Kategori: Reportage

Dan Glimne är väldigt mycket mer komplicerad än vad jag trodde och har en hel del mer att bjuda på än att ”bara” vara vår pokerprofessor!

Av Åsa Holmberg

Dan föddes 1947 i Göteborg, men växte upp i Halmstad tillsammans med sin familj innehållande mamma, pappa, bror och syster. Det är inte alls konstigt att Dan hamnade i spelens värld då han tidigt slussades in på den banan. ”Vi var en spelgalen familj och spelade väldigt mycket sällskapsspel,” berättar Dan.

Skaparglädjen och uppfinningsrikedomen fanns redan tidigt. Dan berättar om ett bilspel som han och hans bror ritat upp på en stor spånplatta där de lekte med Dinky Toys-bilar och ändrade reglerna varje gång. Spelglädjen följde med till skolan när han började på Lunds Tekniska Högskola där han spelade många olika schackvarianter, olika brädspel och en del poker. Intresset för spel bara ökade och Dan började också samla på böcker om spel. Poker kom han i kontakt med redan på gymnasiet, då man spelade femkorts mörkpoker, och det var ett populärt tidsfördriv även i lumpen.

1978 arrangerade Alga SM i Othello och Dan vann distriktstävlingen i Skåne och fick åka upp till Stockholm och spela finalen på Hotel Sheraton. Tyvärr blev det bara en tredjeplats, annars hade det blivit VM i New York, men han fick framför allt väldigt bra kontakt med Alga tack vare detta. Han gjorde några konsultjobb för företaget och när de två år senare utlyste jobbet som produktutvecklingschef så sökte Dan jobbet i konkurrens med 44 andra sökande. Det blev Dan som fick tjänsten och han jobbade sedan på Alga i nio år.

”Kan vi inte göra en thriller?”

Men vi ska stanna kvar i 1978 en liten stund till. Under ett äventyr med en kompis – till yrket långtradarchaffis – året innan, följde han med på en körning till Saudiarabien. Dan skrev för en gångs skull ner allt som hände i en dagbok och tog över 700 diabilder. När han kom hem igen insåg han att han ville använda den upplevelsen och fick för sig att han ville skriva en roman, en thriller, av materialet han hade samlat på sig. Ett år senare, 1978, ringde han bästa kompisen Peder Carlsson, som tidigare fått två romaner publicerade; denne fick läsa dagboken och titta på bilderna och tyckte att idén var bra. De båda tog sedan en charterresa till London där de gick omkring, satt på pubar och restauranger, drev längs Themsen och snackade ihop sig om intrigen. Det tog dem sedan två år att skriva färdigt boken.

De skrev den på engelska som ett kommersiellt projekt med namnet Beast of Burden och lyckades sälja in den till både Storbritannien, USA, Norge, Holland och Sverige. På hemmaplan gavs den 1982 ut under namnet Lastdjuret.

Tiden på Alga

1980, när han väl fått jobbet som produktutvecklingschef, upptäckte han så den stora sällskapsspelvärlden med hjälp av vice VD:n på Alga, Harry Kleiman. ”Harry blev min mentor, lärde mig branschen och skaffade mig ett kontaktnät. Jag är väldigt tacksam för vad han gjorde för mig, det utgjorde grunden till allting.”

Dan har uppfunnit någonstans runt 120-125 olika spel och fått ungefär 65-70 av dem publicerade i någon form av kartong, så kallade ”pappspel”. De mest kända spelen som han skapat för svenska marknaden är och Brädspelet är fortfarande en klassiker trots att han gjorde spelet för över 20 år sedan! En del andra spel som han skapat under åren är nya kortspel med en vanlig kortlek, spel med papper och penna, spel som bara kräver en dagstidning, ölunderlägg eller mynt. Dan kan hitta på spel av allt och ur ingenting!

Dan stannade på Alga i nio år som produktutvecklingschef, men han upptäckte att det inte riktigt var det han ville hålla på med i längden. ”Alga var en trevlig, underbar arbetsplats med kul människor och fantastisk sammanhållning. Man fick hålla på med det man älskade att göra, dag ut och dag in, men jag ville i längden börja skriva böcker och koncentrera mig mera på själva uppfinnandet, så jag sa upp mig och startade eget. Sedan 1989 har jag inte haft ett enda fast jobb.”

Fri som fågeln

Dan blev frilansare, både inom spelbranschen och som författare. Författare var han ju sedan tidigare och han hade gett ut två böcker redan innan han började på Alga. Första boken Dan skrev (denna gång tillsammans med en Per Husberg) kom ut 1967 och handlade om miniracing på spårstyrda banor, en ”sport” som han också själv blev svensk mästare i, både 1966 och 1967.

1991 stod han så i en bokhandel i London och tittade på alla spelböcker, då han av en slump hittade en bok författad av Anthony Holden. Holden hade då sedan tidigare skrivit flera biografier, om bland andra Lawrence Olivier, Tjajkovskij och Shakespeare. Boken Big Deal hade Holden dock skrivit efter att 1988 och 1989 provat på ett år som professionell pokerspelare. Det blev en fantastisk berättelse om allt som hände under denna period mellan och inkluderande världsmästerskapen de åren, och hur det är att befinna sig mitt i Las Vegas och den amerikanska pokercirkusen. Big Deal har sedan dess i princip ständigt tryckts om i nya upplagor.

Dan blev helt fascinerad när han läste den här boken. Han hade inte haft någon aning om att poker var så spännande eller att det existerade tävlingar i det, och kände att han ville lära sig mer! ”Jag blev så fascinerad så jag skaffade mer litteratur via Gamblers Book Club i Las Vegas. Jag läste in mig på taktik och strategier och startade ett pokergäng hemma i Linköping. Det finansierade bland annat både fåtöljerna i arbetsrummet och några kostymer, då jag var den enda som visste vad jag gjorde,” berättar Dan och skrattar.

En resa till Vegas stod högst på önskelistan och i februari 1994 ringde Dan runt till ett gäng dagstidningar och berättade om planen. ”Jag sa att jag skulle åka till VM i poker och frågade om de var intresserade av reportage därifrån. När tillräckligt många hade svarat ja så bokade jag biljetterna.”

Första resan till Las Vegas

”Jag bokade in mig på Riviera och minns fortfarande den första kvällen då jag åkte taxi via The Strip till Binion’s Horseshoe där jag var tvungen att gå in. Det sköna med Vegas är att det inte spelar någon roll vad du har för fördomar innan du kommer dit, positiva eller negativa – Las Vegas lever ändå upp till samtliga!”

”När jag kom in på Binion’s inför Main Event så satt alla de stora namnen där vid borden, alla som jag hade läst om i Holdens bok. Både Amarillo Slim, Johnny Moss och Doyle Brunson – det var som att komma till S:t Peterskyrkan i Rom och få träffa påven!”

”Det var helt fantastiskt i Vegas, jag sålde till och med reportaget några extra gånger om när jag kommit tillbaka hem igen, och fick mycket bra betalt. Poker var fantastiskt spännande och jag sa till mitt dåvarande förlag, Wahlströms, att jag ville skriva en bok om poker. Det hade bara kommit ut tre renodlade böcker i ämnet tidigare, 1903, 1924 och 1962, så inga av dem var aktuella, direkt.

De ansvariga på Wahlströms var väldigt tveksamma och undrade om det verkligen fanns något intresse för ämnet. Jag hade dessutom precis varit på mitt första svenska mästerskap som då anordnades på Kortoxen, och försökte prata mig varm för att det fanns ett stort latent intresse i Sverige. Till slut lyckades jag övertala min redaktör Lena Höög som i sin tur lyckades övertyga de andra redaktörerna att låta mig skriva en pokerbok på 300 sidor med historik, litteraturtips och allt annat.”

Skrivlust

Dan åkte tillbaka till WSOP året därpå, i maj 1995 när VM då hölls, för att kunna fylla på med helt färskt material. Sedan skrev han i ett svep från att han kommit hem från WSOP och ända till augusti, i genomsnitt 13-14 timmar per dag. ”I Vegas köpte jag på mig en ny trave pokerböcker från Gamblers Book Club och jobbade nästan dygnet runt när jag kom hem. Jag gjorde sättningen själv också för första gången och i slutet på september kom första exemplaret från tryckeriet. Jag höll på att bli av med min dåvarande flickvän på köpet, vilket jag i dag har en viss förståelse för.”

Bättre än julafton

”De första tio minuterna när man fått hem ett helt nytt spel eller en helt ny bok direkt från tryckeriet är fantastiska. Man öppnar paketet med darrande händer och tittar på det vackra man har skapat, med bilder och allt och bara njuter. Sedan avtar det, men de första tio minuterna är väldigt speciella!”

Det var den första upplagan av och det blev ett väldigt stort intresse när den kom ut. TV2 hörde av sig, det blev otaliga TV-soffor och lokaltidningen Östgöta-Corren hörde av sig och ville göra reportage om pokergänget. Dan fick självklart de sämsta korten under hela kvällen och förlorade stort – och rubriken blev förstås ”Spelkung blev knäckt”. Men Pokerhandboken blev efter att ha tryckts upp i en förstaupplaga på 4 000 exemplar recenserad i 47 olika tidningar, inklusive Veckans Affärer och Dagens Industri. I slutet på 90-talet var Pokerhandboken för övrigt en av de mest stulna böckerna på Stockholms Stadsbibliotek!

De sista exemplaren av den första upplagan försvann på bokrean 1998 precis som planerat, men sedan började folk fråga efter boken igen så Wahlströms tryckte upp ytterligare 2 000 exemplar 2001. Även dessa tog slut och 2003 tryckte Wahlströms upp 3 000 exemplar till och boken fortsatte att sälja stabilt, mellan 100-150 exemplar i månaden. I september 2004 visade Kanal 5 ett WPT-reportage för första gången och den månaden såldes 900 exemplar av boken. I oktober sålde de sista 1 100 exemplaren slut och Dan förstod vad som var på gång att hända. Han bokade snabbt in ett möte med Wahlströms. ”Jag vill göra en ny och omarbetad utgåva av Pokerhandboken med hundra sidor till, lägga till ett antal saker och dessutom få högre royalty,” sa Dan till redaktörerna på mötet. Till skillnad från förra gången de pratade om boken så nickade de nu bara för varje mening och sa ja till allt Dan ville göra.

Den nya upplagan kom ut på våren 2005, och i augusti och september var Pokerhandboken Sveriges mest sålda facklitterära bok, och slog till och med Tina Nordströms matlagningsböcker. Slutresultatet för 2005 blev Sveriges nionde mest sålda facklitterära bok. ”Man får sina royalties på hösten året efter ett försäljningsår, och när den checken kom i oktober 2006 var jag tvungen att sätta mig ner,” berättar Dan.

Ett imponerande CV

Dan har nu gett ut totalt 27 böcker, mest spelböcker, samt thrillern vi nämnde tidigare. Förutom böckerna så skriver han åtskilligt i olika tidningar: ofta featureartiklar som till exempel om The Darwin Awards (som ”delas ut” av sajten darwinawards.com till personer som gör bort sig på ett så idiotiskt sätt att de dör eller blir allvarligt skadade) eller om när bridgespelet kunde fira 75-årsjubileum. Ett annat exempel när Dan passade på var när smiley-symbolen fyllde 25 år.

När Dan var liten så växte han upp under väldigt speciella förhållanden. Hans föräldrar hade en av Sveriges få reklambyråer vilket resulterade i gratisprenumerationer på elva (!) dagstidningar, förutom 20-25 vecko- och månadstidningar, vilket har gjort honom allmänbildad långt över genomsnittet.

Dan har också under årens lopp haft flera olika tävlingar i olika dagstidningar. Den som finns kvar än i dag är i Sydsvenskan, där man ska gissa på vilket ord tre specifika saker har gemensamt. Här är ett exempel (svaret följer sist i intervjun):

”Vad har, talande nog, den katolska kyrkan gemensamt med en badmintonboll samt inkomstskattens införande i USA?”

Trissfrågan hittar du i Sydsvenskan varje måndag. Dan skriver dessutom en krönika för Unibet cirka en gång i veckan förutom när han är ute på turneringar, då blir det varje dag. ”Jag vill försöka återge hur det är på plats och förmedla hur det känns att vara med och spela turneringen.

Det tar 2-3 timmar varje dag att skriva, det blir ungefär tio procent per dygn som går åt att skriva krönikorna under turneringarna. Då är schemat redan ganska pressat eftersom man dessutom spelar ganska länge.”

Dan har också hand om pokersidan i Aftonbladet där han förutom huvudkrönikan också har med spelproblem och vänsterspalten med små anekdoter, bilder, allehanda fakta, nyheter, resultat med mera. Själva pokerspelandet har Dan som en sidoinkomst. ”Jag arbetar som konsult åt Unibet, skriver böcker och artiklar, har min pokersida i Aftonbladet, uppfinner sällskapsspel, lirar poker och gör en del annat, och har det väldigt bra!”’

En solid pokerspelare

I år spelade Dan Main Event i WSOP för femte gången, men förra året var enda gången hittills som han lyckats ta sig till pengarna, ”trots att jag blev megautdragen av brittiska proffset Julian Gardner som på rivern lyckades få in ett av de få korten han kunde vinna på. Jag var efter tre timmar nere i en fjärdedel av startstacken, men lyckades ändå sega mig in i pengarna 26 timmar senare!”

Dans allra första pokerspel i Las Vegas ägde dock rum 1994 i pokerrummet på Circus Circus, när han spelade $1/$4 Spread Limit Seven Card Stud. ”Jag var så nervös att jag skakade – men lyckades ändå gå cirka hundra dollar plus!” Första turneringen Dan vann i Las Vegas var 1995 inne på Bourbon Street Casino. ”När jag kom dit så kände jag mig helt oövervinnelig. I was on fire! Jag fick perfekta kort och kunde inte annat än att vinna, allting stämde.”

Dan avslöjar plötsligt att han förutom ”Dan_Glimne” också har ett annat alias på Unibet: ”Macavity”, efter ”the mystery cat” i musikalen Cats; ett alias som han dock skaffade långt innan han började jobba för Unibet. ”Det är där de stora pengarna finns”, avslöjar Dan. På mitt vanliga konto för ”Dan_Glimne” låter jag bara några hundra dollar stå inne.”

Dan berättar att han har stor nytta av att ha varit med så länge. ”Jag tiltar inte, det är en av mina starkaste sidor. Jag är ju 62 år nu och har varit med så pass länge att jag känner mina starka och svaga sidor; det hade nog varit annorlunda om jag hade varit 22 år. Det finns många svenskar som är mycket bättre än vad jag är på poker, men det är smickrande att veta att så många av dem började med att läsa min bok först!”

Bästa pokerboken

Dan läser själv många pokerböcker. ”Det är ju ett av mina stora intressen och jag försöker att lära mig mer hela tiden. Jag återkommer ofta till Harringtons böcker till exempel. Men en av de mest intressanta böcker jag har läst, och dessutom recenserat i Aftonbladet, är Gus Hansens Every Hand Revealed där han berättar om hur han tänkte och spelade varje hand när han vann Aussie Millions 2007. Det borde verkligen skrivas flera sådana böcker!”

Dan samlar fortfarande på spelböcker, han har ungefär 2 000 stycken (!) hemma, prydligt sorterade i 38 eller 39 olika kategorier på ungefär 30 olika språk. Många har han under sina resor köpt för bildernas skull: ”Det är väl för mycket begärt att jag ska kunna läsa inuit, koreanska eller luganda.”

Unibet och Pokermiljonen

Kontakten med Unibet fick Dan då Artur Ringart på TV4 sökte någon som kunde prata poker i Pokermiljonen. Artur frågade några av cheferna på Casino Cosmopol som rekommenderade Dan, och på den vägen är det. Han var med i Pokermiljonen för första gången våren 2005 och har sedan dess fått sitt kontrakt förnyat varje år, förutom att arbetsuppgifterna vuxit och växlat. ”De är oerhört trevliga människor, och jag gillar att jobba för Unibet. De står för något som jag också vill stå för,” säger Dan en aning hemlighetsfull.

På Unibet spelar Dan oftast lite större turneringar och sit & gos, samt en del specialturneringar som Unibet arrangerar. ”Någon enstaka gång blir det kontantspel också, och jag spelar oftast under mitt nick ’Dan_Glimne’.

Det har hänt att spelare som hamnat vid mitt bord ironiskt skriver i chattrutan att jag borde ha hittat på ett bättre nick; då brukar jag skriva in mitt mobilnummer och be dem ringa. De blir helt paffa och mycket ursäktande när de känner igen min röst från Pokermiljonen och förstår att det faktiskt är jag.”

