Månad: augusti 2007

Från att ha varit nybörjare till att, odiskutabelt, ha blivit en av de bästa, har Joseph Hachem lyckats med allt som spelet kan erbjuda. FirstPoker har tagit reda på hur du kan bli precis lika bra som honom.

1. Självförtroende

Under ett ögonblick tycks Joe Hachem bli hypnotiserad av de starka vindar som ruskar om palmerna som omger den atmosfäriska Dragon Bar på Paradise Island, Bahamas – och han försvinner i sina tankar. Till slut vänder han sig mot mig och ställer ner glaset med single malt whiskey på bardisken med marmoryta och det hörs ett ljudligt klirrande. ”Det var inte alls något dåligt avslut på året,” säger han. Till skillnad från naturen så verkar det som om 2005 års världsmästare är en mästare på underdrifter. När vi träffas tidigt i januari så kunde inte Hachems plats bland elitpokerspelarna vara mer garanterad än vad den är. Efter en fantastisk omgång i World Series så avslutade han 2006 genom att vinna den prestigefyllda WPT Five-Diamond Classic. På samma gång blev australiensaren den fjärde personen i historien (efter Doyle Brunson, Carlos Mortensen and Scotty Nguyen) att vinna både WSOP Main Event och en titel från WPT. Betydelsen av den här prestationen syns på honom. ”Att lyckas med det där var så underbart,” säger han med ett brett leende. ”Det var värt allt att vinna tre armband. Efter att ha varit ute på turneringar under ett helt år och spelat på den nivån, så ville jag nå till en punkt där jag kunde säga: ’Jag är bäst i världen.’ Nu känner jag verkligen så.” Men Hachems väg till att bli en pokerlegend har inte på något sätt varit lika enkel som det naturliga sätt, som gör honom lätt att tycka om, som Hachem utstrålar. Efter att ha lyckats med att vinna Main Event så fick han genomlida samma sorts uppskattning som många andra moderna WSOP-vinnare får göra; han är en bra spelare, men inte tillräckligt bra för att bli omnämnd i samma andetag som Phil Hellmuth, Daniel Negreanu, Phil Ivey eller Allen Cunningham. Han visste instinktivt att bara en vinst – och bara en rejäl vinst – skulle ge honom de lovord han så desperat eftertraktade. Men med de många åtagande som ambassadör som tog tid från honom, så fanns det bara en chans kvar att vinna något – den ökänt tuffa WPT Five-Diamond Classic.

Tillfälligheterna bestämmer

”För mig handlade inte Five-Diamond bara om en WPT-tävling, det handlade om 15 000 dollar i inköp och det handlade om att tävlingen var på Bellagio med 600 tävlande – de flesta proffs. Det var toppen,” säger Hachem entusiastiskt. Under de första tre dagarna grävde och malde han sig framåt innan han attackerade på den fjärde dagen och tog sig från 915 000 i marker till över 2 345 000. Även om det gick dåligt mot slutet av den dagen så minskade inte hans självförtroende. ”Ingen ska ta den här titeln ifrån mig,” sade han till sin kusin vid samma tidpunkt. Hachems vinst var ännu märkligare när man tänker på att de andra två spelarna hade dubbelt så många marker som han hade när de nådde finalbordet. Och, kanske det som var mest skrämmande av allt, en av de båda han mötte var den kanadensiske superstjärnan Negreanu – en man som visste allt om att vara i den här situationen, eftersom han vann Five-Diamond Classic år 2004. Något som ytterligare komplicerade det hela var att det här var en WPT-tävling med ett typexempel när det gäller finalbord; en faktor som hela tiden låg och gnagde i Hachems huvud. ”Det var inte som finalbordet i WSOP där nivåerna varar i två timmar och mörkarna bara går upp med 20 procent. Man var tvungen att ändra sitt spel, det spelade ingen roll hur man ville spela – i grund och botten var det som att gå från en lång turnering till en snabb sit and go.” Trots detta, motståndet och en Negreanu som var på väg mot nio miljoner dollar i marker, så tvekade aldrig Hachem på att hans egen profetia skulle uppfyllas. ”Jag visste att jag måste råka ut för en fruktansvärd massa otur för att förlora, för jag tänkte inte låta någon annan vinna.”

