det istället handlar om £40 000 i insats – eller kinesisk poker med 2 000 dollar per poäng. Men Moneymaker är nöjd med att stanna inne på sin lyxiga svit på Monte Carlo Bay Hotel, där han maler vidare på nivåer med lägre insatser. ”Jag spelar onlinepoker för småslantar,” säger han. ”I själva verket så kommer större delen av mina inkomster från andra engagemang, så som reklam.” Att se på när Moneymaker spelar online liknar ganska mycket när man ser sina vänner spela. Det finns inga falska förhoppningar när det gäller honom och han svär gärna åt sig själv när han missat en bluff. Även om hans stil inte är något extraordinärt så är den stabil – men hans analyser av motspelarnas händer kunde inte vara mer direkta. Han ser heller inte ut som någon superstjärna; runt omkring honom är det stökigt och med sitt utseende – där han ser ut som om han nyss hade vaknat – verkar han vara precis som vilken annan pokerspelare som helst. Det finns dock en ganska stor skillnad, en vanlig spelare har inte dussintals åskådare. Medan jag betraktar hans spel så är det inte mindre än 28 spelare på väntelistan och chatten är full med intressanta uttalanden. De handlar ofta om saker som ”Kom igen, Chris” eller ”Chris – du är kass på poker” eller så handlar det om pengar; ”Chris, kan du inte låna mig en slant?””Det slutar aldrig, men jag har vant mig,” säger han. Moneymaker svarar sällan med mer än ett ord, hans svar handlar om ja, nej eller kanske. Sedan finns det de som bara dyker upp en enda gång. De kan vänta i timmar på att en plats ska bli ledig. ”De vill bara kunna berätta för sina vänner att de vann pengar från Chris Moneymaker,” säger han. En som vill kunna säga det, och som spelar med $120, är en figur som kallar sig ”Dr DoOF”. Han lägger varje hand och försöker sedan vinna med ett par i Ess. Moneymaker får ett par i Åttor på stora mörken och får ytterligare en Åtta på turn. ”Hej då doktorn,” skriver Moneymaker och flinar. Svaret låter inte vänta på sig. ”Kul att spela med dig – du är bäst,” skriver DrDoOF och det verkar vara ett svar som innehåller en uppriktig omtanke. Det är ett uttalande som inte alla inom pokervärlden håller med om.

Tillbaka till början

När jag träffade Moneymaker i början av året, vid tidpunkten för PokerStars Carribean Adventure, medgav han att tisslandet och tasslandet när han går ut är likadant som det är online. ”Efter att onlinepoker blev stort så har det alltid varit så här för mig. Folk kommer fram till mig och säger saker som ’Du är min 15-åriga sons största idol’. Jag börjar förstå vad de stora kändisarna går igenom. Jag uppskattar och älskar mina fans, men jag skulle inte vilja behöva uppleva sådant här varenda dag.” Vissa skulle säga att han inte förtjänat allt smicker, särskilt med tanke på hur lite han uträttat när det kommer till turneringarna, om man jämför med andra PokerStarsproffs som Joe Hachem och Greg Raymer. I själva verket så, av alla världsmästare mellan 1998 och 2005, är han bara bättre än 2002 års vinnare Robert Varkonyi. Sedan maj 2003 har Moneymaker inte tjänat mer än $270 000 – och $200 000 av dem kommer från en enda vinst. Men sådana iakttagelser kanske förbiser hela poängen. Chris Moneymaker kanske är nöjd med att bara vara Chris Moneymaker. Kom ihåg hans askungesaga; en revisor som haft sitt spelande som sidosysselsättning sedan han var riktigt ung och kan använda sitt pokerspel online som en sidoinkomst. En dag bestämmer han sig för att gå med i en satellittävling till WSOP där insatsen är 39 dollar. Han spelar så bra att han kommer på andra plats och vinner $8 000. Vinsterna kan hjälpa honom att betala några skulder, men en vän övertalar honom att ta platsen till WSOP som han har vunnit. Moneymaker vinner tävlingen och besegrar det största startfältet – vid den tidpunkten – i WSOP:s historia. Sagan tar, tråkigt nog, slut ungefär där. De första problemen uppstod när han försökte gå tillbaka till sitt vanliga liv. ”Att vara revisor var inte särskilt upphetsande,” säger han. ”Jag tjänade $40 000 om året och det var okej, men jag kunde tjäna $20 000 på en dag på pokern, så det fanns inte många anledningar att gå tillbaka till att vara revisor. Det var ett bra liv, men jag såg att det fanns en massa andra möjligheter och jag ville pröva dem.” ”Min fru höll dock inte med; hon ville inte åka runt med en pokerspelare och tyckte därför att det var bättre att jag förblev revisor. ’Vi har ett bra liv, varför ändra på det?’ brukade hon säga. Varje gång jag skulle på något uppträdande så klagade hon. Då sade jag till henne att om det nu inte fungerar för dig så kan vi lika gärna skilja oss, eftersom det här är så som jag vill leva mitt liv.” Men skilsmässan innebar andra problem. ”Hon ville ha hälften av allting,” säger han med ett flin. För någon som nyss fått ihop 2,5 miljoner dollar efter en veckas arbete så kan man tro att det här skulle vara smärtsamt, men ändå överkomligt. Men Moneymaker var inte den ende som skulle ha del av vinsten. ”Jag hade folk som hade backat mig,” säger han. ”Jag gav 20 % till min pappa och 20 % till mina vänner – så jag hade bara 1,5 miljoner dollar själv. Jag köpte ett nytt hus och en ny bil, men resten spenderade jag inte alls. Jag sa åt henne att ta pengarna och låta mig ha mina kontrakt och mina affärsverksamheter – och så gjorde vi. När jag väl var klar med skilsmässan så var jag nästan helt pank.”