Vittne i Grebbestad

I egenskap av ”pokerprofessor” fick Dan vara med och vittna för pokern i den omtalade Grebbestadsrättegången när den väl överklagats till hovrätten. När domen till slut kom så blev det full rulle direkt. ”Jag var på hotellet i Vilamoura på Algarvekusten där vi var för att spela Unibet Open. En av advokaterna ringde 15 minuter efter att domslutet blivit offentligt och drog huvudpunkterna i det: att turneringar som är tillräckligt långa bedöms som skicklighetsspel, medan kontantspel och sit & gos fortfarande anses vara spel där turfaktorn överväger. Det var bara att dra igång laptopen och sätta igång att ringa till de andra på Unibet. Sen började min telefon att ringa. Både tidningar, radio och TV ville ha mina synpunkter på det hela, både som pokerguru och vittne. Det var en enorm seger för pokern, som en pokerns nationaldag; det var den första positiva domen i Sveriges pokerhistoria! De tidigare brottsbalkskommentarerna man envisats med att hålla fast vid skrevs ju på 1930-talet, och att vi nu fått ett hål i de tolkningarna är en stor framgång!”

Drömmer om vinster

Dan vill förstås leva ett långt och lyckligt liv. En av Dans drömmar är att få vinna utmärkelsen Spiel des Jahres (”Årets spel”) i Tyskland, det är det finaste man kan vinna som spelkonstruktör. Dessutom drömmer han självklart, liksom resten av Pokervärlden, om att vinna VM i poker. Det slår mig, när vi pratar om spelhistorik, att man som regel inte har någon aning om vem som har gjort de olika spelen. är ett ganska känt spel även om det är mer för en yngre generation, men jag tror inte att någon visste att det är Dan Glimne som har uppfunnit det! Man vet däremot ofta vem som skriver böckerna man tycker om och läser. Mitt favoritsällskapsspel (förutom poker förstås) är och jag har verkligen ingen aning om vem som har hittat på det.

Trollkarlar och tärningar

Dan avslöjar plötsligt att han har ytterligare ett brinnande intresse. Han samlar på tärningar; eller rättare sagt allt som har med tärningar att göra. Den sexsidiga tärningen är 5 000 år gammal, men redan för över 100 000 år sedan kastade människan olika föremål som var föregångare: benbitar, tänder från djur och så vidare, och försökte ur resultatet utläsa gudarnas vilja.

”När jag var i Sydafrika så letade jag upp en så kallad ’muthi shop’, en specialbutik för sangomas – häxdoktorer på zuluspråket – för att försöka komma över mathambas, alltså sådana föremål som ju används än i dag. Vi bodde på ett hotell i Pretoria där jag fick en äldre kypare att avslöja var det möjligen kunde göras en ”connection”. Jag åkte dit med hyrbilen, och övertalade mot rundhänt betalning en man att ta mig till en muthi shop. Tredje försöket, på en bakgata i ett av Pretorias fattigaste och skummaste kvarter, resulterade i jackpot: förutom trolltrummor och allehanda egendomliga pulver och vätskor fanns en hylla med dekorerade benbitar från elefant, lejonklor, mkholonötskal, ingraverade spetsar av buffelhorn och andra traditionella kastföremål. Jag köpte en hel getskinnssäck full, dricksade alla inblandade inklusive kyparen på hotellet grundligt, och blev mycket nöjd med dessa unika tillskott till samlingen.”

”Och då skulle du höra om när jag var på Kuba och på samma sätt fick undvika poliser och muta mig fram till ett möte med en babalawo-präst för att försöka komma över en équelé, ytterligare en form av heligt kastföremål ingående i en religion!”

Dans samlande och letande är tänkt att om några år resultera i ”den ultimata boken om tärningar och deras kulturhistoria”. Det ska bli intressant att se hur den tas emot i spelvärlden!

P.S. Nå, har du kommit på svaret på gåtan ännu? Jo, svaret är talet sexton! Benedictus XVI är överhuvud för den katolska kyrkan; en badmintonboll ska enligt reglementet ha 16 fjädrar; och det var genom det 16:e tillägget i USA:s författning som inkomstskatten infördes i USA. Ganska logiskt och ”talande” nog, eller hur?

Det är inte varje dag man får chansen att bjuda en mångmiljonär på lunch på balkongen! Just den här unga mångmiljonären är en av endast två svenskar som någonsin har vunnit ett WPT-event. Ragnar Åström slog till på sin första stora liveturnering.

Av Åsa Holmberg

Ragnar Åström är 22 år och har spelat poker sedan 2004. Han bor fortfarande hemma hos föräldrarna i ett villaområde strax söder om Stockholm. Han går i skolan och pluggar ”Fastighet och Finans” på Kungliga Tekniska Högskolan – även om de har sommarlov just nu; tre månaders sommarlov, vilken lyx! Han har just gått första året klart (av två totalt) och målet är att utbilda sig för att kunna hålla på med investeringar i framtiden. Innan han började på KTH gick han i gymnasiet och det var där han kom i kontakt med pokern första gången. Det började med att han tittade på World Poker Tour på TV, tillsammans med brorsan som redan hade börjat spela poker.

Ragnar blev nyfiken och började spela frirullar på Expekt och sedan har det bara fortsatt. Från frirullar till sit & gos, via turneringar till kontantspel. När Ragnar väl började spela kontantspel, för tre år sedan, så släppte han allt det andra eftersom det var mer och snabbare pengar där än någon annanstans. Han startade på $0,50/$1 och $1/$2, och fastnade där i över ett år innan det kändes bra att gå vidare. Ragnar gick upp ett steg till $2/$4 och lyckades bygga en ganska ordentlig rulle innan han för två år sedan råkade ut för några lurendrejare.

Tjuvar och bedragare

Han kom i kontakt med en rakebacksajt där innehavarna tog alla pengarna och stack efter ett tag. För Ragnar innebar det att två tredjedelar av hans rulle försvann, ungefär $10 000. Jag måste erkänna att jag blev förvånad när Ragnar berättade detta; jag har varken hört talas om själva rakebacksajten eller att några andra spelare har blivit lurade vid den tidpunkten. Även om det kanske är logiskt eftersom man inte gärna vill berätta att man har gått på en blåsning, så vore det kanske bra om sådant här kom ut, om inte annat så för att varna andra. ”Det här var ett så pass stort bakslag att jag i princip slutade spela poker i ett halvår,” berättar Ragnar.

Efter att han hade fått lite distans till händelsen så blev han väldigt sugen på att börja igen, och eftersom han hade byggt upp rullen en gång så visste han att han skulle kunna göra det en gång till. Ragnar satte igång igen och började även spela livepoker strax därpå, till att börja med på Sviten. På Sviten blev det mest kontantspel, men även lite turneringar. Man kan inte undvika att bli annat än nostalgisk när man tänker tillbaka på den gamla goda Svitentiden; vi drabbades båda två av denna ”sjuka” och började prata Svitenminnen, även om vi aldrig var där samtidigt.

Ragnars utveckling inom pokern gick vidare. Det blev några lite större turneringar – som i jämförelse med de största i dag ter sig små – med inköp på upp till 10 000 kronor, men det har hela tiden varit kontantspelet som har haft prioritet. Det har förstås också blivit lite turneringsspel online, med högsta vinstsummor på ungefär $10 000, samtidigt som Ragnar har spelat in kanske 800 000 kronor online sedan han började 2004. Det är lite svårt att uppskatta så här i efterhand, säger Ragnar, men menar att det är de pengarna som har hållit honom flytande under studietiden, samtidigt som han har försökt att hålla i pengarna och lagt undan för att kunna skaffa eget boende så småningom.

Större utmaningar

Även om det är kontantspelet som är Ragnars starkaste kort så kom han till en tidpunkt då han ville spela med ”de stora grabbarna”, det vill säga i de mycket större turneringarna såsom European Poker Tour eller World Poker Tour. Ragnar bestämde sig för att försöka kvala sig dit. ”Om man vill kvala in till någon större turnering så får man räkna med att lägga ut i genomsnitt 30-40 procent av inköpspriset,” berättar Ragnar.

Det finns de som inte gör annat än kvalar in sig till olika event och 30-40 % -regeln gäller för alla. Eller snarare för de flesta. Ragnar köpte in sig till en $300-satellit på BestPoker för att försöka kvala in till en WPT-turnering. Den här hade 70 deltagare och två platser i potten. Med siktet inställt på att troligtvis behöva spela flera satelliter innan målet förhoppningsvis infriades, lyckades han spela hem en plats redan på första försöket! Platsen blev Venedig och World Poker Tours event i mitten på maj i år. Resten har ni säkert redan hört, men det här är Ragnars historia.

Ragnar hade med sig en kompis ner till Italien som sällskap. De kom ner till Venedig någon dag innan spelet skulle börja och hann med lite sightseeing där de hann se den underbara staden innan det blev dags för kasinot.
”Första dagen i turneringen hamnade jag på ett ganska bra bord,” säger han. ”Jag fick någon onlinekvalare som kommit med nästan gratis och inte spelade så bra, en galen italienare och någon mer som var ganska bra. Innan turneringen hade jag hört att det är mycket värde i Italien, och av dem som spelat EPT i San Remo och Venedig så hade tydligen Venedig bäst värde. WPT hade satsat ganska hårt på Italien inför det här. De hade till och med frirullekval till det här eventet och det ökade värdet ordentligt. Bwin sponsrade det här eventet och hade också en massa platser.”

”Jag lyckades bygga en hyfsad stack ganska enkelt utan att vara med i några större potter. Jag kunde sätta press i position och tog hem lite småpotter och spelade egentligen ganska löst. De första timmarna var mitt skicklighetsövertag störst eftersom jag är van att spela djupstackat, så jag ville passa på att utnyttja det. När jag spelar online så går jag in med maxbeloppet och fyller på direkt om jag förlorar en hand för att maximera möjligheterna. Det gör förresten de flesta som spelar på heltid.”

”Efter första dagen hade jag ungefär genomsnittsstack; vi började med 15 000 och jag hade 35 000, och jag tror att average låg på 35 000 eller 38 000. Jag var riktigt sliten efter första dagen, för vi spelade till två på natten och stolarna var jättedåliga. Kasinot brukar nog inte erbjuda poker i vanliga fall, och det var långa dagar på stolar med trärygg.”

Man måste såklart ha tur också. Ragnar har insett att ett av de vanligaste felen spelare gör är att de synar för mycket. Man förlitar sig för mycket på sin egen hands värde i stället för att tänka på vad motståndaren har för kort. Ett annat fel man gör som onlinespelare när man spelar live är att man anpassar sig för lite till bordet. ”Mike McDonald är en av de bästa turneringsspelarna just nu och var riktigt bra på att anpassa sig till livebordet. En del av dem som var med är så pass mycket bättre än andra rent spelmässigt, men anpassade sig förvånansvärt lite till spelet,” konstaterar Ragnar.

På frågan om det kändes som om han skulle vinna svarar han: ”Nej, jag mådde rätt dåligt faktiskt. I 95 % av turneringarna så blir du besviken på resultatet. Du får in markerna i ett bra läge och så blir du utdragen, eller så har du K-K och möter A-A eller något liknande. Eftersom det här var den dyraste turneringen för mig så hade jag väl ställt in mig på det, för att minska besvikelsen eftersom jag förr eller senare skulle åka ut.”

Chipledare

”När vi kom in på andra dagen så började det ganska bra, innan jag förlorade några större potter och kom ner under medelstack,” fortsätter Ragnar. ”Men sedan vann jag en ordentlig pott med A-A mot Q-Q och kom upp i dubbla medelstacken när det började närma sig bubblan. Jag försökte sno åt mig småpotter så mycket som möjligt. Sedan hamnade jag på ett helt galet bord och började spela jättetight. Det var då Martin [Jacobson, som till slut kom tvåa i turneringen] hamnade på samma bord som jag, men i början visste jag inte att han också var svensk. Det kom vi på i slutet av dagen när vi skulle skriva våra namn på markerpåsarna.”

Prisstrukturen var ganska brant så när man väl kommit i pengarna var det bara att satsa på finalbordet, berättar Ragnar. ”Jag vann några potter, försökte stjäla lite mer, men fick mothugg, förlorade lite grand och det gick ganska dåligt en stund. I slutet av dag tre, när det började närma sig finalbordet, så var vi nio kvar och jag var ganska shortstackad, innan det helt plötsligt vände. Då kom rushen helt plötsligt, och jag gick från ungefär 400 000 till att bli chipleader med 2,2 miljoner. Dag tre bröts när det var sex spelare kvar inför finalbordet dagen efter.”

Ragnar avslöjar att han från dag två och framåt gick in och kollade upp spelarna som var kvar på nätet, då deras onlinenamn stod med i Bwin-rapporteringen. ”Jag kollade upp deras turneringsresultat och så. Det var många som normalt körde $10-turneringar och de har en lite annan syn på verkligheten än de som normalt spelar onlineturneringar för $100 och uppåt. Det är bra att veta vilka som hör till respektive nivå. De som normalt spelar de dyrare turneringarna online kommer inte ge sig så lätt utan vill vinna mer än de som spelar på lägre nivåer.”

Ett exempel på det var när han mötte Dario Minieri i en hand, där även Mike McDonald var med, och Ragnar hittade A-A på lilla mörken. ”Jag limpade bara med, med tanken att Dario skulle bluffa in sig med en tresatsning som jag kunde svara på.” Det blev lite nervigt eftersom Dario hade K-9 och stegdrag som han missade, och när riverkortet fallit stod det klart att Ragnar dubblat upp. ”Sedan slog jag ut Dario när han höjde i mittenposition och jag synade med K-K. Martin synade från stora mörken och efter floppen med 8-2-2 så gick Dario all-in med nästan två gånger storleken på potten. Jag synade förstås och fick se 9-9 från Dario, som åkte ut. Efter det blev det en jättepott mot en italienare då jag synade med A-Q och han hade A-9, på brädan A-Q-9. Efter den handen hade jag dubbelt så mycket marker som tvåan och det började kännas riktigt bra i turneringen. Då var det bara att köra på.”

När dagen var slut och Martin låg tvåa med 1,2 miljoner så började Ragnar tänka på möjligheten att faktiskt kunna ta hem vinsten. ”Vi – jag, Martin och Mike – gick från lokalen tillsammans efter slutet av dagen och snackade lite, och jag fick en ganska bra bild av vad de tänkte om mig. De hade fått för sig att jag var en dålig onlinespelare som kvalat in och spelade passivt. Det var precis vad jag ville att de skulle tro.”

Dagen efter, när finalbordet började, så åkte förste man ut direkt. Det gick väldigt snabbt och när det var tre spelare kvar var prispengarna så pass bra att man kunde slappna av och gå för vinsten, berättar Ragnar. Det var bara Ragnar, Martin och en frirullande fransman kvar. Den sistnämnde började med att slänga ungefär 40 händer på raken innan han helt plötsligt slängde in 25 gånger stora mörken. Ragnar satt på stora mörken och tittade ner på A-Q. ”Det är ju syn alla dagar i veckan, men vad ska man göra när han har slängt 40 händer på raken? Jag synade till slut och fransmannen hade Q-5.”

Den andra svensken

Det var bara en svensk som hade vunnit en WPT-turnering innan Ragnar, Martin de Knijff, och när det blev dags för heads up i Venedig så stod det helt plötsligt mellan två svenskar! De hade nästan exakt lika mycket marker och gjorde en deal på en gång. De la en ganska stor del att spela för plus biljetten till WPT-finalen på Bellagio.
”Jag kände mig som på hemmaplan med nästan 100 gånger stora mörken i stacken och jag kände att jag hade överläge eftersom det nu blev ’mitt spel’: ganska djupstackat. Det gjorde inte så mycket att Martin spelat fler stora turneringar. Jag började bomba ganska hårt och behövde bara visa upp när jag hade starka händer och slapp visa bluffarna, så Martin såg bara mina bra kort och måste ha trott att jag hade nöten hela tiden. Jag tog hem ganska många små potter.”

Ragnar hade förstått vad Martin trodde om honom och hans spel, vilket gav honom mer spelutrymme. Martin lyckades dock träffa och hämtade nästan upp hela underläget, men Ragnar tog igen det när han synade Martins stora mörk med 4-4. Det blev checkhöjningar och kontrahöjningar efter varandra eftersom Martin träffade färgen i slutet av brädan, medan Ragnar hittat kåken. Det var på det sättet han tog hem vinsten, armbandet och finalplatsen på Bellagio i höst! Apropå armband så är WPT-armbandet riktigt snyggt; diskret och stilrent och skulle lätt kunna bäras varje dag, till skillnad från det mycket åtråvärda, men lite väl ”blingiga”, WSOP-armbandet som bara passar i bokhyllan eller bankfacket.

”Efter att segern var klar blev allt helt galet. Det kom 20-talet fotografer inspringandes och det tog en stund innan jag fattade vad jag just gjort. De sista händerna försökte jag att inte bry mig så mycket eftersom det inte är säkert att du vinner handen när du får in markerna även i det bästa av lägen, och det blir svårt att ställa om när du helt plötsligt har vunnit. Fotograferna tog de klassiska vinnarbilderna, det blev vinnarintervju och jag fick armbandet. Det var ungefär då jag började bli nervös och inte riktigt visste vad jag skulle säga. Mobiltelefonen ringde hela tiden. Vi hade bokat in flyg i förväg, och nu blev det så tight så vi hann bara ta en snabb drink på en restaurang innan det blev dags att ta taxi ut till flygplatsen. Jag var hemma i Sverige igen nästan innan jag fattade att jag hade vunnit en stor pokerturnering och flera miljoner.”