2. Önskan att vinna

Det verkar som om vinsterna i WPT och WSOP Main Event inte är tillräckliga för mannen från Melbourne. I själva verket planerar Hachem redan sin nästa fullträff. ”Jag vill så gärna vinna Aussie Millions,” säger han med en flott gest. ”Det är förstås uppenbart varför, det är mitt hemland och min hemstad, och jag skulle också älska att vinna EPT:s finalbord i Monte Carlo eller en EPT-titel – då skulle jag ha vunnit en ansenlig titel på varje kontinent. Jag skulle vilja spela mer poker, men jag tänker inte vara så här engagerad hela tiden. Det är dock en del av mina skyldigheter att göra mig själv tillgänglig för pokervärlden – för närvarande.” Under det halvår som närmast följde på vinsten av Main Event, var Hachem så pass upptagen av sina nya uppgifter som ambassadör och ledare för Team PokerStars att det var svårt för honom att hinna med att spela några turneringar. På hemmaplan – Crown Casino i Melbourne – hade Hachem vant sig vid att spela och ta hem pengar i flera turneringar per månad. De uteblivna vinsterna ledde till att stressen började smyga sig på. Dessutom började jämförelserna med hur Chris Moneymakers karriär hade gått; det var bara ett kontantspel i anslutning till WSOP, följt av en hyfsad prestation i PCA 2006, som höll hyenorna borta. Tyckte Hachem själv att han hade gjort tillräckligt för att förtjäna titeln som världsmästare? ”Nej, absolut inte,” säger han bestämt. ”Jag hade tagit mig till finalbordet i den där WSOP-tävlingen på Bally’s och jag hade lite otur [par i Kungar mot J-10], men det tar längre tid än så att visa vem du är. I slutändan så handlar det om att så länge jag är nöjd med hur jag spelar, så bryr jag mig inte om ett dugg vad folk tycker. Men att få lite erkännande skadar aldrig.” Självklart kom de verkliga granskningarna att handla om Hachems prestation vid 2006 års WSOP – tolv månader efter hans nervkittlande heads up-vinst över amerikanske Steve Dannenmann. Vad som än hände när han återvände till Rio Casino, så kan ingen klandra honom för hans ambition att delta i mästerskapen. ”Att vinna World Series kommer alltid att vara min karriärs höjdpunkt – utan tvekan. Ingenting kan slå det, men jag var verkligen angelägen om att lyckas ta hem ytterligare ett armband.”

Romanser i Rio

Anmärkningsvärt nog så fixade Hachem en bra öppning för sig själv så tidigt som i den femte tävlingen, $2 500 No Limit shorthanded. Från ett startfält på 824 tävlande lyckades han ta sig heads up mot Dutch Boyd. En rejäl folksamling samlades i spelrummet Amazon Room, övertygade om att världsmästaren skulle vända sitt underläge på 2/1 mot den kanadensiske proffsspelaren. Men en grym hand som Boyd fick in på rivern, trots att hans A-5 dominerades av Hachems A-Q och alla marker redan hade hamnat i mitten innan floppen, krossade drömmen. Trots denna bitterljuva avslutning så är Hachem ändå övertygad om att resultatet genast gav honom den respekt han sökt efter. ”Det var den kritiska punkten, jag hade fått ett bevis på att jag lyckats. Det kunde jag känna i det där rummets atmosfär.” Efter denna prestation så tog inte Hachem bort foten från gaspedalen under hela mästerskapen; i själva verket lade han i en extra växel och visade upp sin vinnarmentalitet genom att gå riktigt långt i nästa tävling – $2 000 Pot Limit Hold’em. Han kom dessutom på fjärde plats i $2 500 Pot Limit, som till sist vanns av den brittiske stjärnan John Gale. Rejält med otur följde i själva Main Event, där hans par i Ess knäcktes av par i Knektar på hand, men Hachems 238:e plats tillskrevs en man som återvänt och samtidigt befann sig under massmedias hårda granskning. Han hade bevisat vad han ville och minns det hela med värme. ”Folk pratade om det hela tiden och sade saker som: ’Titta på det här. Han är regerande mästare och har all den här pressen på sig. Alla ser minsta sak han gör och han kan ändå avskärma sig från allt skitsnack och bara spela poker.” Men bli inte lurad och tro att det här räckte för Hachem. Hans önskan att fortsätta finslipa sitt spel drev honom till framgången i WPT. ”Jag utvecklas och förbättras hela tiden,” tillägger han. ”Spelare som säger att de inte gör det kommer ingenstans. Jag bryr mig inte om det så handlar om den bäste spelaren i världen; man behöver hela tiden förbättra sitt spel.”