Där allt börjar

Att i början av 2004 ha behövt starta om från början kommer alltid att ha en motiverande effekt på hans spel – vilket i sig förklarar varför han hade sådant flyt vid årets början. I mars kom han på andra plats i WPT $5 000 Bay 101 Shooting Stars – ett resultat som delvis utplånade den allmänna uppfattningen att Moneymaker bara hade tur när han tog sig vidare genom WSOP. ”Till dess att du klarar dig till ett finalbord så tror inte folk att du klarar någonting,” säger han. ”Det är märkligt hur folk uppfattar saker och ting.” Hans flyt pågick till september, då han hade lyckats hämta hem en tiondeplats i en WSOP-tävling (Pot Limit Omaha) och han kunde också lägga till ytterligare ett kontantspel i WPT till sitt CV. Men efter de vinsterna så uteblev framgångarna – och de fortsätter att lysa med sin frånvaro än idag. Moneymaker erkänner att hans gnista vad det gäller spelet slocknade. ”Jag kom in i en stiltje när det gäller mitt spel i turneringarna. Jag visste ingenting om vad som pågick i pokervärlden, jag hade ingen aning om när en turnering skulle börja eller när någon ny show var på gång,” säger han och stänger av sin bärbara dator samtidigt som han svänger runt mot mig för första gången. ”Jag hade varit upptagen med mitt företag – Moneymaker Gaming – och jag hade spenderat tid med familjen och samtidigt tjänat massor med pengar på kontantspel online. Jag var nöjd med att bara göra det. Att spela live med mängder av fulla bord kändes ganska tråkigt för mig. När du bara spelar tre personer så spelar du i princip varenda hand. Och när jag väl kom in i turneringar där borden var fullsatta blev jag nervös och insåg att jag hade förstört mitt spel genom att bara spela shorthanded. Jag försökte höja varenda pott.” En annan faktor som distraherade hans spel kom i form av ett nytt förhållande, som snart utvecklades till hans andra giftermål. ”Jag träffade en tjej som inte visste vad poker var – och hon hade ingen aning om vem jag var. Jag insåg att jag hittat min tvillingsjäl. Hon stöttade mig i allt jag gjort. Även om hon hatade resandet så åkte hon ändå med mig överallt. Sedan fick vi en dotter, och en dotter gör resandet omöjligt.” ”Sedan hade vi stora planer vad det gäller WSOP 2005. Vi hyrde ett hus och jag tänkte spela i varenda tävling. Första dagen vi kom dit så var det 46 grader varmt. Vi hade en pool i trädgården, men det var så varmt så att man inte ens kunde gå ut till poolen. Man kunde inte ens hoppa in i bilen om inte värmen sjönk. Jag var iväg varenda dag och spelade poker. En dag sade min fru helt enkelt: ’Hör på, jag älskar dig, men jag åker hem. Taylor [Moneymakers dotter] kommer inte att gilla det här över huvud taget.’ Jag åkte faktiskt med dem hem och bestämde mig för att inte delta i alla tävlingarna; istället deltog jag i cirka fem. Min farfar gick bort mitt i allt, vilket var ännu en anledning för mig att inte spela.” Det skapar en märklig men lovvärd bild av en man som flyr från scenen när han just gjort sitt livs framträdande; han ger sig av ut genom personalingången just när hela världen vill se honom framträda ännu mer. Men Moneymaker bekymrar sig inte vad det gäller att bevisa någonting. Han går igång på att berätta om vad som drev honom att komma tillbaka i december – då gnistan tändes igen för honom efter att pokern i USA hade börjat drabbas av hårdare regler. ”Jag insåg att mitt liv som ambassadör för pokern var på väg att avslutas och att jag borde börja tjäna pengar på turneringarna istället för att ha ett bekvämt jobb och spela online. Min manager berättade för mig att jag borde komma ut och spela mer. Jag sade åt honom att jag tänkte vinna två turneringar det här året. Och om inte för annat så vill jag komma ut och prestera bra för min egen skull.” ”Jag har blivit ombedd att inte säga det här,” fnittrar han, ”men vid PCA förra året så drack jag genom hela turneringen. Jag hade roligt; det var som om jag var på semester mer än någonting annat. Jag har varit på flera turneringar där jag visste från början att jag skulle åka ut tidigt och spela kontantspel istället. Jag tänker inte göra det mer; jag tänker hålla mig kvar och spela turneringarna så som de ska spelas.” Det är en övertygande monolog, men det finns för många motsägelser i hans svar för att de ska vara övertygande. När jag frågade Moneymaker om han vill bevara sitt namn till eftervärlden så verkar han oberörd. ”Mitt svar är alltid detsamma: om jag verkligen brydde mig om det där så skulle jag spela massor av turneringar. Jag spelar i genomsnitt sex eller sju turneringar om året. Och under en tid i mitt liv så brydde jag mig inte alls om turneringar. Jag bryr mig lite mer nu, men inte så mycket så att jag vill spela varenda turnering.” ”Jag är lycklig med mitt liv,” fortsätter han. ”Jag skulle inte vilja ändra på någonting. Om jag inte vinner några turneringar så är det ingenting som påverkar min vardag. Vad det sedan gäller att göra mig ett namn som eftervärlden minns så tänker jag inte särskilt mycket på det. Andra spelare kämpar för att vara de bästa spelarna i världen eller bli erkända som de bästa, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag vill försörja min familj och se till att de har det bra.” Tack vare hans olika projekt och reklamengagemang så verkar Moneymaker ha sin ekonomi tryggad. Hans ekonomi är tillräckligt stabil för att han kunde säga nej till ”en sjukt stor summa pengar” när en väldigt rik kille vill ha honom som privatlärare. ”Han sade att han var en av mina största beundrare och att han älskade sättet jag spelade på, men jag ville ändå inte sitta vid hans sida och se på när han spelade.” Moneymakers ekonomiska situation påverkas heller inte särskilt mycket över hur han lyckas i turneringarna. Hans relation till sin sponsor – PokerStars – är ingenting som varken han eller de tänker avsluta i den närmaste framtiden. ”PokerStars behandlar mig väl och jag kan inte se att jag skulle vilja avsluta samarbetet,” säger han. Moneymaker behövde bara delta i två EPT-turneringar under säsong 3 – och även om han var tvungen att spela i huvudtävlingarna och vara med på intervjuer så kunde han till största delen spendera tiden på vad han ville. Så när han är ute och turnerar så är livet för den 27-årige miljonären precis så som du kan förvänta dig – extremt avslappnat. Han nämner PCA 2006 som ett talande exempel. Och just detta kanske är en betydelsefull faktor vad det gäller hans brister på framgång i turneringarna. De som vill baktala honom försöker få dig att tro att det är ett vattentätt bevis på hans brist på verklig talang – men den som kan mala sig fram genom hundratals spelare under WSOP måste ha en hel del pokervett. ”Mitt spel liknar inte precis andra människors spel, men jag är ganska nöjd med det,” säger han. ”Mitt spel handlar bara om att få en känsla av hur personerna vid bordet är. 2003 tolkade jag folk väldigt bra och kunde avsluta spelet bra. Nu tolkar jag jättebra och gissar i andra hand. Men jag tror att alla försöker roa sig på min bekostnad.”

Förortsunge

Det är svårt att, trots allt, tro att inte bristen på framgångar påverkar Moneymaker. Vardagen är ganska ”avslappnad”, erkänner han, och tänder den sista cigaretten från paketet. ”En vanlig dag handlar om att vakna, spela med min dotter, spela online några timmar, laga lunch, spendera tid med familjen på eftermiddagen, ta en tupplur, spela poker någon timme på kvällen, se en film med min fru – mycket mer blir det inte. Det är ett trevligt liv. Alla mina grannar åker iväg till arbetet och jag får stanna hemma.” Vilka de som kritiserar Moneymaker än må vara, kan de verkligen kritisera honom för att han inte har den där önskan att vinna varje pokerturnering eller visa sig värdig i kontantspel med höga insatser? Vi uppmuntrar folk att respektera de spelare som strävar efter att vinna så många WSOP och WPT som de kan – men har vi verkligen rätt att då kritisera de som redan lyckats och bara vill leva ett enkelt liv? Och det kanske är så att ett enkelt liv är vad de som kritiserar Moneymaker egentligen vill ha själva – men som de inte kan få. ”De här killarna som vill ha miljoner på banken men inte har det är bara avundsjuka,” säger han och hans röst darrar lite av ilska. ”Så länge som jag tjänar pengar och kan försörja min familj så är jag nöjd med det. Jag kan vara världens sämsta spelare, men om jag försörjer min familj, vad spelar det egentligen för roll?”

Joe Hachem

Från att ha varit nybörjare till att, odiskutabelt, ha blivit en av de bästa, har Joseph Hachem lyckats med allt som spelet kan erbjuda. FirstPoker har tagit reda på hur du kan bli precis lika bra som honom.