Det är riktigt skönt att höra Ragnar prata om vilken fantastisk möjlighet han helt plötsligt har fått och att han ska försöka förvalta den möjligheten på bästa sätt, det vill säga att investera pengarna så bra som möjligt. Det är en ganska stor omställning, inte bara för honom själv utan även för föräldrarna som blivit lite oroliga för eventuella förändringar i samband med den lilla förmögenheten. Det är svårt att veta hur en sådan här sak påverkar en människa, men det verkar helt klart som att Ragnar har full koll på läget. Han ska investera i en lägenhet och det är möjligt att han tar ett sabbatsår från skolan eftersom pokern går så bra just nu, men i övrigt är allt som vanligt. Ragnar berättar att han kommer att lägga en del på en liverulle för just liveturneringarna, men fortsätta bygga på onlinerullen och försöka kvala in till turneringar via nätet. Han vill gärna spela lite fler turneringar; nästa på tur blir APPT och APT i Macao tillsammans med en kompis.

”Det är en jättechans jag har fått och jag kunde inte ha fått pengarna vid ett bättre tillfälle! Det är dumt att börja spendera pengarna och sedan stå där efter fem år och inte har några pengar kvar, så jag ska investera det mesta. Det är lätt att skaffa sig för dyra vanor; man köper en dyr bil och så. Många spenderar $5 000 i månaden och då krävs att man drar in mycket pengar. Börjar det gå dåligt då så blir det svårt!”

Fortsättningen

Ragnar fortsätter som vanligt. Han spelar just nu på BestPoker, och du hittar honom oftast på €2/€4- och €3/€6-borden. ”Kontantspel är mycket roligare att spela; man spelar mer djupstackat och det finns mer spelutrymme, mer möjligheter att göra avancerade spel. Det har varit en större utmaning för mig att bli bra på det.”

Han utvecklar sig genom att snacka händer med kompisarna, men han har även kört med coachning på nätet, vilket är lite ovanligt för svenskarna. Coachningen har han hittat genom träningssajten Deuces Cracked. Där har han träffat en dansk som har hjälpt honom väldigt mycket. Just den här coachningen kostar $200 per timme och det är en av de billigare! Ofta kan man få betala ungefär $500, men det är värt pengarna, tycker Ragnar. Och med facit i hand kan vi ju inte göra annat än att hålla med…

Själva coachningen går till så att man spelar in en session och så går man igenom och kollar tillsammans. Man får feedback på olika spel och en bild över hur man spelar olika typer av brädor med olika typer av händer. Ibland väljer man själv ut speciella händer som man vill veta mer om eller är tveksam till, eller också är coachen med under tiden man spelar. ”Det är verkligen valuta för pengarna då man får hjälp att tänka på rätt sätt, men man måste ändå förstå sig själv och hur saker och ting hänger ihop. Det finns ju inget facit; man måste kunna se spelet och situationen, men man får hjälp att tänka i rätt riktning. Några exempel på vad man lär sig är hur brädor förändrar ditt handurval för värdesatsningar och vilka händer du kan eller bör värdesatsa med.”

Ragnar hoppar över WSOP trots att han gärna vill vara med om upplevelsen, men han tycker att det är så omotiverat att åka dit om man inte har vunnit ett paket, eftersom det är så hårda regler på beskattningen och det är nästan omöjligt att gå plus på den resan. ”Och om man klonkar en turnering så får man betala så mycket i skatt. Jag satsar på nästa år i stället; att vinna ett paket och hyra ett hus, och vara där i ett par månader.”

Just nu är det bara sommarlov som gäller. Med mycket poker, förstås. Nästa liveturnering blir troligtvis Macao som sagt, och vi lär garanterat få se mer av Ragnar i framtiden.

Dario Minieri gjorde sig ett namn genom att samla på sig tillräckligt mycket spelarpoäng på PokerStars för att kunna köpa en Porsche. Han är numera ett av sajtens ledande proffs, och är vida berömd för sin aggressiva stil både online och live. Vi följer en sann stjärnas väg till toppen.

Det är juni 2008 på Rio i Las Vegas och Dario Minieri är en av tre spelare kvar i WSOPeventet $2 500 No Limit Hold’em. Hans första armband befinner sig inom räckhåll och efter att ha slutat på nesliga tredjeplatser i två EPT-event – i Baden och på hans hemmakasino i San Remo – så är den unge italienaren desperat att undvika en liknande besvikelse.

Denna rädsla manifesterar sig emellertid inte i ett försiktigt spel. Minieri har fullkomligt kört över sina finalbordsmotståndare med sin typiskt aggressiva stil. Han har skaffat sig en imponerande chipledning och nu är det bara amerikanerna Seth Fischer och Justin Filtz som står i vägen för italienarens första armbandsvinst. Med ett övertag på åtminstone en miljon marker och en minst sagt dominant spelstil verkar det som att Minieri är förutbestämd att ta hem titeln, men efter 100 händer är stackarna nästan jämnstora och killen i halsduk är nu tvungen att kämpa för sin överlevnad.

Minieri står plötsligt öga mot öga med sin största rädsla vid pokerbordet – att sluta på en ödesdiger tredjeplats. Han segrar till slut över skräcken och lyckas undvika tredjeplatsen – det blir istället Filtz som får lämna bordet efter en serie utdragningar – och det är nu dags för heads up. Efter ett par händer i heads up-matchen höjer Fischer till 180 000 varpå Minieri, lika aggressiv som alltid, gör en djärv bluff i syfte att stjäla mörkarna och antarna genom att gå all-in för 1,5 miljoner. Fischer synar hans bluff och visar omedelbart upp ♠K-K, och med titeln på spel vänder Minieri motvilligt upp ♠3-♠4. Har den unge italienaren sumpat sina armbandschanser med odds på bara 19 %?

Stjärnskott

Vi spolar fram åtta månader i tiden och träffar Minieri i en hotellobby under EPT Köpenhamns första dag. I myllret av pokerproffs, där vi bland annat ser Peter Eastgate, Annette Obrestad och Ivan Demidov, hittar vi Minieri tillsammans med PokerStars-kollegan Isabelle Mercier. Han lider av en förkylning och känner sig hängig, men visar ändå prov på gott humör då vi sätter oss i taxin på väg till fotosessionen. Ett av hans favoritsamtalsämnen är (precis som alltid) fotboll.

Han är entusiastisk inför den kommande Champions League-matchen mellan Arsenal och hans älskade Roma – och glad över att han har lyckats säkra biljetter till Emirates Stadium. Minieris ansikte skiner upp när han pratar om fotboll, och det är samma uttryck som jag ser varje gång han pratar om vad som verkar vara hans tre främsta kärlekar i livet: poker, fotboll och Italien. Taxichauffören bryter in i samtalet och frågar varför vi befinner oss i Köpenhamn. När han får reda på att Minieri är pokerproffs börjar chauffören reta honom och säger att alla pokerspelare är vårdslösa gamblers.

Hem, kära hem

Minieri reagerar omedelbart på detta, och vad som följer är en sansad debatt om pokerns natur och dess plats i gamblingvärlden. Minieri är benhård i sin uppfattning att poker inte är ett hasardspel – han menar att det är mer av en sport med skicklighetsinslag. ”Hur kan det vara ett hasardspel när det är så mycket skicklighet inblandat?” säger han då vi kommer fram till fotostudion. Taxichauffören köper det inte, men det står klart att Minieri motiveras av mycket mer än bara de rikedomar som spelet redan har gett honom.

Minieris utseende och spelstil har dragit till sig mycket uppmärksamhet i pokervärlden, och han har fått finna sig i att bli förlöjligad på olika pokerforum. Det är något med det italienska stjärnskottet som har delat upp kritikerna i två läger. Samtidigt som han förlöjligas, så finns det även de som idoliserar honom på forumen.

När han gjorde sin debut på livescenen 2006 – med sin aggressiva spelstil, sina solglasögon och sin rödbruna och gula AS Roma-halsduk – var det många som hånade honom och påstod att han liknade Harry Potter. Så vad är då historien bakom halsduken? ”Anledningen till att jag bär den är att jag förutom poker också älskar fotboll.

När jag pratar om fotboll är jag lycklig. Stödet man hittar i fotboll är av ett underligt slag. I mitt hemland och synnerhet i Rom har vi de mest fanatiska supportrarna. Genom att alltid ha halsduken på mig påminns jag om någonting annat som är viktigt för mig – så om jag åker ut blir jag inte så upprörd. Det går att likna vid mitt sponsorkontrakt med PokerStars – när det går dåligt för mig kan jag tänka på mitt kontrakt och vara stolt över det, det ger mig självförtroende.”

Det är ett förvånande svar. Jag berättar att jag hade väntat mig att det bara skulle röra sig om ännu en i den långa raden av turmaskotar, och han skakar på huvudet. ”Halsduken har ingenting med tur att göra,” säger han. ”Det är bara det att jag är stolt över att komma från Rom och jag vill inte glömma bort det – att jag är stolt över att komma från Italien och från Rom.”

Minieri har också dragit till sig, kanske oförtjänt, uppmärksamhet som en brådmogen och arrogant nykomling på pokerscenen.

Titta bara på hans spel i EPT Baden 2006 där han bluffade Thang Duc Nguyen i en pott, genom att satsa på varje gata med absolut ingenting och stirra ner sin motståndare innan han visade upp sin bluff. När han sedan skrattande sprang iväg för att fira med sina allestädes närvarande italienska fans var det lätt att dra slutsatsen att det bara rörde sig om ännu en ung och arrogant pokerspoling. Men den Dario Minieri vi träffar i Köpenhamn är artig, vänlig och tillmötesgående – långt från den aggressiva och hänsynslösa ”Italian Imp” som han utmålas som på vissa forum.

Han går in för fotograferingen med en pojkaktig entusiasm, och hans långa, spretiga lugg hänger i ögonen. Han verkar välkomna den berömmelse som följer med hans pokerframgångar och njuta av sin tid i rampljuset. Men hur hanterar han situationen? ”Det är skoj att spela i turneringar och bli igenkänd. Jag gillar det och jag tycker om att se hur det påverkar andra spelare vid bordet.”

Minieri har definitivt fått utstå hård kritik under sin korta karriär. Hans aggressivitet och hänsynslöshet vid pokerbordet har ofta förringats, och kritikerna menar att hans aggressiva spelstil döljer brister i hans pokerkunnande. Hans turneringsspel, både online och live, har dock bevisat att tvivlarna haft fel och han har regelbundet bevisat vilken pokertalang han är.

Minieri gjorde sig ett namn i pokervärlden då han samlade ihop tillräckligt mycket spelarpoäng på PokerStars för att kunna köpa en Porsche Cayman. ”Mina vänner skämtade med mig om huruvida det var möjligt eller inte att samla ihop tillräckligt mycket poäng för att kunna köpa en bil. Så jag började spela massvis med sit & gos och spelade vid flera bord samtidigt under långa perioder på dygnet.

Efter tre månader insåg jag att det verkligen var möjligt, med tanke på genomsnittstiden och antalet spel jag spelade.” Men att samla på sig över tre miljoner spelarpoäng på bara tio månader framstår ändå som en närmast overklig uppvisning i uthållighet och hängivenhet – hur klarade han av det?

”Ibland spelade jag tio timmar om dagen – ibland sex timmar. Jag spelade vid åtta till tio bord samtidigt – $200 sit & gos, $500 sit & gos, $500 heads up, $1 000 heads up,” säger han ganska sakligt, oberörd inför vidden av sin bedrift. Var det värt det? Och hur går Porschen? ”Jag sålde den”, säger han med ett skratt. ”Jag lyckades inte ta mitt körkort och jag har fortfarande inte lyckats ta det. Man måste vara två månader i Italien för att få köra upp och jag får aldrig chansen att stanna i Italien under två månaders tid. Men jag kommer att ta det förr eller senare.”

En europeisk stjärna

Minieri växte upp i Rom och hittade till pokern via kortspelet Magic: The Gathering, precis som de etablerade proffsen David Williams och Eric Froehlich. Vilken betydelse hade Magic för hans övergång till poker? ”Magic: The Gathering är en bra skola eftersom man måste studera strategi för att lyckas. Det hjälpte mig att komma fram till den bästa pokerstrategin.

Dessutom hjälpte de matematiska och psykologiska aspekterna i Magic mig med mitt pokerspel,” säger han. Hans vänner väckte hans intresse för poker och han gjorde sin första insättning på PokerStars och introducerades för Hold’em (tidigare hade han bara spelat italiensk mörkpoker). Hans inledande framgångar online fick honom att ta ett uppehåll från sina psykologistudier i Rom för att fokusera på pokern – ett uppehåll som fortfarande pågår. Har hans studier och hans intresse för psykologi hjälpt honom vid pokerbordet? ”Jag tror att mitt spel har blivit bättre av det faktum att jag älskar psykologi – och inte bara för att jag har studerat ämnet.

När du älskar ett ämne kan du utveckla dina teorier och applicera dem på samma sätt.” Minieri har utvecklat ett rykte som en ultraaggressiv spelare, men det är inte så han betraktar sig själv. ”Många spelare spelar aggressivt nu för tiden. Allt fler har börjat utveckla ultimata strategier och jag tror dessa ofta består i att spela aggressivt. Men jag tror också att den bästa strategin är att anpassa sig till det bord man sitter vid. Jag uppdaterar min spelstil hela tiden. Jag definierar inte mig själv enbart som en aggressiv spelare – jag anpassar min spelstil till motståndet.”

Minieris förkärlek för heads up-konfrontationer verkar grunda sig i hans djupa intresse för psykologi. ”Heads up är en av de roligaste spelformerna. Jag älskar den psykologiska aspekten. Du måste studera din motståndares alla drag. Du måste studera och byta strategi när du tror att det är rätt tillfälle att göra så.”

Hans hemland är också en viktig del av hans personlighet. Poker har blivit allt mer populärt i Italien under det senaste året och Minieri är bara en av många unga italienare som nått framgångar på den europeiska pokerscenen. Detta måste vara något som gör den unge italienaren stolt? ”Det har inte spelats amerikansk poker [Hold’em] i Italien särskilt länge, men det är en spelform som växer och nu har blivit väldigt populär. Vi har redan fått en del italienska spelare som har lyckats och det kommer att bli fler inom en snar framtid.”

Han nämner sin vän Mauro Stivoli, som vann World Heads-Up Poker Championship i Barcelona i oktober 2008, och Alessio Isaia som italienska spelare på uppgång. Vilka andra europeiska spelare ser han upp till.

”Jag respekterar sättet William Thorson spelar på. Han är väldigt aggressiv och läser händer riktigt bra. Jag respekterar också många andra skandinaviska spelare och givetvis är Patrik Antonius min idol framför alla andra europeiska spelare.”

Föga förvånande är Minieri desperat att få vinna en stor europeisk turnering. Hans facit med tre tredjeplatser från EPT-turneringar (Baden 2006, och San Remo och Warszawa 2008) grämer honom fortfarande. ”Jag vill av uppenbara skäl väldigt gärna vinna. Jag har aldrig vunnit en EPT-turnering – tre tredjeplaceringar, men aldrig en vinst – så det är en av mina drömmar.” Det var på finalbordet i San Remos EPT 2008 som Minieri fick uppleva vad han kallar sitt ”favoritögonblick i poker”, men också vad som kan beskrivas som den största besvikelsen i hans karriär. Framför en fullsatt hemmapublik på sitt lokala kasino verkade det som att Minieri skulle få ta hem sin första EPT-titel. Flera var de spelare som gick upp mot den unge italienaren, bara för att skickas ut ur turneringen av Minieris aggressiva spel.

När tre spelare återstod – Minieri, det unga amerikanska proffset Jason Mercier och fransmannen Antony Lellouche – möttes Minieri och Mercier i en monsterhand medan den shortstackade Lellouche tittade på. Minieri öppnade med en satsning på $140 000 och Mercier kontrahöjde till $340 000.

Minieri synade och floppen visade 8d-7h-2d. Minieri satsade $400 000 och Mercier förklarade sig all-in. Minieri blixtsynade och vände upp par i Damer, men Mercier hade draget till nötfärgen med Ad-4d. När rivern sedan visade 3 åkte den unge italienaren ut på en tredjeplats och den italienska publiken tystnade. ”Att få sitta vid ett finalbord i en EPT-turnering i mitt hemland är mitt favoritögonblick. Jag hade chansen att vinna i mitt hemland – det hade varit en dröm.”

Armbandsdrömmar

Bara ett par veckor efter besvikelsen i EPT San Remo stirrade Minieri än en gång förlusten i vitögat under WSOP – ännu en berättelse om vad som kunde ha inträffat.