1. Självförtroende

Under ett ögonblick tycks Joe Hachem bli hypnotiserad av de starka vindar som ruskar om palmerna som omger den atmosfäriska Dragon Bar på Paradise Island, Bahamas – och han försvinner i sina tankar. Till slut vänder han sig mot mig och ställer ner glaset med single malt whiskey på bardisken med marmoryta och det hörs ett ljudligt klirrande. ”Det var inte alls något dåligt avslut på året,” säger han. Till skillnad från naturen så verkar det som om 2005 års världsmästare är en mästare på underdrifter. När vi träffas tidigt i januari så kunde inte Hachems plats bland elitpokerspelarna vara mer garanterad än vad den är. Efter en fantastisk omgång i World Series så avslutade han 2006 genom att vinna den prestigefyllda WPT Five-Diamond Classic. På samma gång blev australiensaren den fjärde personen i historien (efter Doyle Brunson, Carlos Mortensen and Scotty Nguyen) att vinna både WSOP Main Event och en titel från WPT. Betydelsen av den här prestationen syns på honom. ”Att lyckas med det där var så underbart,” säger han med ett brett leende. ”Det var värt allt att vinna tre armband. Efter att ha varit ute på turneringar under ett helt år och spelat på den nivån, så ville jag nå till en punkt där jag kunde säga: ’Jag är bäst i världen.’ Nu känner jag verkligen så.” Men Hachems väg till att bli en pokerlegend har inte på något sätt varit lika enkel som det naturliga sätt, som gör honom lätt att tycka om, som Hachem utstrålar. Efter att ha lyckats med att vinna Main Event så fick han genomlida samma sorts uppskattning som många andra moderna WSOP-vinnare får göra; han är en bra spelare, men inte tillräckligt bra för att bli omnämnd i samma andetag som Phil Hellmuth, Daniel Negreanu, Phil Ivey eller Allen Cunningham. Han visste instinktivt att bara en vinst – och bara en rejäl vinst – skulle ge honom de lovord han så desperat eftertraktade. Men med de många åtagande som ambassadör som tog tid från honom, så fanns det bara en chans kvar att vinna något – den ökänt tuffa WPT Five-Diamond Classic.

Tillfälligheterna bestämmer

”För mig handlade inte Five-Diamond bara om en WPT-tävling, det handlade om 15 000 dollar i inköp och det handlade om att tävlingen var på Bellagio med 600 tävlande – de flesta proffs. Det var toppen,” säger Hachem entusiastiskt. Under de första tre dagarna grävde och malde han sig framåt innan han attackerade på den fjärde dagen och tog sig från 915 000 i marker till över 2 345 000. Även om det gick dåligt mot slutet av den dagen så minskade inte hans självförtroende. ”Ingen ska ta den här titeln ifrån mig,” sade han till sin kusin vid samma tidpunkt. Hachems vinst var ännu märkligare när man tänker på att de andra två spelarna hade dubbelt så många marker som han hade när de nådde finalbordet. Och, kanske det som var mest skrämmande av allt, en av de båda han mötte var den kanadensiske superstjärnan Negreanu – en man som visste allt om att vara i den här situationen, eftersom han vann Five-Diamond Classic år 2004. Något som ytterligare komplicerade det hela var att det här var en WPT-tävling med ett typexempel när det gäller finalbord; en faktor som hela tiden låg och gnagde i Hachems huvud. ”Det var inte som finalbordet i WSOP där nivåerna varar i två timmar och mörkarna bara går upp med 20 procent. Man var tvungen att ändra sitt spel, det spelade ingen roll hur man ville spela – i grund och botten var det som att gå från en lång turnering till en snabb sit and go.” Trots detta, motståndet och en Negreanu som var på väg mot nio miljoner dollar i marker, så tvekade aldrig Hachem på att hans egen profetia skulle uppfyllas. ”Jag visste att jag måste råka ut för en fruktansvärd massa otur för att förlora, för jag tänkte inte låta någon annan vinna.”

2. Önskan att vinna

Det verkar som om vinsterna i WPT och WSOP Main Event inte är tillräckliga för mannen från Melbourne. I själva verket planerar Hachem redan sin nästa fullträff. ”Jag vill så gärna vinna Aussie Millions,” säger han med en flott gest. ”Det är förstås uppenbart varför, det är mitt hemland och min hemstad, och jag skulle också älska att vinna EPT:s finalbord i Monte Carlo eller en EPT-titel – då skulle jag ha vunnit en ansenlig titel på varje kontinent. Jag skulle vilja spela mer poker, men jag tänker inte vara så här engagerad hela tiden. Det är dock en del av mina skyldigheter att göra mig själv tillgänglig för pokervärlden – för närvarande.” Under det halvår som närmast följde på vinsten av Main Event, var Hachem så pass upptagen av sina nya uppgifter som ambassadör och ledare för Team PokerStars att det var svårt för honom att hinna med att spela några turneringar. På hemmaplan – Crown Casino i Melbourne – hade Hachem vant sig vid att spela och ta hem pengar i flera turneringar per månad. De uteblivna vinsterna ledde till att stressen började smyga sig på. Dessutom började jämförelserna med hur Chris Moneymakers karriär hade gått; det var bara ett kontantspel i anslutning till WSOP, följt av en hyfsad prestation i PCA 2006, som höll hyenorna borta. Tyckte Hachem själv att han hade gjort tillräckligt för att förtjäna titeln som världsmästare? ”Nej, absolut inte,” säger han bestämt. ”Jag hade tagit mig till finalbordet i den där WSOP-tävlingen på Bally’s och jag hade lite otur [par i Kungar mot J-10], men det tar längre tid än så att visa vem du är. I slutändan så handlar det om att så länge jag är nöjd med hur jag spelar, så bryr jag mig inte om ett dugg vad folk tycker. Men att få lite erkännande skadar aldrig.” Självklart kom de verkliga granskningarna att handla om Hachems prestation vid 2006 års WSOP – tolv månader efter hans nervkittlande heads up-vinst över amerikanske Steve Dannenmann. Vad som än hände när han återvände till Rio Casino, så kan ingen klandra honom för hans ambition att delta i mästerskapen. ”Att vinna World Series kommer alltid att vara min karriärs höjdpunkt – utan tvekan. Ingenting kan slå det, men jag var verkligen angelägen om att lyckas ta hem ytterligare ett armband.”

Romanser i Rio

Anmärkningsvärt nog så fixade Hachem en bra öppning för sig själv så tidigt som i den femte tävlingen, $2 500 No Limit shorthanded. Från ett startfält på 824 tävlande lyckades han ta sig heads up mot Dutch Boyd. En rejäl folksamling samlades i spelrummet Amazon Room, övertygade om att världsmästaren skulle vända sitt underläge på 2/1 mot den kanadensiske proffsspelaren. Men en grym hand som Boyd fick in på rivern, trots att hans A-5 dominerades av Hachems A-Q och alla marker redan hade hamnat i mitten innan floppen, krossade drömmen. Trots denna bitterljuva avslutning så är Hachem ändå övertygad om att resultatet genast gav honom den respekt han sökt efter. ”Det var den kritiska punkten, jag hade fått ett bevis på att jag lyckats. Det kunde jag känna i det där rummets atmosfär.” Efter denna prestation så tog inte Hachem bort foten från gaspedalen under hela mästerskapen; i själva verket lade han i en extra växel och visade upp sin vinnarmentalitet genom att gå riktigt långt i nästa tävling – $2 000 Pot Limit Hold’em. Han kom dessutom på fjärde plats i $2 500 Pot Limit, som till sist vanns av den brittiske stjärnan John Gale. Rejält med otur följde i själva Main Event, där hans par i Ess knäcktes av par i Knektar på hand, men Hachems 238:e plats tillskrevs en man som återvänt och samtidigt befann sig under massmedias hårda granskning. Han hade bevisat vad han ville och minns det hela med värme. ”Folk pratade om det hela tiden och sade saker som: ’Titta på det här. Han är regerande mästare och har all den här pressen på sig. Alla ser minsta sak han gör och han kan ändå avskärma sig från allt skitsnack och bara spela poker.” Men bli inte lurad och tro att det här räckte för Hachem. Hans önskan att fortsätta finslipa sitt spel drev honom till framgången i WPT. ”Jag utvecklas och förbättras hela tiden,” tillägger han. ”Spelare som säger att de inte gör det kommer ingenstans. Jag bryr mig inte om det så handlar om den bäste spelaren i världen; man behöver hela tiden förbättra sitt spel.”

3. Fokus

En av höjdpunkterna med Hachems spel i Five-Diamond Classic – och förstås även de andra turneringarna han deltagit i – har varit det faktum att han älskar att spela på floppen såväl som efteråt. I en tid där en slantsinglingssituation anses vara värdig en höjning all-in är det lätt att glömma att Hachem har sitt ursprung i en pokerfilosofi kallad ”small-ball”, vilket i sig är en spelteori som har utvecklats av Negreanu. Kanadensaren är vida känd för att göra mindre attacker mot de andra spelarnas stackar och för att han fördömer dem som tar med en slägga till borden istället för att använda en mejsel. Men Negreanus hyllningar av Hachems spel ger ett uppfriskande perspektiv, från ett proffs till ett annat. ”Han spelar verkligen som ett proffs. Han är en äkta spelare,” säger Kid Poker med äkta värme i rösten. Över allt annat handlar ”small-ball” om att undvika situationer där ditt spel i turneringen hänger på en skör tråd. Första gången Hachem visade att han kunde spela så här var när han vann Main Event. Under hela veckans spelande låg han bara efter en enda gång – och det var först på finalbordet. Men vi vågar påstå att den mest imponerande demonstrationen av Hachems överlevnadsinstinkt var på finalbordet på Five-Diamond Classic. Australiensaren lutar sig gradvis framåt – det blir genast uppenbart att han gärna vill berätta den här historien. ”Vi var sju stycken och jag satt på plats ett,” säger han lågmält, nästan som att han har någon hemlighet att berätta, som ingen annan får höra. ”En måste ut innan finalbordet. Mads Andersen låg under med sina $300 000. Han gick allin och blev synad, lyckades dubbla och blev synad och dubblad upp igen. Nu hade han $1,6 miljoner. Det var en hyfsad stack jämfört med mörkarna.” ”I nästa hand höjde han till $175 000. Jag satt på knappen. Jag hade par i Damer och kontrahöjde. Under de senaste timmarna hade han blivit höjd varje gång under the gun. Jag kontrahöjde till $475 000. Det var hans tur igen. Han dubbelkollade sina kort, räknade sina marker och gick sedan all-in. Vad Mads inte insåg i det läget är att jag känner honom tillräckligt väl för att veta att han hade en bättre hand än mig. Jag vet att Mads inte spelar med A-J, par i Knektar på hand eller bara ett par i Kungar från den positionen. Han kan mitt spel och jag kan hans.” ”Jag visade mitt par i Damer och la mig sedan. Som allra bäst kunde han ha haft A-K – men det är den allra, allra sämsta möjliga handen. Jag var kvar i spelet med $2,3 miljoner, vilket fortfarande var mycket, och jag kunde vinna turneringen när det var sju spelare kvar. Det var ett tufft beslut att lägga sig, men när jag väl var säker på att han hade en bättre hand var det lätt att lägga sig.”

Sluta småprata

Normalt sett i de här situationerna så hade det varit slutet på historien och Hachem skulle aldrig ha fått veta säkert om han tog rätt beslut eller inte; bara Andersen skulle ha vetat sanningen. Men det dröjde inte länge förrän sanningen kom ut. ”De danska onlineforumen blev helt vilda,” minns Hachem. ”Det stod saker som: ’Hur kan Joe lägga ner en sådan hand? Det var ett dåligt spel.’ Det var fullständig kalabalik, och sedan intervjuade en dansk reporter Mads och han berättar då att han hade par i Ess.” Hachem kan inte motstå att driva med dem som chattar på forum. ”Nu har hela språket förändrats,” säger han. ”Joe är ett geni, bla, bla, bla.” Vem kan klandra honom för att han ger dem fingret? Hur många spelare skulle kunna fatta ett sådant beslut på finalbordet i en av de största turneringarna i världen? Som Hachem ser det så var hans beslut att lägga sig en kombination av både erfarenhet och disciplin. ”När du befinner dig i spelet så är det inte svårt att lägga ner par i Damer,” säger han och rycker på axlarna. ”Ditt fokus är där det ska vara, du vet hur du ska prioritera. Par i Kungar hade varit svårare, men jag har lagt ner dem också. Vi pratar inte om kontantspel här, vi pratar turneringar. Om du inte överlever så har du inte en chans att vinna.”

4. Inre lugn

Vad har Patrik Antonius, Doyle Brunson och Phil Ivey gemensamt? De är alla, förstås, högt respekterade spelare som har visat sig vara mästare i alla pokerns olika skepnader och utmärkt sig i både kontantspel och turneringar. Men framför allt har dessa spelare förtjänat sina likars respekt genom att spela och vinna i Big Game. Och ändå, trots det imponerande ryktet man oundvikligen får som framgångsrik spelare om man spelat i Bobby’s Room, så är Hachem orubblig när det gäller att ta plats i en av stolarna där – bara ge efter för den godtyckliga idén att stor är detsamma som bäst. ”Om folk kommer att se dem som spelar i det spelet som de bästa spelarna i världen, då önskar jag dem lycka till,” säger han och tar av sig solglasögonen för första gången sedan intervjun började. Det finns en viss nonchalans i hans röst, men han menar allvar. ”Jag tror att de bästa spelarna är de som spelar No Limit Hold’em med insatser på $10/$20. De grindar långsamt och lyckas vinna pengar vecka efter vecka.” Australiensarens brist på fåfänga visar sig ännu en gång när man upptäcker att han vände ryggen åt möjligheten att delta i Professional Poker League (PPL), en tävling där bara 64 särskilt inbjudna spelare deltar. Tävlingen organiseras av den berömde Chip Reese. Många av toppspelarna lobbade hårt för att få vara med i Reese spel, men Hachem var inte en av dem. ”Jag tackade nej eftersom jag fortfarande bor i Australien. Att delta hade inneburit att jag skulle behöva åka till Staterna varannan vecka. Jag kunde helt enkelt inte lämna min familj; jag sätter alltid dem i främsta rummet.”

Lyckligt hemmaliv

Hachems hängivenhet till sin familj är ingen överraskning. Han ser, efter allt som har hänt, sin familj som själva anledningen till allt han har lyckats åstadkomma inom poker. ”Det är hemligheten bakom mina framgångar,” säger han och viskar ännu en gång. ”Jag var lycklig innan jag vann World Series. Vi i min familj gjorde allt vi gör idag. Vi hade huset och vi hade bilarna.” Det är svårt att argumentera mot hans resonemang med tanke på vad han har uppnått. Han är den andra personen i världen att ha lyckats nå $10 miljonerstrecket (den andre är Jamie Gold), han har ett vattentätt sponsoravtal med PokerStars, han tar emot rejält med smicker från en växande armé av fans och han har sina kollegors respekt. Men tror han att de fenomenala nätspelande ungdomarna, som tjänar miljoner, någonsin bara kommer att släppa musen och deras nattliga livsstil? Finns det ens några bra skäl att göra det? ”Jag träffade en kille en dag som kom fram till mig och frågade om vi kunde växla några ord. ’Jag studerar till att bli kiropraktor,’ sa han. ’Jag har ett dilemma eftersom jag spelar poker och jag spelar bra. Mina polare hoppar alla av skolan för att bli proffs och jag vet inte vad jag ska göra.’ Jag svarade: ’Grabben, det är inte så svårt. Poker kommer alltid att finnas där, så se till att avsluta din utbildning först.’ De här grabbarna kommer att se tillbaka om tio år och tänka: ’Vad har jag gjort med mitt liv? Allt jag har gjort är att spela poker.'” ”Om du kan etablera ett bra liv utanför pokern så ger det dig inte bara en bra balans i livet, det gör dig också till en bättre spelare i det långa loppet – och det är bara positivt. Jag tror att en hel del av dem som spelar 12-14 timmar per dag kommer att bränna ut sig. Låt poker vara en del av ditt liv, men låt inte poker bli ditt liv.

Liz Lieu

Hon är i besittning av ett av de sötaste ansikten du någonsin kommer att få se vid ett pokerbord men, som Dave Woods blir varse, Liz Lieu är så mycket mer än vad ögat skådar.