När han vände upp ♠3-♠4 mot Seth Fischers par i Kungar tystnade italienarna i publiken. Floppen visade 2d-♠8-♠J och gav Minieri en strimma av hopp. När turnen sedan visade 4d fick den unge italienaren fler outs, men det verkade vara lite för sent. Men tursamt nog dök 4h upp på rivern, som dubblade upp honom och placerade honom i förarsätet. En runner runner-triss hade räddat italienarens armbandsdrömmar. Denna sista utdragning verkade ta luften ur Seth Fischer och bara ett par händer senare gick han all-in innan floppen med K-10 bara för att bli synad av Minieris par i Damer. Amerikanen fick ingen hjälp på vare sig floppen, turnen eller rivern och armbandet var Minieris. Medan hans italienska fans och vänner firade på åskådarplats, la Minieri vantarna på armbandet som var placerat i mitten av bordet.

Minieri har starka minnen av känslorna vid det kaotiska finalbordet – i synnerhet från och med att bara tre spelare återstod och det såg ut som om han ännu en gång skulle åka ut på tredje plats. ”Det var galet. När det bara var tre spelare kvar verkade det som att ingen skulle åka ut – det var så många utdragningar. Det var aldrig någon som åkte ut efter en all-in. Det höll på att göra mig galen, eftersom jag hade slutat trea många gånger tidigare. Jag kom trea i San Remo och i Baden, så jag var rädd för att sluta på en tredjeplats igen. När det var dags för heads up höjde Seth Fischer varje gång han satt på knappen.

Mörkarna var väldigt höga och jag var shortstackad. Jag gick all-in med 3-4 i samma färg och jag tror att jag fick tillbaka lite varians eftersom jag tidigare hade förlorat en slantsingling och två sjuka händer där jag var favorit. Så jag tror att turen återvände. Dagen innan hade Fischer befunnit sig all-in med 7-9 mot par i Knektar och A-K mot par i Ess, och han hade åkt ut om han hade förlorat dessa händer. Men han vann båda två. Jag tror definitivt att turen går fram och tillbaka.”

Ära och berömmelse

Minieri tillhör en ny skola av unga europeiska pokerstjärnor – tillsammans med bland annat Bertrand ”ElkY” Grospellier och Ilari ”Ziigmund” Sahamies: unga, karismatiska spelare som är stora online och drar till sig kameror närhelst de spelar liveturneringar. Han kommer snart att spä på sin berömmelse genom vara med i de nya säsongerna av High Stakes Poker och Poker After Dark. Det verkar som att hans resultat var blandade i dessa TV-sända kontantspel. ”Jag uppskattade i alla fall ett av de båda proreportage grammen,” säger han med ett skratt.

”Men det var en fantastisk erfarenhet. Det har varit en dröm att få medverka i dessa stora TV-program. Det var underbart att få möta så många av de stora namnen.

Jag tycker att Durrrr är världens bästa kontantspelare, så det var fantastiskt att få spela mot honom i High Stakes Poker. Och den unga italienska stjärnan visar prov på höga ambitioner när han berättar om sina målsättningar: ”Jag vill vinna EPT Monte Carlo – det är den mest prestigefyllda europeiska tävlingen. Det är den ultimata drömmen – bortsett från att vinna WSOP Main Event förstås!” Han har hamnat i pengarna fyra gånger under WSOP och var chipledare efter dag tre i Main Event 2007, men hamnade till slut på 96:e plats.

I förra årets Main Event lyckades han emellertid inte följa upp sina framgångar. ”Jag gick inte bra i Main Event förra året. Jag fick ingen bra start och blev shortstackad tidigt och åkte ut. Det är i Vegas det delas ut armband, så det är det bästa stället för mig att spela poker på. Jag vill väldigt gärna vinna,” säger han. Minieri menar att det bästa sättet att maximera sina vinstchanser är att behandla poker som en sport. Han har samma inställning till spelet som om han hade spelat för sitt älskade Roma.

Jag frågar honom om konversationen med taxichauffören och kommentaren han gjorde om att han ser på onlinespelet som gymträning som ska hjälpa honom att bli en bättre livespelare. Är det verkligen så han ser på spelet? ”Poker och idrott har mycket gemensamt. Du måste hålla huvudet kallt. Tvärtemot vad många tror så är poker inget hasardspel.

Det krävs mycket engagemang och hårt arbete för att lyckas. Det är en tankesport, men det är fortfarande en sport – du måste dessutom vara i god fysisk form för att kunna spela!” Och med de orden är Minieri färdig med fotosessionen. Han är en artig och vänlig ung man vid sidan av pokerbordet, men fruktansvärt tävlingsinriktad och aggressiv när han spelar. Den unge italienaren är en klart lysande stjärna på den europeiska pokerhimlen, och precis som hans berömda halsduk finns det mer att upptäcka om Minieri än bara det som ögat ser…

Att vara offentlig person har både sina för- och nackdelar. Om man dessutom är en av få tjejer i pokervärlden och dessutom alltid kontroversiell så är det svårt att inte vara i hetluften mer eller mindre hela tiden.

Av Åsa Holmberg

Lina Olofsson blev vald till Sveriges bästa pokerskribent på senaste Svenska Pokerakademien. Hon är en av Sveriges mest kontroversiella, välkända och omdebatterade pokertjejer. Lina är dessutom en av de bättre kvinnliga pokerspelarna i Sverige, men med inriktning på onlinespel då tiden inte riktigt räcker till mycket annat än resorna under EPT-touren. Övrig tid går förstås till sonen Casper som är sju år och börjar första klass till hösten.

Det här är en ganska het potatis. Lina har fyra bloggar som hon skriver varje dag. En av dessa är på engelska för att hennes utländska vänner och bekanta också ska kunna hänga med. Förutom artiklar och reportage till olika pokermedier så skriver hon i bloggarna om sitt liv, sina resor, EPT-touren, roliga händelser, badbeats i pokerspelet, galna upptåg med pokerproffsen och en massa annat, blandat med massvis med foton. Den här tjejen har världens bästa jobb som hon tveklöst bjuder på, till alla oss som vill läsa om hennes upplevelser och bravader. Då blir man helt förvånad över att höra en del av kommentarerna som Lina kan få i hennes bloggar. Som de flesta bloggare så får man stå ut med punschiga kommentarer från folk som bara vill förstöra, men när det kommer till rena personangrepp så blir det lite väl otrevligt.

Lina försöker dock att se det från den positiva sidan. ”Det bästa med att blogga är att jag har fått railbirds. De är hur söta som helst, skriver och hejar hela tiden. Mitt största stöd när jag sitter och spelar är dock min far som jag lärde spela poker för ett år sedan. Numera sitter han och ger mig tips, kanske inte de bästa tipsen, eftersom hans favorithand är 10-7 och nästan blir sur när jag inte spelar den.”

När det gäller de elaka kommentarerna så är det helt klart att det rör sig om människor som är avundsjuka på Lina och det roliga och intressanta liv hon lever, fullt med resor, pokerkändisar och upplevelser. Och trots de många resorna så går det definitivt ingen nöd på Casper. Lina och Caspers pappa Alex har ett mycket väl fungerande samförstånd. Casper får även träffa sina mor- och farföräldrar mycket, och det är inte mycket tid i Linas och Caspers liv som inte är ren kvalitetstid, och det är väldigt få förunnat! Lina är riktigt privilegierad med både sitt arbete, sin familj och ett helt gäng fantastiska vänner som gör att allting fungerar perfekt. ”Om ’Cas’ hade varit äldre så hade jag tagit med honom.”

Det finns en nackdel med resorna faktiskt. Det är svårt att få ett förhållande att fungera. ”Jag skulle gärna vilja dela allt det jag upplever hela tiden med någon,” säger Lina. ”All lycka blir större om man får dela den med någon.”

Tidiga lärdomar

Tack vare jobbet på EPT-touren så reser Lina ungefär 18 veckor per år. Övrig tid går åt till familj och vänner samt lite onlinepoker. Man förstår railbirdsen, det är roligt att hålla koll på varandra när man sitter och spelar. ”Varje gång jag vinner något större så använder jag alltid de pengarna för att göra något med någon annan, till exempel middag, presenter, resa med Casper och sådant, det gör vinsten så mycket mer värdefull,” säger Lina.

Lina har alltid varit en rastlös själ. När hon var nyfödd hängde hon på farfars axel när han gick runt som tävlingsledare på bridgeveckorna i Sverige och Europa, minst två gånger per år. Lina har alltså varit i spelvärlden sedan hon var nyfödd! Lina började spela bridge när hon var sju år, men förstod inte tillräckligt mycket då. Hon testade igen då hon var 13 år och blev helt biten. När kompisarna var ute och busade på helgerna så satt Lina och spelade bridge på fredagar och lördagar under hela tonårsperioden. När Casper var 1,5 år blev hon tillsammans med Jonas, och de började spela backgammon i Stockholmserien där de gick rakt upp genom serierna, från division 3 till division 1. Lina hade precis pluggat färdigt (programmering och retorik bland annat) och var webbmaster för Svenska Backgammonförbundet. Genom sitt jobb fick hon kontakt med Poker Magazine då en av delägarna var backgammonspelare och de behövde en webbredaktör.

När Lina började på tidningen så hade hon precis börjat spela lite poker online. En av de första intervjuerna till webben var med Stefan Ekman, en av Linas gamla bridgekompisar, som precis vunnit över Magnus Betnér i Pokermiljonen. ”Vi träffades på Odenplan och han tyckte att jag skulle följa med till klubben och spela backgammon där för att det fanns så otroligt mycket fisk.”

”Jag hade spelat backgammon ganska länge och försörjde in princip mig på det. När jag kom till klubben var tanken att jag skulle skinna smågrabbarna som egentligen var pokerspelare, men de var större gamblers, och gav mig en riktigt tuff match. Vi satt i rökrummet och spelade backgammon och jag var där varje vecka när jag inte hade Casper. Efter någon månad så frågade de om jag inte ville vara med i pokerturneringen och det ena ledde till det andra.”

Gänget som Lina spelade poker med här var Johan Storåkers, Magnus Betnér, Mats Rahmn, Anders Henriksson och Christer Larsson, så Lina fick en ganska hård pokerskola från början. Misstagen kostade på, och då lär man sig ganska snabbt.

Lina gick över från backgammon till att spela poker, kontantspel, istället. Hon hade tur och gick riktigt bra första halvåret. ”Året efter, 2006, fokuserade jag på turneringar i stället, jag kom på att jag ville bli bättre på det, och det tog något år innan jag blev en plussande turneringsspelare. Första insättningen som jag gjorde då har räckt, men det har varit tillfällen då jag har gått ner till $5 sit & gos bara för att se till att bankrullen skulle räcka. För två år sedan gick jag över från sit & gos till att bara spela flerbordstueneringar.”

Förra hösten (2008) gick Lina riktigt bra och hon tog ut nästan hela vinsten, men direkt efter det så kom den värsta nedgången hittills. Det var den kallaste perioden sedan hon började – hela januari, februari och mars var så hemska och ingenting fungerade. ”Har jag gått runt nu i flera år och trott att jag var en plussande pokerspelare, och så går det så här dåligt?” Linas rulle var nere på $50 när hon spelade en $3 återköpsturnering där hon vann en turneringsbiljett till $650 WSOP-kvalet. ”För de sista pengarna spelade jag $16 double shootout som jag också vann biljett i, och helt plötsligt hade de $50 blivit tre biljetter till WSOP-kvalet.” Lina ”turboladdade” inför den kvalturneringen under hela helgen, och lyckades vinna ett paket till WSOP på söndagen. Veckan efter åkte hon ner till Cecilia (Nordenstam) i Göteborg och där spelade de Spring Poker Week där Lina kom på fjärde plats! ”Veckan efter det spelade jag ett till $650-kval och vann ytterligare ett paket till WSOP. Efter de tre veckorna så förstod jag att jag inte var kall längre. Jag hade tagit $50 och fått dem att bli $25 000. Sen brände jag i och för sig de pengarna i Vegas, men det var det värt!” berättar Lina och skrattar.

Så långt i pokern, men vad hände på jobbfronten egentligen? ”Jag sa upp mig från Poker Magazine 2005, började jobba med poker.se och blev headhuntad tolv gånger på tre-fyra månader av olika pokerbolag, där alla ville att jag skulle börja jobba med dem. Jag sa nej till allt utom erbjudandet från 24h som var lite för bra för att tacka nej till.”

”De pokerbolagen som varit värst att ha att göra med finns inte kvar längre. Jag kom in i pokervärlden när jag började på Poker Magazine, precis när de startade upp. Jag kom i kontakt med så många pokerbolag, och alla siktade högt. ’Vi kommer att dra in så mycket kunder’, det skulle vara champagne och Slitz-modeller och ’vi har ett helt unikt affärskoncept’, det var bara det att alla hade precis samma ’unika’ koncept och ingen stack ut. Den varianten fungerar en kort tid, som en marknadsföringsgrej, men inte i långa loppet. Det går att bygga upp ett bolag som ett skal på det viset för att sedan sälja vidare till någon annan. Många av dem som kom in på marknaden under 2005- 2006 var väldigt oseriösa. Framförallt på B2B, för där var det var lättast att starta upp en site. Det var knappt några krav alls.”

”När jag började frilansa så var meningen att jag först skulle ha börjat jobba med PokerNews som precis hade startat. Tony G och Noah Boeken var på mig och sa att ’Det kommer bli så himla bra, du måste vara med på det här.’ Det lät också väldigt bra, men jag tvekade lite och eftersom jag ändå skulle frilansa så valde jag PokerStars istället, för att vara säker på att få betalt för fakturorna varje månad. Efter bara ett halvår så hade PokerNews fått ensamrätten på att rapportera för WSOP och de hade blivit jättestora. Då ångrade jag mig lite, och tänkte att jag hade överdrivit min försiktighet. Men nu när T6 har dragit sig ur så är de ju inte med på EPT:er eller någonting längre, så nu känns det bra igen. Jag har bra och stabila samarbetspartners som betalar fakturorna, och det är det viktigaste.”

Linas två liv

Linas liv är verkligen två helt skilda världar. Ena veckan är hon på ”touren” med hotellrum, lyxmiddagar på krogen, party på klubbar, springer runt bland pokerspelare, massor med poker och långa dygn med sena nätter och tidiga morgnar. ”Om jag bara hade kommit hem så hade nog inte mitt liv sett så annorlunda ut jämfört med touren, förutom att jag inte bor på ett hotell. Nu är det istället hämta, lämna, skola, laga middag, utflykter, lekparker, handla mat och så vidare. Jag tror inte att jag hade pallat pokervärlden om jag inte hade haft det här trygga familjelivet att komma hem till, som motvikt.

Jag har min inkomst och det är väl det som gör att jag kan spela poker ganska avslappnat. Jag har ganska höga kostnader och är rätt dyr i drift, men jag får in det jag behöver på mitt jobb. Pokern betalar det extravaganta. Jag och Casper var på två semestrar förra året, jag har köpt en bil och har köpt lite saker till lägenheten. När det går bra i pokern så får Casper lite extra presenter också, jag passar på att skämma bort honom lite extra när jag får möjlighet. Efter fjärdeplatsen i Göteborg så fick Casper en ny TV och ett Wii-spel, till exempel.”

Turneringen i Göteborg skulle Lina ha vunnit egentligen, tycker hon själv. ”Jag hade 1,1 miljon av 2,2 i spel när vi var fyra kvar. Sen dubblade jag upp alla vid bordet. Dessutom så gjorde vi ingen deal heller, jag tänkte helt enkelt inte på det. Jag kände mig totalt överlägsen, var helt orädd och spelade väldigt aggressivt. Jag är en aggressiv spelare och när jag har övertaget i marker så blir jag superaggressiv och höjer alla händer. Den handen jag förlorade mest på där på finalbordet var med 2-3 ur position då jag höjde och Brynja [Sassoon] kallsynade. Floppen kom 5-4-3 och jag gick all-in. Brynja hade A-A tyvärr, och stegen kom aldrig.”

”Min spelstil kommer nog bara ifrån min egen mognadsgrad, men jag har tur också, halva min kontaktlista på MSN är pokerproffs. Daniel Negreanu, William Thorson, Johan Storåkers, Joe Sebok, Annette Obrestad, Sorel Mizzi – jag har 300 kontakter på min lista och när jag undrar över ett beslut jag har tagit, så har jag många att fråga om råd.”

Totalt har det blivit 26 stopp på EPT-touren sedan säsong två, så det blir nästan fyra säsonger. Säsong två var det bara sex eller sju stopp, i år är det elva och nästa år blir det säkert ytterligare några. Inte konstigt att hon har skaffat sig kontakter i världsklass.

Lina är bra på att lyssna och ta åt sig av kritik. ”Jag tar ofta illa upp, men jag lyssnar alltid och vill verkligen lära mig nya saker. Jag går inte runt och tror att jag är världsbäst utan vill lära mig nya saker och tycker att det är superroligt. Jag är fortfarande en kunskapssvamp, man blir aldrig fullärd när det gäller poker.”