Var väldigt försiktig nästa gång du bestämmer dig för att förolämpa någon vid pokerbordet, även om ni inte talar samma språk. Det kan sluta med att du förlorar en massa pengar. Fråga bara Erik Sagström, eller Erik123, som många onlineförlorare känner honom som. Han träffade på en av världens bästa kontantspelare, Liz Lieu, vid ett $200/$400-bord, vid en tidpunkt då det inte gick så bra för henne. Hon hade förlorat i princip varenda hand hon spelat, ibland på rivern, ibland utspelad. Hon var medveten om att hon inte spelade bra, men hon är envis som synden. Sagström lurade av henne närmare 34 000 dollar och gjorde sedan ett av sitt livs största misstag; han kallade henne för fisk. Sagström förvärrade sitt misstag ytterligare vid Bellagio Five-Diamond Classic. Han sa till Lieus sponsor att han kunde slå henne i livespel när som helst, var som helst, om hon vågade ta chansen. Lieu knäppte honom på fingrarna och därmed började en av alla tiders mest ökända heads up – som snart döptes till Skönheten mot Odjuret – som skulle utspela sig över tre stycken $200 000 freezeout-spel på Venetian Casino i Las Vegas.

No-Show

Men Sagström var inte färdig med sina psykningar. Venetian hade gått med på att stå som värd för spelen mot att i gengäld få använda dem som en del i lanseringen av sitt nya kortrum. Och då hon vid tillfället stod utan manager beslöt Lieu att sköta det hela själv. Hon organiserade en fotosession, men Sagström dök aldrig upp. Det hela styrdes upp på nytt och återigen struntade han i att komma. Vid det här laget började Venetian bli nervösa och var bekymrade över om det över huvud taget skulle bli någon tävling. Till slut gav Lieu en personlig garanti för alltihop och sa att om Sagström fegade ur så skulle hon utmana någon annan som var villig att våga ta sig an utmaningen. Detta var tillräckligt för att försäkra sig om att den svårfångade svensken, när dagen kom, skulle vara redo och på plats. Spelet var brutalt. Inköpet på 200 000 dollar för varje spel gjorde det möjligt för den ena spelaren att vinna 600 000 dollar från den andre över tre matcher. Den första matchen började sent på dagen så bägge spelarna kom överens om att sluta vid midnatt, och att den som då hade flest marker var vinnaren. Lieu hade kniven på strupen på Sagström men han vägrade dö, och vann händer vid kritiska tidpunkter. Vid midnatt låg Lieu 45 000 dollar back och Sagström tog därmed en 1-0-ledning. Dagen efter vann Lieu Sagströms 200 000 på runt två timmar. Men efter att ha dragit sig tillbaka till sitt hotell bad Sagström, som var angelägen om att lägga vantarna på resten av sin motståndares stålar, Lieu att spela ut de återstående markerna från dagen innan. Lieu tyckte inte att det var någon bra idé. ”Vi hade kommit överens om att spela en match om dagen och jag var trött,” säger hon. ”Så jag föreslog att vi skulle ta det en annan dag, men han krävde att vi skulle spela. Så det gjorde vi. Jag visste att det var en nackdel för mig eftersom han var chipledare och han spelade av mig mina återstående 155 000 dollar på ungefär samma tid som jag utjämnat matchen till 1-1 tidigare på dagen.” Lieu fortsätter berättelsen då den tredje och avgörande delen börjar. ”Den tredje dagen höll vi på i åtta timmar. Jag var vid ett tillfälle nere på 20 000 dollar, och med tanke på de nivåer vi spelade på betydde det att om jag förlorade en hand till så hade han tagit hem rubbet. Jag vann till slut potten och kom in i andra andningen, satsade och höjde på allt. Det slutade med att jag gick segrande ur striden.” Det här var mer än bara ännu en seger över en motståndare. Det här var Lieus högrisksatsning på att bevisa att hon kunde tävla på den allra högsta nivån med de allra bästa, man eller kvinna. ”Och det genererade en massa intresse,” säger hon glatt. ”Jag har aldrig sett så många kvinnor som kommit för att titta på ett livespel.”

Examen

Trots den grandiosa vinsten fanns det fortfarande belackare som tvivlade på Lieus förmåga. ”Nio av tio sa att Erik skulle vinna med 3-0 eller 2-1, och sedan, när de hörde att jag vunnit, menade de att det var ett publicitetstrick – att han helt enkelt låtit mig vinna! Inom pokern finns en massa stolthet – inte en chans att han bara skulle låtit mig vinna så där.” Nu har ju inte Liz Lieu kommit dit hon är idag genom att lyssna på sina kritiker, och när man pratar med henne kan man höra det självförtroende som genomsyrar henne. Hon föddes i Vietnam 1974, men Liz flyttade tillsammans med sina föräldrar till Amerika och Colorado när hon var bara ett år. På frågan om hur det var att växa upp i Staterna under 70- och 80-talen svarar hon med ett enda ord: ”Kul!” Och skolan? ”Jag hatade skolan. Var aldrig bra på något, kom alltid sist. Det enda jag var bra på var matematik. Jag hatade engelska, hatade naturvetenskap, jag hatade allt och jag kämpade mig igenom high school. Så började jag arbeta som värdinna på en restaurang för att hjälpa mina föräldrar med räkningarna. Mina betyg bara sjönk och sjönk.” Och så, vid 18 års ålder, när hon hängde med några kompisar utan någonting vettigt att göra, fick hon ett intressant affärsförslag. En av hennes vänner planerade att anordna ett Pai Gow-spel i Colorado. Det var vid den tidpunkt då Hold’em började bli populärt och vännen frågade om inte Lieu kunde vara hans partner – han skulle ta hand om Pai Gow-spelet och hon skulle vara ansvarig för pokern, vara värdinna och ta hand om alla dealers. Lieu hade två meriter: hon hade i åratal spelat kinesisk poker med sina vänner för en dollar per pott – höga insatser för tonåringar – och kände till alla gamblers i området. Hon bestämde sig för att satsa, antog sin väns förslag, och spelet, som gick av stapeln på en klubb i Colorado, började växa. ”Det blev väldigt stort väldigt snabbt,” minns Lieu. ”Många av dem som kom för att spela ägde kinesiska restauranger och de brukade spela Pai Gow för höga insatser – upp till $10 000 per hand. Vi fick dem att spela poker medan de väntade på att få spela Pai Gow och en limit på $20/$40 var ingenting för dem, så det var mycket action där de försökte bräcka varandra. Ganska snart körde vi två spel om dagen.” Allt eftersom spelet växte fann Lieu sig själv, inte bara i rollen som värdinna, utan täckte även upp för dealers. Under de kommande tre åren agerade hon dealer, observerade och lärde sig, men oundvikligen blev spelet hett och Lieu bestämde sig för att flytta in till kasinot, där hon tjänade sina pengar – och ovärderlig erfarenhet – på att deala i $5 Limit-spel (en gräns som fortfarande är den vanligaste i Colorado). Hon tränade upp sig i iakttagelseförmåga och efter ungefär ett och ett halvt år kunde hon läsa åtta av tio händer innan spelarna vänt upp sina kort. ”När jag lärt mig göra detta bestämde jag mig för att jag var tillräckligt bra för att börja spela själv,” säger hon.