Lina berättar att hennes största kunskapsskälla när det gäller poker är de olika pokershowerna, men inte vilka shower som helst. ”Jag tittar extremt mycket på poker på TV – Poker After Dark, High Stakes Poker och Premier League – för att se och analysera, speciellt när det är sit & gos eller shorthanded så är det mycket intressant att se hur de handskas med olika situationer och hur de resonerar med sig själva. Det är skillnad mellan de amerikanska och europeiska pokershowerna; i de amerikanska showerna så har pokerspelarna mycket större utrymme att prata själva och det är ju det som är grejen, det är ingen som lär sig något på att titta på all-in-poker med kommentatorer. Poker After Dark och High Stakes Poker är dessutom nästan helt oklippta. Jag älskar att titta på när andra människor spelar riktigt bra poker!”

Trots att Lina inte hinner spela så mycket samtidigt som touren pågår så har hon en stor fördel i att hon tidigt får koll på vilken trend som gäller för tillfället. ”Senaste trenden är att höja 2,5 gånger stora mörken, alla som spelar på touren har börjat hålla nere potterna och man höjer mycket mindre i turneringarna generellt, mot vad man gjorde förut. Det ser man även på nätet.”

Vad blir nästa trend då? Lina tror att man kommer att börja ”stjäla tillbaka” redan tidigare, på de mindre nivåerna, framför allt i livepokern. På nätet händer det hela tiden.

Lina får ofta frågan om vem som tar hand om Casper när hon är ute och reser, både från de hon möter på touren och människor som läser bloggarna eller vanliga människor som hon möter. Alex och Lina separerade när Casper var tolv månader, de har alltid varit vänner och kommit bra överens även om det ibland blir dispyter förstås.

”Alex sa direkt att han ville ha Casper på halvtid och då undrade alla hur det skulle gå om jag bara skulle ha honom halva tiden. Men Casper behöver givetvis sin pappa lika mycket som han behöver sin mamma och vi har hittat en väldigt bra lösning. Jag har Casper när jag är hemma, och Alex har Casper när jag är borta.

Det är en väldig tur att vi kan göra på det här viset, och den det gynnar är Casper. Barn behöver influenser från olika personer och om man har möjlighet att få umgås med flera olika i släkten, så är det absolut det bästa tänkbara.”

Lina kommer att fortsätta att leva ”det ljuva livet” ett tag till även om hon ibland tröttnar på att bo på hotell, det är inte alltid så himla roligt. ”Men det är roligt att ha 10 000 läsare om dagen under EPT:erna och jag älskar mina arbetsuppgifter, att få gå omkring och prata med pokerspelarna, fotografera, skriva och dokumentera. Så länge det går bra och jag tycker att det är roligt så kommer jag att fortsätta. Men det blir nog inte hela livet…”

Michael Tureniec är en av de unga, snabbt stigande stjärnorna på pokerhimlen, och har redan dansat med vargarna.

Michael är endast 22 år gammal, relativt ny i branschen, har knappt spelat live i två år (fyra år totalt) och har tagit snabbfilen in i pokervärlden.

Man får den känslan i alla fall, men egentligen började det sommaren 2003 när en kompis lärde honom grunderna. Då var det inte riktigt rätt tidpunkt, men han läste i alla fall Dan Glimnes Pokerhandboken för att lära sig snacket och förstå vad kompisen pratade om. I januari 2004 hade han fixat Visa-kort och kunde börja spela på nätet, det blev Ladbrokes som fick första insättningen. Där gick det bra att sätta in så lite som 100 kronor och det passade Michael. Spelintresset fanns förstås redan innan, både kasino- och kortspel i form av chicago med kompisarna. När Michael började hade en pokerdokumentär precis visats på TV; en dokumentär som visade jetset-livet som följde med pokern, och detta gav förstås pokern en ordentlig skjuts.

Micke missade själva programmet, men han kunde njuta av frukterna då det blev väldigt bra värde på pokersajterna, och eftersom han hade ”pluggat” poker lite innan så han hade en del fördelar. Första tiden jobbade Michael på Konsum på kvällarna så det blev onlinepoker på eftermiddagar och nätter, vilket gick väldigt bra att kombinera. Det blev dags för lumpen och där var det inte lika enkelt att kombinera längre. Datorerna skulle vara spärrade för spel, men Michael hittade en dator han kunde spela poker på, så det blev många sena nätter med några av lumparpolarna sittandes runt omkring, ivrigt påhejad. Man har ju inte så mycket pengar i lumpen så Michaels pokerspel finansierade förstås lite extra öl till grabbarna när det var dags för krogen, som tack för att de hjälpte till och såg till att han kunde spela. Han läste Doyle Brunsons Super System och började vinna väldigt mycket, samtidigt som det svängde kraftigt – det fanns inte riktigt samma fold equity som det fanns på den tiden då man spelade på det sättet som Doyle beskriver i sin första bok, menar Michael. ”Pengarna har inte samma värde och spelarna har blivit tuffare och dessutom är inte alla så rutinerade att de vet när de borde lägga sig,” säger Michael. Han fortsatte med valda delar av Doyles kunskaper istället, för att lugna ner sig och kunna åstadkomma ett bättre resultat.

Live

Första livespelet var efter lumpen, han bodde på Södermalm och hittade till Sviten plus en annan liten klubb på Högbergsgatan som bara hade öppet två-tre månader. Där hann han i och för sig vinna ett par turneringar, men det var trevligare på Sviten, där man kände sig mer välkommen oavsett om man var nybörjare eller stammis. Michael delar en lägenhet med sin äldre bror i Solna, och han lärde känna Ramzi Jelassi genom gemensamma kompisar, även dem från Solna. Samma intresse och gemensamma vänner är en säker ingrediens för att trivas ihop, och det utvecklade dessutom spelet.Michael började plugga till inköpare och det gick också att kombinera med pokern, åtminstone det första året, tills det blev dags för praktik. Michaels spel hade utvecklats och gick mycket bra just då. Michael var tvungen att göra ett val då han kände att han inte skulle kunna representera sig själv och skolan på ett bra sätt och samtidigt spela poker. Han bestämde sig för att avbryta studierna tills vidare. Perioden som följde var ganska tuff, han hade inget jobb förutom pokerspelet. Det kom några svackor när spelet gick åt pipan och pengarna tog slut, men sedan slutet på 2006 har det gått bra och stabilt och inga fl er ”gulingar”. När han började bygga upp bankrullen efter lumpen började han på $2/$4 där det var väldigt lättförtjänta pengar. Det dumma var att han, när han gått bra under sessionen på den nivån, gick upp på $5/$10 och spelade bort allting direkt.

Dags för större liveturneringar

I början på 2006 fick Michael följa med en kompis till Wien. PartyPoker hade ett event dit kompisen hade kvalat in sig. Eller rättare sagt, Michael kvalade in kompisen som inte orkade spela satelliten han redan var anmäld till, så det var ju inte mer än rätt att Michael fi ck följa med. Där spelade han några små sidoevent utan resultat. Det var den första större turneringen han var med i. Michaels rulle var inte redo för liveäventyr direkt, så det dröjde till i början av 2007 innan det blev dags för nästa stora liveturnering. Han var med kompisar i Australien innan de skulle vidare till Thailand på semester, och kunde inte låta bli att spela en satellit till Aussie Millions. Där vann han en plats till main event med bara en och en halv stor mörk kvar! Han blev förstås överlycklig; vilken dröm!

När det så blev dags för main event hade han lyckats med bedriften att dra en plats vid TV-bordet. Han fick Daniel Negreanu direkt bredvid sig till höger. David Singer och några Full Tilt-proffs som han inte kunde namnen på satt också vid bordet. Det var riktigt häftigt, men nerverna var inte riktigt med på det. Michael hade det bästa kortsnittet någonsin, men vad hjälper det när man sitter galet med livsfarliga vargar på helt fel placeringar? Under de två timmarna han fick vara med och spela fick han A-A tre gånger, A-K och A-J, men hela tiden ur position och helt utan kontakt med bordet. Det går ju inte att spela så i det sällskapet. Michael blev uppäten direkt. ”Men det var en häftig upplevelse!” säger han.

WSOP 2007

Det blev mer semester istället. I Thailand lärde han känna Jonas ”Molle” Molander som följde med gänget ner. Sen blev det lugnt på livefronten ända tills det var dags för Vegas och WSOP. Han reste dit med kompisarna, Molle och Ramzi Jelassi bland andra. Michael hade redan kvalat in sig till main event då han vunnit ett WSOP-paket via GNUF värt $16 000, inklusive boende i två veckor, så den biten var under kontroll. I övrigt hade han ganska lite resurser med sig, endast $5 000. Men förutsättningarna ändrade sig sig direkt då han, samma kväll som de kom dit, vann en $300-turnering på ett av kasinona – en vinst som hjälpte till att dryga ut kassan. Molle övertalade honom att spela ett $2 000-event dagen efter och kom dit med bara tre timmars sömn i ryggen. Det var riktigt roligt och väldigt lättspelat, och Michael byggde snabbt upp en monsterstack på fyra gånger average innan han blev flyttad till ett bord där han hamnade bredvid Michael Mizrachi, som matchade hans stack. Det blev väldigt svårspelat helt plötsligt; ”man ser inte spelet för namnet är i vägen”.

En del av pokerproffsen är riktigt bra på att utnyttja sina namn på det viset: spela stabilt, checkhöja och syna tunnare. Man tror att de bluffar, men så har de verkligen något bra och försöker bara lura in en i fällan; vilket de lyckas med. Michael tappade mycket marker och sedan blev det mycket passivt spel, men han lyckades ta sig till pengarna på en 84: e plats. Det blev ytterligare tillskott i kassan i form av lite drygt $6 000. Några dagar senare kom han på åttonde plats i en av Bellagios turneringar, Bellagio Cup $1 500 No Limit Hold’em. Här hade de låga mörkar, men grunda startstackar, vilket gjorde spelarna mer riskbenägna. De satsade lättvindligt hela stackarna och Michael kunde spela på. Hade han haft lite mer hade han kunnat spela ut ordentligt.

På finalbordsbubblan var det fl er som hade mer än 50 mörkar och ändå passade de till lilla mörken som bara satt på runt 15 och garanterat inte skulle riskera något. Nu kom Michael till fi nalbordet med väldigt lite marker istället och kunde inte göra så mycket. En spelare åkte ut nästan direkt och efter en stund, i en senare hand, la sig alla fram till Michael som satt på knappen. Han ställde in med A-6 och fi ck svar av stora mörken som hade hittat A-J. Michael slutade på åttonde plats och fi ck $6 500 extra i kassan. Fyra dagar senare var det dags för main event där spelet fl öt på hyfsat bra tills det tog stopp, och Michael kunde håva in ytterligare $34 664 (för sin 413: e plats). Första gången i Vegas och han har spelat live i lite mer än ett år! Undrar hur det kommer gå i sommar (resan är redan bokad)?

Hemma igen

Michael tycker att livespelet absolut är det roligaste, nätet är enbart för pengarnas skull. Men utan sponsor kan man ju undra hur det går ihop sig? Det här gänget unga pokerproffs, med framför allt Michael, Ramzi och Molle, men även några Nicklas (tre olika faktiskt), åker tillsammans på turneringarna och turas om att kvala in sig. Eller rättare sagt, när någon kvalat in sig så delar man med sig till de andra för att dra ner på hotellkostnaderna, och det är ju money management om något. Michael säger också att det är annorlunda att köpa in sig i en turnering för 20 000 kronor där du har ett förväntat värde till skillnad från att få en hotellnota på 20 000 kronor. Det är sant. Men hur lyckas man kvala in till liveturneringar hela tiden? Michael berättar att när han kvalade in sig till WSOP Main Event så spelade han de lite dyrare kvalturneringarna som kostade $1 600 och tredje gången vann han ett paket. Det är färre deltagare i de dyrare turneringarna och om du inte vinner paketet så får du oftast tillbaka pengarna då några platser ger pengarna tillbaka. Om man är så pass bra, förstås. Visserligen kan man tycka att $1 600 är ganska mycket pengar, men man får se till det förväntade värdet som i det här fallet är tio gånger mer, $16 000, och då kan man till och med satsa lite mer. Man kan alltid börja tidigare, och billigare, men då får man jobba lite hårdare för att ta sig hela vägen fram. Den gamla klyschan ”ju mer pengar du har, desto mer kan du vinna”, gäller fortfarande.

Euro trip

Vi är nu i slutet av september 2007 och första stoppet på den här resan blir London, närare bestämt The Vic och European Poker Championship. De bodde på samma hotell som hela Team Gnuf, fast den här gången hade ingen av grabbarna kvalat in sig, det var tänkt mer som en party- och shoppingresa. Michael kunde inte låta bli ett litet sidoevent, £500 No Limit Hold’em. Han kände nästan direkt att turneringen kändes bra och när de var 20 spelare kvar visste han att han skulle bli trea som sämst; det var bra struktur och allt var perfekt. Spelarna kom till fi nalbordet och satt åtta stycken i nästan två timmar utan att någon åkte ut, vilket gav turneringsledningen kalla kårar. Det måste ju hända något! De började ändra om i strukturen helt plötsligt, tog bort nivåer och gick ner från 45 minuter till 30 minuter, sedan från 30 till 20 för att något skulle hända, och det gjorde det. Michael slutade på andra plats och fick lite över $25 000 extra ”att shoppa för”.

Nästa stopp blev Aviation Club i Paris, där de hade en turneringsvecka med småturneringar. ”På Aviation Club är det alltid samma gamla gubbar som sitter och spelar. De vinner aldrig och de blir aldrig bättre!” skrattar Michael. Mycket bra värde, roligt spel och tvåtimmarsperioder, det kan nästan inte bli bättre. Inköpen till de här turneringarna låg på mellan 1-3 000 euro. Var hittar man alla guldturneringarna runt i Europa, eller vart man nu vill åka? ”TheHendonMob.com är det bästa stället just nu, de har väldigt bra turneringsschema,” säger Michael. Nackdelen med de lite mindre turneringarna, där inköpet är lågt, är att det är dyrt att vara där, så det lönar sig kanske inte att åka dit (som i London, till exempel). Man tror kanske att det är dyrare att åka när det är större turneringar på gång, men då är det också fl er på plats så man kan dela på rummen, kanske till och med då med någon som har kvalat in sig.

Gillar man att planera kan man ju också spara in lite på att vara ute i god tid. I Paris blev det alltså mer shopping än pokervinster, och Michael åkte sedan tillbaka till Sverige för spel i Malmö Open, Swedish Open och Christmas Poker Week i Göteborg; den sista resulterade i två 15:e-platser. Under Swedish Open satt Michael inklämd mellan Erik Friberg, William Thorson, Bo Sehlstedt och Gusten Sjöberg bland andra. Det är i och för sig bra struktur där så man kan sitta där och ta det lugnt ett tag. Det blev ändå rätt kallt och passivt spel, men mycket hög klass på hela turneringen. Likadant var det i Göteborg där Michael förlorade tungt med J-J mot A-K. ”Hade jag vunnit den potten hade jag varit klar för finalbordet,” säger Michael lite besviket. Det var också ett tungt bord: Alexander Roumeliotis, Thorson, Tor Gammelgård, Mats Iremark, Nicklas Mattsson och Sargon Ruya bland andra. ”Jag hade procent i Iremark och Mattsson, så att sitta bredvid och titta på, heja och dricka vin var ganska trevligt det också,” berättar Michael.

I januari var det dags för Aussie Millions igen, där det inte blev några stora pengar den här gången. Men roligt var det. Det blev ett litet sidoevent till (100 deltagare) där Michael tog sig till finalbordet och hamnade på åttonde plats. Han skottade även på main event då det gått riktigt bra på nätet samtidigt, men utan fl er turneringsvinster från Australien. Efter det blev det en pokercruise med Expekt. com till Gdansk, en sväng till Nordic Light i Sundsvall, tillbaka hem och sedan till EPT i Köpenhamn i mitten på februari.

Just nu

Nu är vi tillbaka i nutid och i slutet på mars blev det en tredjeplats i ett sidoevent under Nordic Masters of Poker på kasinot i Stockholm och sedan direkt ner till EPT i San Remo i Italien. Just i skrivande stund så ska Michael spela sin första dag i Italien, och han verkar onekligen i fin form. Efter det kan Michael tänka sig en tripp till Rio och PokerStars nya Latin America Tour innan det är dags att åka till Vegas igen. Vegas är det roligaste stället att spela på, tycker Michael. Hela konceptet är bra, både pokern och allt runt omkring. För att inte tala om värdet…

Många tar ju avstånd från turneringarna i USA med tanke på skatten, men Michael menar att det är så bra värde så det lönar sig ändå! Michael spelar på nätet också, oftast på Redbet, där han precis fått tag i ett riktigt bra rakebackavtal. Det avtalet gav honom förresten en plats i SM i Tallinn. Annars hittar du Michael på kontantborden, ofta €3/€6 och €5/€10, och de större turneringarna på söndagarna. Michael är ju bara 22 år, men han har lite svårt att se sig leva det här livet hur länge som helst; han är inte riktigt tillfreds med alla ”orutiner” och allt fl ängande hit och dit. Samtidigt har han inte en aning om vad han skulle kunna jobba med om han nu måste göra det.