Pank

Och precis som andra dealers som gått över till att spela löste Lieu övergången perfekt. Hon började flyga till Vegas en eller två gånger i månaden, spelade i $80/$160-spelen, byggde upp en bankrulle och klarade sig på det hela taget väldigt bra. Så småningom omlokaliserade hon sig till Vegas permanent för att bli proffs. Väl på plats mötte hon en kille, flyttade ihop med honom och allt verkade gå som på räls – till allt plötsligt gick snett. Lieus pojkvän vid tidpunkten var en amatörpokerspelare som ville lyckas. Lieu ville också att det skulle gå bra för pojkvännen och lånade honom pengar. ”Vi snackar ett sexsiffrigt belopp,” säger hon ledsamt, ”och han bara försvann med pengarna. Jag såg honom aldrig mer.” Detta svek ledde till att hon för första och enda gången i livet blev pank. ”Jag fattade ingenting,” säger hon. ”Sista gången jag pratade med honom var han helt normal, men efter det blev det inget avslut. Poker är ett spel där man måste använda huvudet, och om man inte är hundraprocentigt fokuserad kan man förlora allt, och det är vad som hände mig. Jag var så distraherad, så aningslös. Allt jag kunde tänka på var varför detta hände. Jag förlorade nästan 400 000 dollar på en månad. Jag spelade $300/$600-spel som om det vore $3/$6.” Räddningen kom från mycket oväntat håll. Det är allmänt vedertaget att pokerspelare utanför din innersta vänkrets inte är speciellt intresserade av om du är pank. Du är inte till någon nytta om du inte har någon bankrulle. Men när Lieu börjar prata om turneringsproffset John Phan förstår man direkt att han haft en djupgående effekt på hennes liv, långt bortom den omedelbara materiella hjälp han erbjöd. ”Han såg helt enkelt något i mig,” säger Lieu. ”Vi var inte ens speciellt nära vänner vid tidpunkten, men han gav mig i princip allt jag behövde för att komma på fötter igen. Han kritiserade mig aldrig, han sa bara något som var som en väckarklocka för mig. Han sa ’varför tar du inte all din smärta och allt ditt lidande och omvandlar det till styrka? Jag tror på dig. Jag vet att du har kapacitet till att bli en av de allra bästa’. Det slog verkligen an i mig. Efter att han sagt det tänkte jag att jag inte kunde svika honom och jag förändrade mitt liv och kom på rätt köl igen. Har man bara motivationen kan nå sina mål. Jag är skyldig honom massor och på så sätt har vi blivit goda vänner. Han är som min familj nu, jag skulle göra vad som helst för honom.”

Hets

Från det att Phan kom in i bilden har Lieu aldrig sett tillbaka. Även om hon först och främst är en kontantspelare har hon under senare år förändrat sitt spel och inriktat sig mer på turneringar, och redan vunnit flera stora segrar. Hon missade ett WSOP-armband med en hårsmån 2005 och vann $148 370 på $1 000-eventet vid LA Poker Classic i februari i år. Men det är vid kontantspel hon är som mest hemma. Lieu spelar $400/$800- och $1 000/$2 000- spel – insatser som är så höga som de kan bli utan att man kommer upp på Big Game-nivåer, något hon fortfarande inte är intresserad av. ”Jag vill stanna inom de nivåer jag är komfortabel med, där min bankrulle är solid och jag inte är i en position där jag behöver vara rädd om vartenda öre,” säger Lieu. ”Jag spelar för att tjäna pengar och försörja mina föräldrar. Det är motivation för mig och det gör att jag kan vara disciplinerad. Det innebär en stor press, men det är oftast en positiv press.” Det är bra att Lieu tänker på det här sättet, för när man pratar med henne får man intrycket att hon inte kommer att vila förrän hon erövrat världen eller dör medan hon försöker. Hon pratar rutinmässigt om 16-timmarsdagar, fyllda av pokerspelande, om att upprätthålla alla sina hemsidor och leta efter nya affärsmöjligheter. Hon är på väg att bli starkt involverad i välgörenhetsarbete i Vietnam och tänker lägga ännu mer tid på detta i framtiden. Det är ett hektiskt liv som kräver framgång; ändå lyckas hon hitta tid till att umgås, gå på klubbar och träffa sina icke-pokerspelande vänner i Colorado och Chicago. Detta är vad hon kallar sitt ”fridfulla liv”, den del av livet som gör att hon förblir jordnära och som gör att hon kan ladda batterierna. ”Det är tid då jag slipper höra om bad beats,” säger Lieu. Men just när hon lurat dig att tro att hon inte tillbringar varje vaken sekund med att arbeta är hon där igen. ”Mitt mål är att ta mig in i mainstream-fåran,” menar hon. ”Jag har några saker på gång. Jag skulle väldigt gärna vilja jobba med mode och så småningom designa en egen kollektion.” Men detta innebär inte att hon är på väg bort från pokern. Om hon hamnar i tidsnöd av sätter hon bara fler timmar per dag till arbete. Som hon själv uttrycker det: ”Poker är det enda jag är riktigt bra på. Snackar du med mig om aktie- eller fastighetsmarknaden går det in genom det ena örat och ut genom det andra – jag är helt enkelt inte intresserad. Men om du nämner kortspel är det något som klickar till i mitt huvud.”

Howard Lederer

Han har vunnit både WPT- och WSOP-tävlingar, miljoner i kontantspel och han har blivit en av de mest erkända och kommersiellt medvetna pokerspelarna i världen. Så varför kämpar Howard Lederer fortfarande för sina pokerrättigheter?

Howard Lederer minns första gången det hände. Det var på 1990-talet, när han var på generalrepetition för sin syster Annie Dukes – även hon pokerproffs – bröllopsmiddag. Lederer hade just vunnit en turnering, vilket ledde till ett litet omnämnande i en pokertidning. ”En av gästerna kom fram till mig med en kopia av tidningen,” berättar Lederer. ”Han bad mig signera den. Jag gav honom en autograf, men jag tyckte att det var konstigt.” Det må ha varit konstigt på den tiden, men det är det inte längre. Nu för tiden kan inte bjässen Lederer – en man med ett tålmodigt temperament och vänliga ögon som lätt kan bli genomträngande när han bestämmer sig för att stirra ner sin motståndare – passera genom ett kasino utan att dra uppmärksamheten till sig. Pokerfantaster kommer fram till ”Pokerprofessorn” och de utstrålar den sorts vördnad man normalt bara ser hos popstjärnornas fans. Under de timmar jag spenderar med Lederer på Caesars Palace i Las Vegas så är han, utan uppehåll, som en magnet. En kille lämnar över sitt visitkort (det handlar om en möjlig TV-show), en fnittrig tjej får hans autograf och någon annan kommer fram för att diskutera ett pokerproblem där han vill veta hur man ska spela en särskild hand i en viss situation. Lederer ägnar ett ögonblick åt var och en, utan att någonsin verka särskilt besvärad. Det här är den sortens uppmärksamhet som kan få en del pokerproffs att slita sitt hår – särskilt de som var med i spelet innan dess uppsving. Doyle Brunson beklagade sig en gång för mig att han inte kunde ta sig igenom en flygplats utan att oavbrutet bli stoppad. De spelare som jag känner som spelar kontantspel älskar anonymiteten de får genom att inte delta i TV-sända turneringar. Men det gäller inte Lederer. Han hävdar att han förutspådde att det skulle bli så här – och han älskar varje minut av det.