Det finns inget som kan matcha pokern; tänk när man är på lönesamtal med chefen, det blir ju löjligt! Michael säger att han skulle kunna gå ner i nivå för att hålla en jämnare linje och kunna fortsätta spela. En del av de äldre spelarna har ett deltidsjobb, om inte annat så för den sociala bitens skull och det kanske är en bra idé. Det blir att man umgås med pokermänniskor hela tiden. Å andra sidan, när man väl träffar andra människor så är de så nyfikna, och då blir det bara pokersnack i alla fall. Michael går just nu i funderingar på vad han vill göra i framtiden, med jobb, pokern och pengarna. Men först blir det mer poker. Fortsätter det här året i samma anda som det förra så kommer vi att få se Michaels namn på många resultatlistor, det är i alla fall säkert.

Pokerspelare är knappast kända för att klä sig stilrent eller ens försöka se trendriktiga ut. Johnny Dollar är mannen som lever rock’n’roll-livet i pokermiljö – och gör det väldigt bra. Och han piffar upp pokerrummen med sin blotta närvaro.

Av Åsa Holmberg

Bland de ofta stereotypa pokerspelarna finns det några som är lättare att hitta än andra. En del genom hur de ser ut, en del på hur de beter sig och en del på deras framfart i pokervärlden, oavsett om det är live eller online. Alla människor må vara intressanta på sitt sätt och det är riktigt spännande att träffa nya människor; de är oftast inte alls som man har fått för sig. Inför min intervju med Johnny Dollar sattes mina egna förutfattade meningar på prov. Johnny Dollar har synts på Casino Cosmopols turneringar, både stora och små, ett bra tag. Det är ett coolt namn, Johnny Dollar. Det måste ju vara ett av de bättre namnen att ha om man spelar poker, eller hur? ”Heter han så på riktigt eller är det taget?” har jag tänkt både en och två gånger. Han har setts tillsammans med Dregen från Backyard Babies och det låg väldigt nära till hands att ta för givet att de spelar ihop. I alla fall för en som lyssnar på musiken utan att titta lika noga på skivomslagen som man gjorde när man var 15 år. Inte för att Backyard Babies fanns på mina skivomslag då, men ni förstår säkert vad jag menar. Jag är heller inte ensam om att koppla samman Johnny och Dregen, då det var en pokerskribentkollega som satte mig på ”Backyard Babies/ JohnnyDollar-spåret” från första början.

Musiken

Det visade sig inte vara riktigt rätt. Johnny Dollar är en mycket intressant person, och han känner visserligen Dregen lite genom pokern, men de spelar inte i samma band. Det stämde dock att han är musiker – från samma ”håla” som Björn Skifs, den lilla fina orten Vansbro i Dalarna. Johnny började spela trummor för 15 år sedan. Det gick riktigt bra, och han flyttade till Stockholm för att plugga och försökte hitta nya bandmedlemmar (även om han är lite för bekväm för att sitta i en replokal). Johnny är hårdrockare och glamrockare med ganska bred musiksmak och gillar Mötley Crüe, Queen, Elton John, Journey, Boston, musikalrock och skriver egen musik och text, även om han erkänner att lyssnandet tagit överhand.

Själva namnet Johnny Dollar kom han på när han höll på med musiken. Han var ute med en polare på krogen och funderade på bra artistnamn. Efter några liknande förslag – Dallas bland annat – kom de på Dollar, och det fick det bli. Att det namnet sedan fick följa med till pokern var inte så konstigt; Johnny Dollar är ju ett riktigt bra pokernamn. ”Man vill ju egentligen vara superhjälte och skjuta laserstrålar,” säger Johnny plötsligt och helt uppriktigt. Och det är nästan det man gör som pokerspelare. I alla fall då det går bra. Det är ett upplägg som går igen i Johnnys idéer. Dessutom finns han avtecknad på en av hans egenhändigt designade marker.

Johnny flyttade till Stockholm år 2000 och pluggade till ingenjör. Han jobbar nu med design och produktlösningar på Svensk Konstruktionstjänst där de framför allt förfinar redan befintliga produkter som inte riktigt är fulländade. Design och produktutveckling är Johnnys grej och han ska precis starta eget företag där han ska hålla på mer med design och ”branding”, vilket skiljer sig lite från de uppgifter han har nu. Planen är att han ska hyra in sig hos en reklambyrå och jobba som konsult och frilans, både åt reklambyrån och åt andra kunder.

Pokern

Men det är framförallt för pokern som vi träffar Mr Dollar. Förra året kom Johnny tvåa i rankingfinalen på Casinot. Han spelar ungefär 20 timmar i veckan, mest live. Varje tisdag och torsdag blir det rankingturneringarna på Cosmopol plus en dag till, oftast någon av helgdagarna. Tar man sig till rankingfinalen så har man oftast dragit in ett par 100 000 kronor på vägen dit, även om det ”bara” är ungefär 300 000 kronor i rankingfinalpotten. Alla som kommer till den finalen är garanterade pengar och det brukar vara ungefär 100 000 kronor i förstapris. Johnny började spela poker av misstag. Han hälsade på dåvarande flickvännen i Göteborg och bodde på hotell.

När han satt där själv på hotellrummet slog han på TV:n och ramlade rakt in i ett pokerprogram som genast väckte hans intresse, även om han inte fattade så mycket eftersom de bara hade två kort. Han fastnade direkt och Johnny, som alltid har varit intresserad av kortspel, greppade det hela rätt snabbt och började kolla runt lite när han kom hem igen. Första pokerrummet han satte in pengar på var Interpoker, följt av Empirepoker. Han började spela live rätt snabbt, och första vinsten var i en 1 100-kronorsturnering på klubben (tror han). Det har följts av fler bra resultat; han har ett par finalbord från större Cosmopol-turneringar. Och förra årets rankingfinal förstås, som vi kommer tillbaka till senare.

Malmö Open planerades in nu och det hade förstås varit riktigt roligt med ett bra resultat därifrån också i samband med den här intervjun. Johnny spelade riktigt bra och låg topp-fem under nästan hela första dagen. Tyvärr åkte han ut precis innan dag ett var färdigspelad då han synade en all-in med ett floppat set och fick färgdrag med hålpipa emot sig. Färgen kom på turnen. Han hamnade någonstans bland de 60 bästa.
Johnny har spelat poker i tre år och bara det senaste året på kasinot. Före det var det Klubben och Internet som gällde. En viktig del i utvecklingen för Johnny är analyserandet efter att han åkt ut från pokerturneringarna och enligt Johnny själv så tillhör han de få som spelar fler händer live än på nätet.

När Johnny började spela på Klubben var han överaggressiv, och det fanns bara en som var värre än honom på den tiden – ”Shine”. Det var också den enda spelare han hade respekt för när det gällde pokerspelet. ”Shine” var den enda som spelade lika hårt som Johnny själv. Johnny gjorde våghalsiga aggressiva varianter som ofta gick åt pipan och han hade ingen aning om vad position var på den tiden. ”Om det var någon som kontrahöjde mig så gick jag all-in direkt. Det var enkelt!” säger han. ”Sedan utvecklades man och tightade till sig lite i takt med att man började förstå spelet. Nu har man förfinat det hela till att fungera rätt bra; rättat till sina små misstag. Min taktik är att ha aggressiviteten kvar i botten och sedan förfina detaljerna.”

Favoriter och hatobjekt

Det värsta Johnny vet är händer med Knekt och dålig kicker, medan par i Knektar duger utmärkt. Imagen vid bordet är viktig och det är den som avgör, tillsammans med kombinationen av hur de andra spelarna beter sig vid bordet och hur man fortsätter en hand. ”Spelar man mot tighta och förutsägbara spelare så spelar man på ett sätt, spelar man mot bättre spelare under större turneringar så måste man variera med lite konstigare spel, limpa in med bra händer från knappen eller liknande och sedan chockera när stora mörken höjer. Man kan inte spela ABC-poker mot internetproffsen, då blir man krossad,” säger han.

Johnny berättar att han spelar väldigt mycket på känsla och ren intuition. ”Självklart är man ibland fel ute och kanske blir man största fisken vid bordet,” säger Johnny. ”Det funkar inte alltid, men oftast är man helt rätt ute.” I övrigt har han inga direkta regler när det gäller pokern. Johnny följer naturlagarna istället och försöker att inte bli tiltad; om bordet är bra så är det dumt att gå därifrån bara för att man har bestämt sig för att man bara ska göra ett visst antal inköp, menar han. När det gäller pokerböcker så har Johnny läst Harringtonböckerna som han tycker är bra och han har en kompis som är ”Omaha-expert” som gärna delar med sig av sina kunskaper, åtminstone till Johnny. Han vill gärna lära sig Omaha också, men Johnny tycker att Texas är mer genuint pokerspel, mer ”äkta poker”.

”Mörkpoker är mer bluff, Omaha är mer teknik medan Texas har en bra balans mellan både teknik, magkänsla och bluff,” säger Johnny bestämt. Johnny är ingen ”doer” trots att han är ovanligt kreativ. Han tröttnar snabbt om det inte blir som han vill. Och det måste vara perfekt. Jag fick syn på hans pokerbord och frågar vart han fått tag i det någonstans – det har jag gjort själv, säger han självklart och som ett givet bevis på det vi just pratat om.

Dollar-Rush

I höstas fick Johnny en riktig rush. Av åtta turneringar (1 100 kronors återköp) på kasinot under en tremånadersperiod vann han tre, tog en delad förstaplats i en samt en andraplats. ”Det var riktigt kul att spela då. Tur eller inte, men man måste undvika otur för att vinna turneringarna,” säger Johnny. ”Min näst bästa rush har jag haft nu de sista två veckorna på Svenska spels 500-turnering; jag har vunnit en och kommit femma två gånger. Det verkar som att det går i sjok när man vinner.”

Johnny började spela kontantspel, 20/20 Pot Limit Texas Hold’em, på kasinot förra sommaren och gick plus nästan varje kväll. Han spelade tight och försiktigt för att prova på och det blev 500 här, 500 där och ett par tusen till emellanåt. ”Sedan började jag vinna turneringar och då blev man kaxig och började slaska. Det gick riktigt dåligt och då gick jag upp på 50/50 och där kom jag i fas igen.

Jag tappade respekten för spelet på 20/20, men hittade tillbaka direkt på 50/50. Det passade tydligen mitt spel bättre. Jag gick in utan respekt på 20/20 och började bomba och det funkade inte alls. Uppe på 50/50 så fungerar aggressiviteten bättre för folk har mer respekt för pengar där. Nu spelar jag 20/20 när det ska vara roligt och avslappnat, när man vill ha lite trevligt och sitta och dricka lite vin och så. Man måste ha rätt inställning om man ska spela 20/20 och inte ha för bråttom.” Johnny har varit runt lite och spelat. I år har han varit i Sundsvall under pokerveckan i början på året och det blev Vegas i somras, men det gick inte alls bra; det var riktigt kallt i den 50-gradiga hettan. Ett av målen i år är att spela några EPT:er, men Johnny är lite bekväm och tycker att kasinot här i Stockholm ligger nära och bra.

När jag frågar om han tänker köpa in sig själv till EPT:erna i så fall eller om han blir sponsrad, så avslöjar Johnny att han inte har någon money management alls. ”Om jag har 50 000 så kan jag satsa det. Jag är jättedålig på det där och man har blivit lite fartblind.” Först ska Johnny försöka kvala in till till en EPT-tävling, men om det inte går så köper han nog in sig, säger han.

Framtiden

”Målet med pokern är att kunna vara fri, att kunna bestämma över sitt eget liv, och dessutom är det så jäkla kul,” berättar Johnny. ”För tio år sedan var det musiken som gällde, då var det mitt stora intresse, men pokern har tagit över helt. Det vore kul att kunna låta pokern ta ännu större del, men samtidigt vill jag ha kvar en fot i den ’verkliga’ världen i form av en egen firma eller liknande. Jag har inget mål att jag vill ha si eller så mycket om ett år utan jag tar en månad i taget och har kul.” Frihet är även målet med firman som Johnny snart ska dra igång, samt att han vill ha kredibilitet kvar om han skulle vilja köpa en lägenhet – man får inga lån till lägenhetsköp om man bara spelar poker. Samtidigt vill han fortsätta att jobba med design och produktutveckling eftersom han tycker det är stimulerande och riktigt kul.

Johnny är 28 år och vill absolut ha familj och barn, men tycker att det är dumt att börja för tidigt; tidigast om fem år men helst om tio år. ”Ska man gå in i något på allvar så vill jag göra det helhjärtat. Då kanske man spelar poker en gång i veckan istället, man måste prioritera annorlunda.”

Johnny har förstås också råkat ut för förutfattade meningar när det gäller pokern, framför allt från släkt och vänner. Det är många utanför pokern som ser på vår ”hobby” med misstänksamma ögon – trots att det var väldigt poppis att spela mörkpoker med grannarna om 10-öringar och 25-öringar på slutet av 70- och början på 80-talet. Där har kanske klubbarna påverkat inställningen lite, samtidigt som kasinot verkligen har tagit fram pokern i dagsljuset och gjort den mer rumsren.

”Men jag gillar inte monopolet,” säger Johnny och lägger in en brasklapp i frågan. ”Jag gillar inte monopol över huvudtaget, det borde verkligen öppnas upp.” Då kommer vi också in på frågan om Cosmopols SM och Johnny tycker att frågan är ganska svår. ”Det borde inte vara någon annan än Svenska Pokerförbundet som skulle få ha den titeln, samtidigt som det är en bra turnering och man spelar den också. Om det är en bra turnering med bra värde så spelar det ju ingen roll vad den har för namn. Fast det är synd att de inte kommer överens. Det borde gå att samarbeta.”

Många är de som undrat vem Johan Ocklind är – en liten uppstickare som tror att han är något?

Av: Åsa Holmberg

Många är de som undrat vem Johan Ocklind är – en liten uppstickare som tror att han är något? Någon som ”haft tur” och tror att han kan mäta sig med ”de stora grabbarna”, bara för att han klonkade in sig i The Game? Irriterande nog, för belackarna, tog han sig även till Poker Nations Cup och har fått en egen blogg i en av kvällstidningarna. Möt den riktige Johan Ocklind.

Det är inte utan att Johan har gjort sig förtjänt av alla framgångar på senare tid. Visst är Johan ung – han fyller 20 inom kort – men han spelade sig till platsen i The Game. Han spelade sig även till platsen i Poker Nations Cup och faktum är att han även har gjort en kombinerad ”Chris Ferguson” och ”Anette Obrestad”! Jag var självklart tvungen att kolla om det var sant…

Behövde ny hobby

Allt började med att Johan, i behov av en ny hobby, önskade sig Dan Glimnes Pokerhandboken i födelsedagspresent på 17-årsdagen (2005). Han fick boken och började läsa. Johan gick fortfarande i skolan så det blev frirullar på alla möjliga pokerrum på eftermiddagar och kvällar, och efter mycket slit hamnade han på tolfte plats och vann 50 cent! Nu var det dags att börja spela kontantspel och Johan började på supermikronivå, den absolut lägsta möjliga, på sajten truemoneygames.com, där han vunnit de 50 centen.

Det dröjde inte så länge innan han spelat upp sig till $10. Johan upp i nivå genom att spela $0,01/$0,02 med inköp på $2 och kom upp i $100 ganska snabbt. Det här pokerrummet var väldigt litet och ganska okänt så det fanns inte så många spelare som man skulle kunna önska; det var ofta bara ett bord uppe på dagen, och då hade man tur. Johan kände att han ville byta pokerrum och tittade sig omkring för att hitta något annat. Han hade nu $100 på pokerkontot och såg i någon reklam att man fick $50 i bonus om man satte in $100 på PartyPoker! Wow – öka rullen med 50 % bara genom att sätta in pengar? Klockrent, tyckte Johan. När han väl bytt till PartyPoker så var det slut på frirullar och andra pokerrum, nu var det PartyPoker för hela slanten. Johan började på de lägsta borden, $0,02/$0,05, och fi ck ihop ganska bra med pengar. På PartyPoker fick man bara spela på de lägsta nivåerna de 30 första dagarna och han blev riktigt ledsen när han var tvungen att lämna de lönsamma borden. Här tog han dessutom chansen att testa att spela en turnering för $22. Johan kom tvåa och vann $2 800. Med den vinsten var Johan uppe i $3 300 och det var dags att byta nivå till $0,50/$1. Det var däremot tuffare och han fick rätt snabbt gå ner i nivå igen för att inte förlora allt han tjänat in dittills. Johan spelade ABC-poker, men ändå gick det upp och ner helt och fram och tillbaka mellan $0,25/$0,50 och $0,50/$1, och det var inte lika enkelt längre. Här hamnade han i en väldigt kritiskt period då det var riktigt jobbigt och pengarna svåra att fånga. Innan hade pengarna rullat in i strid ström, men nu verkade det vara slut på det roliga.

Bästa läraren

Hösten 2006 kom räddningen då Johan hittade forumet twoplustwo.com på nätet – en sajt med en massa matnyttigt samt en blogg skriven av Cole South, en ung kille som gått ännu snabbare mellan nivåerna och nu spelade riktigt högt. Den här killen beskrev sin teori och spelstil väldigt bra och det fick Johan att förstå saker han inte tänkt på tidigare, som till exempel att tänka på rätt sätt om den han spelade mot, vad denne kan tänkas ha på handen och ta med det som ligger på bordet i beräkningen. Med Johans egna ord så ”såg han ljuset” – plötsligt var allt solklart och spelet vände igen. Han började vinna, snabbare och mer än förut och nu gick han från $1/$2 till $5/$10 där han stannade till i ungefär åtta månader. Johan började praktisera ”30-inköpsregeln”, vilken innebär att man spelar på den nivå man har 30 inköp till. Förlorar man så många inköp att man inte har 30 på den nivå man spelar på, så ska man alltså gå ner till dess att man kommit upp i rätt summa igen. Det är inte alltid så enkelt, men ett väldigt bra sätt att se till att minimera förlusterna – den kanske viktigaste delen av pokern. Håller man sig till den här regeln så minimerar man riskerna, under förutsättning att man har disciplinen att gå ner när ”rullen” säger att man ska det och inte går upp förrän man jobbat upp sig till rätt nivå igen. Det kanske är lättare när man har byggt upp rullen på det här ultimata sättet (som alla egentligen skulle vilja men ingen har tid, ork eller ro till att fixa). Har man byggt upp en fin rulle från scratch så vill man inte direkt skänka bort den på grund av dumhet. Men som sagt, många vet hur det borde vara, men det är inte så många som har gått den vägen. Chris Ferguson har gjort det, det vet vi. Anette Obrestad var tvungen att göra så på grund av sin ringa ålder, det vet vi också. Nu har vi alltså en svensk som lyckats med samma bedrift!

En större krets

Johan kvalade in sig till The Game på PartyPoker; på tredje försöket tog han en plats till semifi nalen. Han slutade skolan våren 2007, tog ett långt sommarlov och åkte sedan till inspelningen. De var i Cardiff i en vecka och resultatet har vi sett; nästan alla, i alla fall. Vi tittare fick som vanligt inte alla detaljer, men Johan fick med sig $47 500 därifrån. Spelarna fick $50 000 som de skulle använda när de spelade. De skulle spela minst tio timmar totalt, sessionerna skulle vara fördelade på fyra stycken 2,5-timmars sittningar och de fick tydligen lite påfyllning när de blivit av med en del av pengarna, därav den lite högre vinsten. The Game var faktiskt starten på Johans professionella pokerkarriär. Det var visserligen så han hade planerat det; först sommarlov, sedan The Game och sedan börja ”jobba”. Inte så långt efter The Game fick vi veta att Johan även kvalat in sig till Poker Nations Cup, en annan av Party Pokers stora satsningar, den här gången med den svenska turneringseliten istället för den utländska kontantspelseliten. Det är inte utan att man är lite avundsjuk på de två erfarenheterna som verkligen inte många har fått eller kommer att få uppleva, framför allt inte inom loppet av såpass kort tid. Och inte så tidigt i karriären. Poker Nations Cup var väldigt roligt, men hade ett lite sämre upplägg tyckte Johan. Det blev mycket dötid i loungen och Johan som inte hade fått med sig någon dator hade lite svårt att få tiden att gå. ”Grabbarna i det svenska teamet är ett himla skönt gäng och det blev den del kinapoker, men på lite högre nivåer än vad jag är van vid,” avslöjar Johan. Just nu spelar Johan på $5/$10 och mellan fyra och nio bord samtidigt. Online är det kontantspel som gäller. Liveturneringar blir det så ofta han får; de fl esta har åldersgräns på 21 år. Förhoppningsvis blir det WSOP nästa år, beroende på när Main Event spelas och om han har hunnit fylla år innan. Johan berättar att han tar ut större summor ungefär var fjärde månad som placeras i lågriskfonder och liknande, men jag undrar hur hans rulle ser ut nu. Till svar får jag det väldigt diplomatiska: ”Efter ett tag, när man har så det räcker, slutar man prata i rulle, man spelar i stället på den nivån man ’slår’ och just nu slår jag $5/$10. Jag skulle kunna spela högre enligt 30-inköpsregeln, men jag känner att jag ska vara kvar här ett tag till.” Efter att han har tagit ut lite pengar så kan det bli så att han måste gå ner någon nivå en stund för att spela upp till rätt summa igen och det händer även att han går ner självmant om han varit ledig ett tag, eller åtminstone spelar på färre bord i början.

På kontoret

Johan bor hemma hos sina föräldrar i en radhusidyll i Uppsala. Det är här vi startar intervjun och jag har aldrig sett ett rum, som någon faktiskt bor i, med så lite saker i! Johan berättar att han gillar att ha det så och dessutom umgås han mycket med sin flickvän Caroline, och ”hon har lite fler saker”… Vad tycker Caroline om att Johan spelar poker? De träffades ungefär samtidigt som han började spela, så hon har varit med under hela utvecklingen. Framförallt så gillade Caroline att Johan var hemma när hon kom hem från jobbet, det blir lite tråkigare nu när han ordnat med ”kontoret”. Det kommer fram att mamma och pappa inte heller är alldeles förtjusta i att han spelarpoker, även om mamma har accepterat det hela lite bättre nu när det går så bra, trots att hon helst vill att han ska följa i hennes akademiska fotspår. Och pappa håller förstås med mamma…

Annorlunda på fler sätt

Inte nog med att Johan har spelat ihop en riktigt bra rulle på det ultimata sättet, han gillar inte att vara på krogen, dricker inte sprit, klär sig snyggt, svär inte, uppträder väldigt väluppfostrat, träffade flickvännen på filmkväll hos kompis, spelar poker på kontorstid och dricker vatten när han är törstig – inte läsk. Det är lite ovanligt. Flickvännen har en projektanställning som tar slut i augusti och då ska de testa att bo ihop i London under ett halvår. De har varit tillsammans i två och ett halvt år och ser fram emot att få insupa en ny atmosfär och träffa nya människor. För Johans del blir det förstås också lite mer livespel eftersom klubbarna i London har en lägre åldersgräns, samt att staden är en bra utgångspunkt om man ska resa omkring och spela turneringar. Planen är att bo där i sex månader och sedan komma hem till Sverige och Uppsala igen och kanske köpa en lägenhet. Just nu hyr han ett kontor nere vid stationen i Uppsala tillsammans med tre andra killar som spelar poker (Johannes Korsar är en i gänget), men inte nödvändigtvis på kontorstid, något som Johan är väldigt noga med att hålla. Han slutar klockan fem och har inte ens en dator hemma. Det är nog viktigt om man ska kunna kombinera familj med poker, att man har ett ställe att gå till – då fokuserar man nog på bästa sätt också, tror Johan. På frågan vad han plussar per dag så säger han att det förstås kan vara riktiga svängningar: han har förlorat $10 000 på en dag, men aldrig mer än så.

Livets gåta

Den stora livsplanen innefattar inte poker på heltid, ”om jag inte blir lika bra som Patrik Antonius förstås, då fortsätter jag nog ett tag till.” Johan berättar att han gärnaskulle kunna hålla på med trading, köpa/sälja mark, eget företag eller ekonomi på något sätt. Johans bästa tips till andra pokerspelare är att börja hyfsat lågt. För de som jobbar samtidigt kan man förslagsvis sätta in $750 och spela $0,10/$0,25 för att se hur det går, säger han. Funkar det inte så gå ner en nivå. Johan tror att det är viktigt att ha ett ”hem”, ett pokerrum där du trivs och kan ha din bankrulle. Sen är det viktigt att man analyserar spelet, gärna med hjälp av ett bra pokerprogram där man kan se vad man gjort för fel, vad man bör tänka på och hur det skulle ha blivit om man gjort annorlunda. Då lär man sig att känna igen situationerna och kan använda informationen på rätt sätt vid senare tillfällen. När det gäller pokerböcker så har Johan läst, förutom Pokerhandboken, David Sklanskys Theory of Poker och bläddrat i ytterligare några, men det som gett honom absolut mest utveckling är Cole Souths blogg och handanalyserna på twoplustwo.com. Om man lägger upp en hand där så får man fler viktiga analyser från medlemmarna, som verkligen hjälper en att utvecklas som pokerspelare. Helt nytt är att Johan signat upp med nya pokeragenten Vegas Group där han fi nns tillgänglig för talaruppdrag eller för att delta i företagsevent. Vegas Group letar effektivt sponsorer åt sina klienter mot en viss procent av eventuell vinst; det är en riktigt bra deal då många saknar både tid, möjligheter och kunskap att leta sponsorer själv. Det är ett tidskrävande arbete och att låta en agent ta hand om den biten är ett enkelt sätt att få ut det mesta möjliga av sin egen potential. Vegas Pokeragent, som ingår i Vegas Group, har som mål att hjälpa sina klienter med ”allt det andra” så att klienterna kan koncentrera sig på pokerspelandet. ”Allt det andra” innebär både marknadsföring, publicitet och sponsorförhandlingar. Den närmaste framtiden ser ljus ut för Johan. Direkt efter intervjun ska han åka till Barcelona för att spela WPT-turnering (Johan tillhörde inte de fyra svenskar som var med bland de sista 28 spelarna inför dag 3). Efter det blir det hem och grinda igen; semestern väntar han lite med. Johan tar semester när flickvännen Caroline har ledigt. Senare i år blir det eventuellt WSOP Europe, mer grind, och förhoppningsvis WSOP nästa sommar. Det dyker alltid upp roliga grejer på vägen och det dröjer nog inte länge innan vi får se Johan Ocklind i farten igen

Cecilia ”Cicci” Nordenstam är fortfarande Sveriges mest meriterade kvinnliga pokerspelare, trots att hon under ett års tid varit borta från den internationella pokerscenen.

För tre år sedan bestämde sig Cecilia för att lägga psykologistudierna på hyllan för att istället satsa på en karriär som pokerspelare. Karriären gick spikrakt uppåt och hon blev snart en av de mest kända pokerspelarna, både på hemmaplan och internationellt. Sedan dess har hon hunnit med mycket. Förutom att hon flyttat till en pampig lägenhet på Vasaplatsen i Göteborg har hon varit ansikte utåt för Svenska Spel under ett års tid och här i dagarna lanserar hon sin helt egna pokersajt Dead Lady.

FirstPoker fick chansen att träffa henne under ett av alla jobbrelaterade besök i Stockholm. Hon tog emot oss i sin svit på Berns hotell där vi ägnade en hel dag åt att prata om karriären, hennes nya satsning och hur det är att vara kvinna i en så mansdominerad miljö.

Vi har inte sett mycket av dig under det senaste året. Varför?

”I höstas avslutade jag och Svenska Spel vårt samarbete. Därefter har jag ägnat en hel del tid åt att fundera och komma fram till vad jag ska ägna mig åt. Att jag ska fortsätta med poker har hela tiden varit en självklarhet, frågan har bara varit under vilka former.

Jag har dels filat på mina egna idéer och så har jag även diskuterat samarbete med olika aktörer. Slutligen bestämde jag mig för att sätta mina egna planer i verket och kom i kontakt med några killar från Stockholm som kommer från en närliggande bransch.”Äventyraren Johan Ernst Nilsson, som är känd för sina ”Seven Summits” (han har bestigit de sju högsta bergen i varje världsdel), är en god vän till Cicci. Det var när hon berättade om sina planer för honom som han kopplade ihop henne med några av sina vänner på Caliber Media. Tillsammans började de smida planer och siktade på något stort. ”Som tjej och pokerspelare har jag alla förutsättningar att ta fram en perfekt sajt för tjejer som gillar att spela. Det handlar inte om att sajten ska vara en Barbie-dröm i rosa. Istället kommer våra turneringar, aktiviteter och i framtiden även live-events vara skräddarsydda för att tjejer ska trivas.”

Men behöver tjejer verkligen en egen pokersajt?

”Jag har klarat mig ganska bra med dem som finns, men samtidigt har jag retat mig en del på sättet många marknadsför sig på, och deras kampanjer. Allting är anpassat för killar. Jag vill att den här sajten ska ha allt som jag saknat och lite till. Deadlady.com kommer inte bara vara en pokersajt utan en komplett spelsajt. Eftersom jag är tjej så är vissa saker tjejgrejer, men min förhoppning är även att killar ska trivas utmärkt där. Jag började uppskatta mjukvaran Boss under min tid hos Svenska Spel och har därför valt att arbeta med den. Sajten lanseras i juni.”

Så med andra ord kommer vi inte att få se utvikningsbilder på dig för att lansera sajten som de flesta andra pokerbolag verkar vilja använda sig av?

”Nej, självklart inte. Jag vill ju vara en förebild som mamma, pokerspelare och kvinna.”

Eftersom sajten riktar sig mot kvinnor, vad har du för tips till tjejer som precis kommit in i pokervärlden?

”Det lönar sig inte att spela dum. Det lönar sig absolut inte att vara en bitch. Se till att skaffa bra vänner i pokervärlden. Man stöttar varandra när det går dåligt, och firar ihop när det går bra.”

Tycker du att det är någon skillnad på tjejer och killar som pokerspelare?

”Man kan ju inte bortse ifrån att det finns generella skillnader mellan tjejer och killar, men poker är en sport för individer och man tävlar som individ. Den lilla andelen tjejer man möter ute på turneringarna är extremt intresserade och kunniga så den gruppen höjer sig antagligen över genomsnittet.”

Cicci slog igenom 2005 och tillhörde Sveriges första pokerteam tillsammans med bland andra Alex Stevic, Tobias Persson, William Thorson och Ken Lennaárd. Innan dess hade hon redan gjort sig en rejäl hacka på nätet och vunnit över en halv miljon på några månader. I och med det nya kontraktet fi ck hon nu chansen att spela i internationella sammanhang och detta gjorde hon med bravur. Under det första året spelade hon 18 stora turneringar och tog pris i sex av dem.

Tror du att du har behandlats annorlunda för att du är tjej?

”Jag tror att jag fått en hel del oförtjänt kritik, men det beror givetvis på att jag synts så mycket. Självfallet syns man mer när man utmärker sig på något sätt. Jag har inga upp- och nerpåvända solglasögon eller rosa hår, utan det har räckt att vara tjej för att synas. Självklart har jag haft fler fördelar än nackdelar av uppmärksamheten, men jag känner också ett stort behov av att hävda mig och bevisa att jag faktiskt kan spela poker.”

Fenomenet Cecilia Nordenstam har stötts och blötts ganska mycket de senaste åren. Vissa anser att hon är överskattad, men de flesta proffs jag talat med är av en annan uppfattning. De som mött henne vid pokerbordet är övertygade. Hon är inte bara förtjusande och har en charm som får de flesta på fall, utan hon är även en skicklig pokerspelare.

Hur ofta spelar du poker?

”Jag spelar mer eller mindre varje dag om tillfälle ges. Det kan vara med en kopp kaffe på morgonen eller på kvällen när min son Noah har gått och lagt sig. Om jag ändå är hemma och slöar spelar jag hellre än kollar på TV.

Vad spelar du?

”Jag har definitivt gjort mina största vinster på turneringar, men en av mina favoritböcker heter Flow och handlar om hur man ska balansera rädsla och tristess för att prestera på topp. Den kunskapen applicerar jag mycket när jag spelar poker. Det gäller att hålla insatserna tillräckligt höga för att inte vara uttråkad, men ändå inte livrädd. Jag växlar också gärna mellan olika former av poker trots att jag är bäst på No Limit Texas Hold’em. Jag känner att det gör att jag håller mig alert när jag får tänka till lite mer. Min absoluta favoritform av poker är heads up-matcher. Då får jag chansen att fokusera utan att få damp!” säger Cicci och skrattar.

”Jag spelar gärna många bord eftersom jag är rätt rastlös av naturen, men när jag spelar många bord håller jag dem helst inom samma pokerform. Jag är periodare när det kommer till poker och alla dess former. Sit & Gos är en grindfavorit och MTTs [flerbordsturneringar] är en favorit när jag har mycket tid. Kontantspel brukar jag mer ha som ett komplement när jag spelar en MTT. När jag spelar Sit & Gos spelar jag helst bara sådana. Jag sitter av bekvämlighetsskäl med laptopen i soffan, så det bästa är att spela tre till fyra bord åt gången och hålla hög koncentration på alla. Min demon när det kommer till liveturneringar är att jag blir uttråkad. Det är ofta väldigt långa dagar och många deltagare. Jag försöker motverka tristessen med att prata med spelarna på bordet. Förutom att det är trevligt så lönar det sig ofta i slutändan när man är uppe i en pott mot dem.”

Cecilia har alltid varit en tjej som gillar utmaningar och har alltid valt sin egen väg för att uppnå sina mål. Hon hade sökt in till naturvetenskaplig linje, men valde efter några veckor att inte gå kvar. Cicci, som då var självförsörjande, var för rastlös för att sitta vid skolbänken och ville mycket hellre resa och se världen.