Stor personlighet

Vid millennieskiftet spelade Howard Lederer huvudsakligen kontantspel och tjänade bra med pengar på $400/$800- spelen på Bellagio Casino, Las Vegas. Precis som alla andra seriösa proffsspelare så deltog han då och då i en och annan turnering, men det blev aldrig mer än så. Sedan, under den inledande omgången av World Poker Tour, som startade 2003, vann han två WPT-titlar och blev med ens en välkänd figur. Efter den avgörande handen i den första segern öppnade Mike Sexton en flaska champagne och kamerorna zoomade in på Lederer som uttryckte sin vision: ”Jag såg pokerns blomstrande tider komma och jag tyckte att det skulle bli toppen.” Ett år tidigare hade han deltagit i Poker Million på ön Isle of Man, den första tävlingen där en hålkortskamera användes. Till skillnad från sin vän Erik Seidel (som inledningsvis hatade tanken på att någon skulle ha möjlighet att avslöja hans strategi), så välkomnade Lederer den nya tekniken. Han insåg genast att tekniken skulle förvandla spelet och göra det till ett tilltalande TV-program. Sedan, när han lade märke till all uppmärksamhet som World Poker Tour gav, började han i allt större utsräckning fokusera på turneringar – och han vann mer än två miljoner dollar mellan 2002 och 2004, samtidigt som han bara behövde uthärda en bråkdel av de svängningar som kontantspel med höga insatser innebär. Men, bortom prispengarna så insåg Lederer vilka rikedomar som kändisskapet skulle kunna föra med sig. ”Jag såg, för första gången i mitt liv, möjligheter som skulle finnas bortom de pengar jag tjänade på poker,” säger Lederer, som första gången kallades ”Pokerprofessorn” av Jesse May (vid Poker Million), även om det var Mike Sexton som såg till att titeln bankades in i allmänhetens medvetande under första säsongen av WPT. ”Jag tänkte att jag kunde bli sammankopplad med böcker, DVD och reklam tack vare alla som ser mig spela på TV. Jag tror inte att de andra proffsen såg det här, men det gjorde jag.” Han tvekar ett ögonblick, ler stort och fortsätter. ”Det enda kruxet är att jag trodde det var tio gånger mindre än vad det egentligen är.” Allt blev så stort och så bra – Lederer lånade ut sitt namn till ett bourbonmärke, har arbetat för att främja Full Tilt, har arbetat med att skapa webbplatsens mjukvara, medverkat i pokerläger och har släppt utbildnings-DVD:er – att han i själva verket har minskat den tid han faktiskt lägger ned på att spela poker. Enligt Lederers sätt att se på saken så har poker som affärsverksamhet blivit mer tilltalande än ett bra spel i Bobby’s Room. Det har fått mer långtgående verkningar än vilket pokerspel som helst och fungerar för bra för att inte utnyttjas. Dessutom njuter Lederer faktiskt av att vara kändis och affärsman. ”Min personlighet gör att jag alltid letar efter nya utmaningar,” säger Lederer. ”Jag har spelat poker sedan jag var 18, det stora uppsvinget kom när jag var 39 och det har låtit mig utvecklas som människa.”

Blomstrande Industri

Texas Hold’em ständigt växande popularitet har gjort Lederer till den sorts person vars namn och image har stor betydelse pokermarknaden, som han beskriver som ett sorts trevägs ekosystem. Ekosystemet består av onlinespelet, det som visas på TV och livespelen. Lederer förklarar att en av de tre delarna inte hade kunnat existera i samma, robusta form som de gör idag om det inte hade varit för de andra två. TV har lockat otaliga spelare till spelet. Onlinepoker har skapat finansiella möjligheter för proffsen som associeras med webbplatserna. När det gäller livespelen och turneringarna så är det där som pengarna finns och det är där de andra två komponenterna sammanlänkas. ”Poker är ett toppenspel och kommer inte att bli föråldrat,” förutspår Lederer. ”Men TV påminner folk om hur toppen det är med poker. Om poker inte var med på TV längre så skulle det spelas mindre.” Lederer erkänner gärna att World Poker Tour starkt har bidragit till att göra honom till den stjärna han är idag. Trots det så hävdar Lederer att han och de andra proffsspelarna har gjort en hel del för World Poker Tour. Och i detta finns en konflikt mellan en grupp spelare (Lederer, Annie Duke, Chris Ferguson, Andy Bloch och Joe Hachem – av vilka, inte helt oväntat, inga är finansiellt beroende av vinsterna från turneringar) och WPT. Som saker och ting är för närvarande, enligt Lederer, så har WPT ensamrätt på att banda och sända de flesta turneringarna med inköp på mer än 10 000 dollar via TV. Och eftersom WPT når en stor publik med pokertokiga tittare och låter spelarna bära logotyper, så är de tävlingarna de mest lockande tävlingar (som inte tillhör WSOP) att spela i. De har de största inköpen, erbjuder summor som förändrar livet för vinnarna och drar därför åt sig proffsen. Problemen för Lederer och hans sex kamrater börjar med kontrakten som WPT ber spelarna skriva på innan de kan sätta sig att spela. Kontraktet fastställer, enligt Lederer, att ”bilderna av oss binds upp på livstid. Egentligen sträcker sig kontraktet bortom en livstid. Det gäller för all framtid, överallt i universum och i all media, vilket inkluderar media som ännu inte har uppfunnits. De kan använda min image och mitt framträdande och sälja det utan att kompensera mig. Och de kan använda min image för att konkurrera med mig. WPT har en pokerskola, så de kan visa klipp där jag spelar och använda det för att gynna deras skola, som i sig konkurrerar med mitt eget pokerläger.” Lederer påpekar att han och de andra spelarna gladeligen lade in sina egna pengar, vilket i grund och botten, hjälper WPT att skapa en TV-show. Och de är villiga att ställa upp med sina ansikten för att hjälpa till att främja själva showen. ”Vi vill bara begränsa deras användande av våra bilder,” förklarar han. ”Med det sagt så har de rätt att fråga efter att få använda imagen. Men vad de har gjort är att de har gjort ett övertramp vad det gäller anti-trustlagarna (och de befinner sig mitt i en lagtvist där en grupp spelare står mot WPT) och de har gått till de stora, landbaserade kasinona i USA och bokat dem. Till dem har de sagt att för att de ska vara en del av World Poker Tour så måste de gå med på reglerna.” Så resultatet har blivit att Lederer och de andra spelarna, som inte heller vill ge bort sina rättigheter, inte kan spela i turneringar som förlagts till kasinon som inte är med i World Poker Tour.

Överträdelse av rättigheter

Situationen är komplicerad och lagarna är svårlästa. Men kontraktet skapar helt klart en svår situation för spelare som är beroende av turneringar för att livnära sig. De måste avskriva sig sina rättigheter till WPT eller också undvika att spela i de flesta av turneringarna under vilket givet år som helst. ”En av de mest intensiva konversationer jag har haft om det här var med Gavin Smith,” fortsätter Lederer. ”Han har redan vunnit en WPT-turnering och tagit sig till ett finalbord. Gavin är en framgångsrik pokerspelare och han tycker att han sviker mig. Jag klandrar honom inte för att han spelar, men han bad i praktiken om ursäkt. Han sade att han har helt enkelt inte råd att inte spela. Så under tio månader per år [när World Series of Poker inte spelas] så har han inget val och tvingas därför att skriva under ett kontrakt som inte är vedertaget. Det är själva definitionen av anti-trust.” För närvarande så har inte WPT utövat sina rättigheter som spelarna skrivit över på dem. I själva verket, vid ett tillfälle, när en reklambanner på en webbplats hade en bild på Doyle Brunson, Gus Hansen och Daniel Negreanu, så ombads WPT att ta bort bannern och det gjorde de. ”Men vid samma tidpunkt gjorde de klart att de inte tyckte att de var tvungna att ta bort reklamen, ”säger Lederer. ”De tog bort den eftersom de är snälla. Det skrämde mig rejält. Steve Lipscomb och Lyle Berman [några av grundarna till World Poker Tour] är bra killar, men du ska inte behöva förlita dig på att några främlingar är snälla. Och vem kommer att äga WPT om tjugo år? Antagligen inte Lyle eller Steve. Jag vill inte behöva lita på de nya ägarna.” Jag agerar djävulens advokat och påpekar för Lederer att WPT redan har gjort en eftergift (de har tillåtit spelare att bära logotyper) och att problematiken med reglerna inte är någonting nytt. När World Poker Tour en gång började så var kontraktet med rättigheterna redan gällande och spelarna skrev glatt på, eftersom de var upprymda över att vara med på TV – och att de inte hade någonting att förlora. ”Du kommer undan med vad du kan komma undan med,” erkänner Lederer. ”Men det här är en ny marknad och jag har ingenting emot WPT. Men vid en viss punkt måste du säga ifrån. Det började som en affär som var ömsesidigt bra för alla. Under den första säsongen så hjälpte Chris Ferguson till med att hitta fel i bandningarna. Chris, Annie och jag deltog i en hel del radiointervjuer som hjälpte oss, men som också hjälpte WPT att bli vad det är. Sedan börsintroducerades de för flera hundra miljoner dollar och Steve Lipscomb löste in mellan tio och 20 miljoner dollar. Det är okej, jag missunnar honom inte det. Vi begär bara en rättvis behandling och när det har gått så här långt så känner vi att lagen skulle kräva det. Vad lagen skulle begära är en ordentlig marknad. Men en ordentlig marknad kommer inte att komma igång, eftersom WPT kontrollerar 75-80 procent av de stora turneringarna med inköp på 10 000 dollar eller mer.” Så, om det inte blir några överenskommelser så kommer Lederer och hans vänner att låta domstolarna bestämma.

I början

Långt innan han blev involverad i affärsverksamheter och rättstvister fick Howard Lederer kämpa med sin poker. Efter att ha tagit examen från High School 1982 lade han universitetsstudierna vid Columbia University på is och flyttade till New York med ambitionerna att bli världsmästare i schack. Han började frekvent besöka Bar Point, en sjabbig schackklubb på Manhattan. Ganska snart upptäckte han att det spelades poker i ett av klubbens rum. Då glömde han snabbt schack. ”Under två hela år,” minns Lederer, ”förlorade jag i poker. Jag blev förmodligen pank 300 gånger och fick sova på schackklubben. I utbyte så höll jag pokerrummet rent och jag tjänade pengar på att springa ärenden för killarna som spelade. Vid tvåtiden på morgonen så hade jag tjänat 15 dollar i dricks, vilket var tillräckligt för att jag skulle kunna köpa in mig i ett spel. Sedan, när spelet var slut, var jag helt färdig. Då lånade jag ett par dollar av någon av vinnarna, vilket gjorde det möjligt för mig att köpa ett paket cigaretter och en souvlakismörgås. Så var mitt liv. Jag var pankare än pank men jag behövde inga pengar så länge jag kunde ta mig till nästa spel.” Efter de två åren var Lederer dock tillräckligt bra för att klara av att slå spelarna vid Bar Point. Han fick ihop en blygsam bankrulle, sov på en kompis soffa för 250 dollar i månaden och lyckades komma på ett idiotsäkert sätt att spela. ”Spelet brukade börja på fredagen och inte ta slut förrän på söndagen,” minns Lederer. ”Jag började spela på fredagskvällen, höll på till tre eller fyra på morgonen och gav mig sedan av. Sedan kom jag tillbaka, efter att ha sovit, och samma folk var fortfarande där. Jag gjorde samma sak på lördag. Och när jag återvände på söndag så började spelet bli riktigt bra.” Lederer tog sig till ett Hold’em-spel med $5/$10 i insatser. Hans inkomster ökade till dess att han tjänade ett par tusen dollar varje månad och han började känna sig som en professionell spelare. ”Då hörde jag om ett fantastiskt spel på Mayfair,” säger Lederer. ”Det förändrade mitt liv.”

Imponerande avslutning

Mayfair var en legendarisk spelklubb, som låg på bottenplan på det sjaskiga Manhattan-hotellet Gramercy Park Hotel. Klubben startade som en bridgeklubb, som sedan utvecklades till en backgammon- och gin-håla, men när Lederer kom dit var poker det hetaste spelet. Det handlade om No Limit med insatser på $5/$10/$25 och en imponerande anslutning bestående av bland annat Steve Zolotow, Jay Heimowitz, Dan Harrington, Erik Seidel, Jason Lester och Mickey Appleman. ”Ingen av oss var särskilt bra,” medger Lederer, ”men vi utgjorde ett kollektivt sinne bestående av smarta människor som var hängivna att bli bra. Vi spelade hela dagarna och gick till en bar när spelet var slut. Vi spenderade ett par timmar per natt där och vi pratade poker och det gjorde oss till bättre spelare. Så småningom blev spelet riktigt tufft.” Och insatserna gick upp ordentligt. Resor till Las Vegas – där sällskapets hjärnor, enligt Lederer, fick härdsmälta – hjälpte att skärpa deras färdigheter och ett spel i New York-stil tog form: tight, smart och aggressivt, med en hel del kontroll och minimalt med utbrott. En kortvarig, men lönsam period med vadslagning för Lederer och hans partner Zolotow tog slut när polisen gjorde några tillslag. ”Polisen kunde inte förstå hur vi kunde bli inblandade i så många händelser utan att vara bookmakers [vilket är olagligt i USA, förutom i Las Vegas],” berättar Lederer. ”Vi avgjorde fallet när de såg att våra telefonsamtal var utgående och inte inkommande, vilket gör det ganska svårt att vara en bookmaker. Vi råkade inte ut för några egentliga problem, men vi fick ett klart budskap som berättade för oss att vi inte skulle kunna veta när nästa tillslag kom. Det är obehagligt att få påhälsningar från polisen och det fick oss att sluta.” Men det var okej för Lederer, som återigen fokuserade på poker och spelade i några av de största kontantspelen under slutet av 1990-talet. Efter hans stora vinster i turneringar mellan 2002 och 2004 så fortsatte Lederer spela, men sällan på toppen av sin förmåga. ”Det handlar inte om förlorade spelkunskaper,” hävdar han. ”Det handlar bara om fokus. Om du måste tänka på saker som inte handlar om poker när du sätter dig ner vid bordet så gör du inte vad du måste. När jag blir riktigt involverad i en turnering så fokuserar jag. Det är spännande och jag spelar om riktiga pengar. Sist jag kände mig helt och hållet engagerad var under 2005 års Main Event när jag klarade mig till fjärde dagen. Jag stängde ute allt som kunde distrahera mig.” Lederer fortsätter att säga att han hoppas kunna dra ner på sina affärsåtaganden under den närmaste framtiden och jag anar att han kommer att avslöja att han ska återvända till pokerspelandet. Jag flinar och släpper sedan frågan. ”Du ställer frågan med ett leende,” svarar han. ”Men jag tror att det finns några spelare där ute och antingen har glömt bort mig eller som aldrig kände mig när jag var fullständigt fokuserad. Jag älskar poker och min plan är att fasa ut allt det andra och ägna mer tid åt att spela – både kontantspel och turneringar. Folk kommer att bli förvånade. De kan kanske inte fatta hur hårt jag kan spela och jag är spänd över att komma tillbaka till den nivån.”

Tips från professorn

Efter att ha spenderat åratal som vinnare i kontantspelen på olika klubbar kors och tvärs över USA så började Howard Lederer spela turneringar. Han ändrade sin spelstil och lyckades vinna en hel del. Här ger han några tips som kan hjälpa dig att nå finalbordet.

Ta kål på veklingarna

”Ta reda på vilka som är de svagaste spelarna och attackera dem. Det finns massor av pengar att tjäna på att jaga de här motståndarna. Men du måste snabbt kunna profilera spelarna vid ditt bord, eftersom bordskonstellationerna i turneringar ändras hela tiden.”

Slå om till reträtt i rätt lägen

”Du måste lägga händer som inte nödvändigtvis går att tjäna pengar på i kontantspel. Gör du samma sak i en turnering kommer spelarna att lägga märke till det och börja bluffa. Men du måste vara medveten om att i vissa situationer så bluffar inte turneringsspelarna. Men – och det här låter motsägelsefullt – aggressivitet betalar sig bättre i turneringar än vad det gör i kontantspel.” ”

Sov länge

Du behöver massor med uthållighet för turneringar, så jag brukar förbereda mig genom att sova länge. Om turneringen startar vid tolv på dagen så vaknar jag inte senare än elva och rullar in lite omtöcknad vid tolv, eller kanske till och med halv ett. Jag vill glida in i spelet. Och då, när det betyder mest, mot slutet av dagen, vill jag vara knivskarp i sinnet. Jag har min höjdpunkt runt tio, då alla andra börjar gäspa.”