”Jag lyckades övertyga mina föräldrar [som båda är akademiker] att det var smartare att ha roligt nu och komma in på universitetet med ’25-4-regeln’ senare.” Sagt och gjort. Cicci flyttade till Rivieran och spenderade ett par år där tillsammans med några vänner.

Här blev hon även erbjuden ett kontrakt med en modellagentur, men hon valde att tacka nej. År 1999 flyttade hon tillbaka till Göteborg och bestämde sig för att skaffa barn med sin dåvarande pojkvän. År 2000 föddes sonen Noah som nu är åtta. 2004 var Cicci 25 år och skrev högskoleprovet som planerat. Resultatet 2,0 räckte för att komma in var hon ville. Valet gick till psykologprogrammet och hon startade där samma år.

”Jag valde psykologprogrammet för att jag tyckte att ämnet lät intressant och att det i framtiden skulle innebära ett intressant jobb med flexibla arbetstider. För mig är det viktigt att alla dagar inte är likadana och att jag har stor frihet över min egen tid.” Men när Cicci insåg att hon skulle komma att tjäna mer pengar på sina färdigheter som pokerspelare valde hon att hoppa av studierna.

”Pokern ger mig maximalt med frihet. Det är mitt stora intresse och jag är tacksam att jag kunnat försörja mig på det så pass länge. Min identitet ligger inte i mig som pokerspelare, men så länge jag tycker det är roligt och allt rullar på som nu så kommer jag fortsätta att ägna mig åt det.”

Hur stor är din bankrulle?

”Som för alla andra pokerspelare varierar den. Jag måste erkänna att kraftiga variationer håller mig pigg och alert, men jag ser till att kunna hålla mig på en hög levnadsstandard och aldrig bli orolig för att pengarna inte ska räcka.”

Är du en gambler?

”Ja, definitivt. Jag gillar spänningen och slumpmomentet i spel. När jag fyllde 18 bänkade jag mig vid Black Jack- och Rouletteborden på nattklubbarna. Under min korta gymnasietid spenderade jag mer eller mindre all tid åt att spela Seven Card Stud och Chicago i kafeterian. Numera ägnar jag mig bara åt de pokerformer som jag tycker är tillräckligt lukrativa.”

Jag har hört att du sysslade en del med politik innan du började spela poker. Är det något du fortfarande är engagerad i?

”Nej, inte längre, men jag var väldigt involverad i den feministiska rörelsen och jag engagerade mig mycket mot rasism. Det hör ju tonåren till att vara mer radikal, men jag känner fortfarande starkt för jämlikhet och rättvisa. Jag skulle dock inte kalla mig för feminist längre. För det första har ordet en negativ klang och jag tycker att det lägger mer börda på kvinnor än tvärtom. Kvinnor ska lyckas i hemmet, som mammor, som karriärkvinnor och som vänner. Detta för att vi ska ha ett jämställt samhälle. Männen har inte alls lika stor press på sig att prestera på alla dessa punkter. För mig är familjen bra mycket viktigare än en karriär.”

Vad händer i höst?

”Jag kommer att fortsätta spela på nätet och sen ser jag verkligen fram emot att börja spela på EPT-touren igen. Jobbet med Deadlady.com och dess utveckling kommer att uppta en stor del av min tid och det känns självklart jättekul att äntligen få realisera mina idéer.”

I början av juni var det dags för Cecilia att äntra den stora pokerscenen igen och vad kan väl vara bättre än att då spela det största som går: World Series of Poker. Hur det gick för henne ser du i kommande nummer av FirstPoker. Vi önskar henne all lycka till vid pokerborden framöver och med den nya karriären.

Med bara en vecka kvar till World Series of Pokers första event, $10 000 World Championship Pot Limit Omaha, har vi fått en längre intervju med ”mesta mästaren” Phil Hellmuth. Här i del 2 avslöjas hemligheter om internetproffsens tillkortakommanden…

Av: Shelley Rubenstein & Jonas Berg

Artikel i två delar. Läs del 1 av Phil Hellmuth inför Poker-VM här.

FP: Hur förbereder du dig inför de mastodontveckor som World Series innebär?

PH: Det är viktigt att vara i gott psykiskt skick och jag vill inte kunna skylla på något. Många gillar att skylla på strukturen både här och där. Men när Jack Nicklaus spelade golf brukade han säga: ”Jag satsar allt på den här turneringen och tar bort alla eventuella ursäkter, som att greenerna skulle vara för tuffa och så vidare.” Jag vill inte komma med några ursäkter. Jag vill bara ge allt. Jag vill ha gott om energi i tanken och sedan skjuta upp rymdraketen – jag behöver använda all min kraft för att vinna och spela lika bra som jag vet att jag kan.

”Anledningen till att jag vinner så mycket under World Series är att det handlar om skicklighet, varje dag”

FP: Vad är det för kraft?

PH: Om jag är utrustad med förmågor som de allra största spelarna inte har, så kommer jag att använda dem. Men oftast förstår jag inte alla spelare fullt ut. Om jag vore synsk så skulle jag ha fler armband än elva! Om jag kunde läsa hur folk tänker så skulle jag ha uppemot 50. Men jag har i alla fall någonting speciellt, vad det nu är.

FP: Det måste vara svårt att vara Phil Hellmuth i Las Vegas, där du inte kan gå någonstans utan att folk vill ta ett foto med dig eller få din autograf?

PH: Om du vill bli den bästa spelaren genom alla tider så måste du vara beredd på att folk kommer att vara på dig hela tiden under World Series. Om jag stannar till för att skriva en autograf så blir det snabbt en kö som sträcker sig ett par timmar, så det kan jag inte göra. Man måste lära sig att på ett trevligt sätt säga: ”Det finns inte tillfälle just nu” eller ”följ med mig en bit”. Men det är okej, det är en del av det. Om du vill bli rik och berömd måste du lära dig att hantera autografer och foton, det är så det fungerar. I år kommer jag troligtvis att skriva autografer på ölburkar!

FP: Hur många WSOP-event planerar du att spela i år?

PH: Det är något som jag inte kan bestämma nu, men jag vet att jag kommer att missa de första två-tre eftersom det är bröllop inom familjen, och det vill jag verkligen inte missa. Sett ur pokerperspektiv är det lite synd eftersom jag har tjänat bra med pengar, två år i rad, i det första eventet.

FP: Vi utgår ifrån att du kommer att spela en hel del event ändå, men hur många armband tror du dig kunna vinna?

PH: Jag vet inte. Det viktigaste är att jag kommer att vara där och göra mitt allra bästa.

FP: Hur påverkar det ditt spel när folk säger att du är duktig på att vinna marker från dåliga spelare, men att du har svårare mot bra spelare?

PH: Jag har fått höra både och – att jag är bra på att få marker från dåliga spelare, men inte bra spelare, och vice versa. Jag tycker det är ett konstigt uttalande. Det är precis som om de bortser från, glömmer bort, att jag har vunnit mina första sju armband enbart mot toppspelare. Det vore som om någon sa till dig: ”ett plus ett blir tre”, och då svarar du: ”Det blir faktiskt två”. Det är uppenbart att jag kan spela mot de bästa spelarna. Om du tittar på så har jag två förstaplatser och en andraplats. Jag tycker det känns underligt – jag tror att folk letar efter saker att kritisera.

”Om du har tjänat alla dina pengar på Internet så har du inte spelat riktig poker”

FP: Vad tycker du om de nya onlinespelarna – hur kommer de att klara sig i årets WSOP?

PH: Om du har tjänat alla dina pengar på Internet så har du inte spelat riktig poker. De har spelat poker strikt efter matematiken, och vissa som har tjänat miljontals online är riktigt dåliga pokerspelare, men bra rent matematiskt. Eftersom de är så många så kommer säkert några av dem att vinna turneringar, men det gäller också att komma ihåg att många av onlinespelarna har blivit bankrutta i det verkliga livet. Om en av dessa nya onlinespelare försökte bluffa Johnny Chan, och de glömmer bort att han är bra på att läsa folk, så har de förstört hela sin turnering. De försökte bluffa honom bara för att ha något att berätta om – förr eller senare tror jag att onlinespelarna kommer att inse att det inte handlar om ens ego, utan om att vinna.

FP: Vad tyckte du om WSOPE?

PH: Det var en liten besvikelse. Turneringarna kändes inte som WSOP-event. Under WSOP är det tiotusentals personer på plats och Main Event är turneringen som räknas för alla spelare, och så har det varit sedan 70-talet. Den har vuxit och vuxit, och frågar du mig så är inte jag övertygad om att jag tycker att armbanden i London ska räknas som officiella sådana under 2008.

FP: Uppskattar du din hemmaplansfördel? Vi hörde talas om många amerikaner som klagade över jetlagen under WSOPE.

PH: När du kommer till WSOP kan du spela 55 event och jetlagen varar bara ett par dagar. Vi flög över dit för att spela i tre event; det är en stor skillnad.

FP: Kommer du till WSOPE 2008?

PH: Nej, det gör jag inte, och ärligt talat så tror jag inte att varken Doyle Brunson eller Johnny Chan gör det heller. Vi gav Harrah’s en chans. De sa till oss att: ”Ni kan lita på oss, vi ska göra detta till ett fantastiskt event.” Vi åkte över i god tro, men turneringen var inte fantastisk – den var bara bra.

FP: Du har redan uppnått en hel del inom pokern. Vad har du för ambitioner nu?

PH: Jag vill vara nummer ett när det kommer till armband, genom alla tider. Jag vill bli först till 15 och först till 20. Jag vill till 24 – minst – det tycker jag är ett bra mål. Jag behöver antagligen vinna fyra-fem WPT-turneringar och det är inte så lätt. Om tre år åker jag till Vegas och ger mig in i high stakes-spelen. Jag har vunnit sidospelen och ändå håller folk på och förolämpar mig; men det gör inget. Jag åker dit och börjar spela i the Big Game oftare och då, i $2 000/$4 000- och $4 000/$8 000-spelen, kan de börja bedöma mitt spel på riktigt.

Mästertippare?

Phil Hellmuth ger sin syn på vem som kommer att ta hem armband under 2008 års upplaga av World Series of Poker.

”Detta kanske inte kommer som någon överraskning, men det finns inga nya spelare som är värda ett omnämnande, om du frågar mig. Jag trodde att 50 miljoner nya spelare skulle ge oss några riktigt starka och tuffa talanger som skulle ha större inverkan på spelet, men så har det inte blivit. Men istället ser vi att många ynglingar som slår sig in i toppen får det svårt när de når den riktiga världen. De förstår inte att även om det går bra att köra över folk online och göra stora bluffar, så funkar det inte så i den riktiga världen. När de möter riktigt stora spelare, som vet vad de håller på med och hittar strategier som slår dem, så får de problem. De flesta nya spelare har inte förmågan att spela bra live; allt de har är den matematiska kunskapen.

I år skulle jag vilja säga att Chan, Ivey, Brunson, Cunningham och Seidel är stora favoriter till att vinna armband. Om jag måste välja ett par av dessa som är riktigt heta, så tror jag att Ivey och Cunningham hungrar extra mycket efter armband 2008!

Vem vinner Main Event?

Jag! Och jag kommer att vinna efter att ha floppat ett set med Tvåor mot min motspelares ♠A-♠10 på floppen ♥10-♥5-♣2!”

Är du redo för WSOP?

Allt talar för att årets mästerskap blir något av de bästa vi någonsin har skådat, med 55 armband, tolv av dem med titeln World Championships ingraverat. Det ska bli spännande att se spelare ur den gamla skolan ta sig an nya onlineproffs som äntligen fyllt 21 och kan spela i Vegas. Båda sidorna har snackat sig varma om vilka som går segrande ur striden – nu är det hög tid att ta reda på vilka som tagit sig vatten över huvudet, och vilka som kan gå rakryggade månaderna efter World Series of Poker 2008.

 

Med exakt två veckor kvar till World Series of Pokers första event, $10 000 World Championship Pot Limit Omaha, har vi fått en längre intervju med ”mesta mästaren” Phil Hellmuth. Poker Brat avslöjar allt om vad som krävs för att bli den mest framgångsrike spelaren i WSOP och vad vi har att se fram emot i sommar.

Av: Shelley Rubenstein & Jonas Berg

Artikel i två delar. Läs del 2 av Phil Hellmuth inför Poker-VM här.

FirstPoker: Grattis, Phil! Det är 20 år sedan du tog din första plats i pengarna under ett WSOP-event.

Phil Hellmuth: Wow! 1988 måste jag ha varit 23 år – så ung och så dum. Jag kommer ihåg att jag satt bredvid en man vid namn Johnny Chan under Main Event. Jag visste inte vem han var, än mindre att han var den regerande världsmästaren. Han slog ut mig på en 33:e plats, i pengarna, dock. Direkt efter att jag slagits ut tog min vän ”Big” Al Emerson mig åt sidan och istället för att säga något i stil med ”Bra spelat”, sa han: ”Din idiot! Detta var din bästa chans att vinna WSOP Main Event, du kanske aldrig mer får chansen igen.” Jag tittade honom i ögonen och sa: ”Är du helt galen?! Jag kommer att vinna den här turneringen och komma nära flera gånger.” Året efter vann jag.

FP: På något sätt skulle man kunna säga att rättvisa skipats när du blev först till elva armband, speciellt med tanke på att Johnny slog ut dig från ditt första framträdande i WSOP Main Event.

PH: I januari 1989, efter flera duster oss emellan och han visste vem jag var, sa Chan (i tidningen ): ”Phil Hellmuth är mycket talangfull och kommer snart att vinna Main Event, så fort han lär sig att lägga band på sig själv.” När jag läste det tänkte jag att ”okej, han har rätt, jag kommer att vinna turneringen.” Jag tog det som något positivt. En kille som har vunnit mästerskapen 1987 och 1988 pratar om mig i , och säger att jag en dag kommer att vinna turneringen. Redan då hade jag som mål att vinna den.

FP: Är det vad som händer med dig? Om du bestämmer dig för något, lyckas du också med det?

PH: Jag satte upp ett dokument med mina mål på 1988. Där stod det ”att skriva en ’best-selling book'”. Det gjorde jag, även om det fick vänta till 2004 – men Main Event hände desto snabbare.

FP: Vad ser du mest framåt emot under årets WSOP?

PH: En sak som ska bli skoj är att jag från och med den 1 juni kommer att pryda tolv miljoner ölburkar över hela USA. Utöver att jag kommer att synas på dem, kommer mina citat också att vara där – exempelvis ”I can dodge bullets, baby” och ”If it weren’t for luck, I’d win them all”.

FP: Du måste vara väldigt spänd på att få fightas för ditt tolfte armband?

PH: Självklart är jag det, det är nu jag verkligen vaknar till liv. När WSOP startar, tankar jag tanken full. Jag missar många turneringar nu för tiden och spelar inte ens hälften av alla WPT-turneringar, vilket förklarar varför jag inte har vunnit en titel där än.

FP: Det finns åtta olika $10 000-turneringar förutom Main Event i år. Tycker du att dessa sänker värdet på Main Event?

PH: Jag skulle vilja att Main Event går upp till $25 000. Jag tror att ett beslut på detta snart kommer att tas. När 10 000 spelare är med, då borde de höja inköpet till $25 000. Main Event har ett godkännande från alla de bästa spelarna; om jag skulle välja ett event som jag fick vinna, så skulle jag välja det. Så för att svara din fråga – nej, det tycker jag inte.

FP: Så om du ställdes mellan valet att vinna Main Event eller $50 000 H.O.R.S.E. – där vinnaren generellt sett anses vara den bästa allroundspelaren – skulle du ändå välja Main Event?

PH: Main Event, vilken dag i veckan som helst. Det var ju inte ens så många som spelade i H.O.R.S.E förra året. Det är en Limit-turnering och det är fortfarande för mycket tur i det spelet. Mitt andra val skulle i så fall vara $25 000 WPT Championship, medan H.O.R.S.E. kommer på tredje plats.

FP: Hur förklarar du dina framgångar i de stora WSOP-fälten? Du vann ditt elfte armband i den femte största turneringen genom alla tider (utanför Main Event). Hur gör du?

PH: Jag är väldigt engagerad. Och du måste förstå att anledningen till att jag älskar World Series så mycket är att jag slår rekord varje dag. Jag kan spela en turnering, ha otur, och komma tillbaka redan nästa dag. Om jag vore tvungen att flyga till Connecticut på andra sidan landet för att spela en turnering och åka ut på ett oturligt sätt så hade jag varit tvungen att flyga hem igen, och det hade inte varit roligt. Under WSOP kan jag spela igen redan nästa dag, och nästa igen – vilket är kanon. Man justerar sitt spel och börjar genast spela bättre nästa dag, och jag älskar det. Anledningen till att jag vinner under World Series är att det är så mycket skicklighet involverat varje dag. Då är det värre under en WPT-turnering.

I nästa del av intervjun med Phil Hellmuth får vi reda på vad han tycker om de unga onlinespelarna. Vi ber också Poker Brat att tippa utgången av Main Event – och vi får ett väldigt exakt svar… .

Här följer del två av Phil Hellmuth inför Poker-VM.