3. Fokus

En av höjdpunkterna med Hachems spel i Five-Diamond Classic – och förstås även de andra turneringarna han deltagit i – har varit det faktum att han älskar att spela på floppen såväl som efteråt. I en tid där en slantsinglingssituation anses vara värdig en höjning all-in är det lätt att glömma att Hachem har sitt ursprung i en pokerfilosofi kallad ”small-ball”, vilket i sig är en spelteori som har utvecklats av Negreanu. Kanadensaren är vida känd för att göra mindre attacker mot de andra spelarnas stackar och för att han fördömer dem som tar med en slägga till borden istället för att använda en mejsel. Men Negreanus hyllningar av Hachems spel ger ett uppfriskande perspektiv, från ett proffs till ett annat. ”Han spelar verkligen som ett proffs. Han är en äkta spelare,” säger Kid Poker med äkta värme i rösten. Över allt annat handlar ”small-ball” om att undvika situationer där ditt spel i turneringen hänger på en skör tråd. Första gången Hachem visade att han kunde spela så här var när han vann Main Event. Under hela veckans spelande låg han bara efter en enda gång – och det var först på finalbordet. Men vi vågar påstå att den mest imponerande demonstrationen av Hachems överlevnadsinstinkt var på finalbordet på Five-Diamond Classic. Australiensaren lutar sig gradvis framåt – det blir genast uppenbart att han gärna vill berätta den här historien. ”Vi var sju stycken och jag satt på plats ett,” säger han lågmält, nästan som att han har någon hemlighet att berätta, som ingen annan får höra. ”En måste ut innan finalbordet. Mads Andersen låg under med sina $300 000. Han gick allin och blev synad, lyckades dubbla och blev synad och dubblad upp igen. Nu hade han $1,6 miljoner. Det var en hyfsad stack jämfört med mörkarna.” ”I nästa hand höjde han till $175 000. Jag satt på knappen. Jag hade par i Damer och kontrahöjde. Under de senaste timmarna hade han blivit höjd varje gång under the gun. Jag kontrahöjde till $475 000. Det var hans tur igen. Han dubbelkollade sina kort, räknade sina marker och gick sedan all-in. Vad Mads inte insåg i det läget är att jag känner honom tillräckligt väl för att veta att han hade en bättre hand än mig. Jag vet att Mads inte spelar med A-J, par i Knektar på hand eller bara ett par i Kungar från den positionen. Han kan mitt spel och jag kan hans.” ”Jag visade mitt par i Damer och la mig sedan. Som allra bäst kunde han ha haft A-K – men det är den allra, allra sämsta möjliga handen. Jag var kvar i spelet med $2,3 miljoner, vilket fortfarande var mycket, och jag kunde vinna turneringen när det var sju spelare kvar. Det var ett tufft beslut att lägga sig, men när jag väl var säker på att han hade en bättre hand var det lätt att lägga sig.”

Sluta småprata

Normalt sett i de här situationerna så hade det varit slutet på historien och Hachem skulle aldrig ha fått veta säkert om han tog rätt beslut eller inte; bara Andersen skulle ha vetat sanningen. Men det dröjde inte länge förrän sanningen kom ut. ”De danska onlineforumen blev helt vilda,” minns Hachem. ”Det stod saker som: ’Hur kan Joe lägga ner en sådan hand? Det var ett dåligt spel.’ Det var fullständig kalabalik, och sedan intervjuade en dansk reporter Mads och han berättar då att han hade par i Ess.” Hachem kan inte motstå att driva med dem som chattar på forum. ”Nu har hela språket förändrats,” säger han. ”Joe är ett geni, bla, bla, bla.” Vem kan klandra honom för att han ger dem fingret? Hur många spelare skulle kunna fatta ett sådant beslut på finalbordet i en av de största turneringarna i världen? Som Hachem ser det så var hans beslut att lägga sig en kombination av både erfarenhet och disciplin. ”När du befinner dig i spelet så är det inte svårt att lägga ner par i Damer,” säger han och rycker på axlarna. ”Ditt fokus är där det ska vara, du vet hur du ska prioritera. Par i Kungar hade varit svårare, men jag har lagt ner dem också. Vi pratar inte om kontantspel här, vi pratar turneringar. Om du inte överlever så har du inte en chans att vinna.”

4. Inre lugn

Vad har Patrik Antonius, Doyle Brunson och Phil Ivey gemensamt? De är alla, förstås, högt respekterade spelare som har visat sig vara mästare i alla pokerns olika skepnader och utmärkt sig i både kontantspel och turneringar. Men framför allt har dessa spelare förtjänat sina likars respekt genom att spela och vinna i Big Game. Och ändå, trots det imponerande ryktet man oundvikligen får som framgångsrik spelare om man spelat i Bobby’s Room, så är Hachem orubblig när det gäller att ta plats i en av stolarna där – bara ge efter för den godtyckliga idén att stor är detsamma som bäst. ”Om folk kommer att se dem som spelar i det spelet som de bästa spelarna i världen, då önskar jag dem lycka till,” säger han och tar av sig solglasögonen för första gången sedan intervjun började. Det finns en viss nonchalans i hans röst, men han menar allvar. ”Jag tror att de bästa spelarna är de som spelar No Limit Hold’em med insatser på $10/$20. De grindar långsamt och lyckas vinna pengar vecka efter vecka.” Australiensarens brist på fåfänga visar sig ännu en gång när man upptäcker att han vände ryggen åt möjligheten att delta i Professional Poker League (PPL), en tävling där bara 64 särskilt inbjudna spelare deltar. Tävlingen organiseras av den berömde Chip Reese. Många av toppspelarna lobbade hårt för att få vara med i Reese spel, men Hachem var inte en av dem. ”Jag tackade nej eftersom jag fortfarande bor i Australien. Att delta hade inneburit att jag skulle behöva åka till Staterna varannan vecka. Jag kunde helt enkelt inte lämna min familj; jag sätter alltid dem i främsta rummet.”

Lyckligt hemmaliv

Hachems hängivenhet till sin familj är ingen överraskning. Han ser, efter allt som har hänt, sin familj som själva anledningen till allt han har lyckats åstadkomma inom poker. ”Det är hemligheten bakom mina framgångar,” säger han och viskar ännu en gång. ”Jag var lycklig innan jag vann World Series. Vi i min familj gjorde allt vi gör idag. Vi hade huset och vi hade bilarna.” Det är svårt att argumentera mot hans resonemang med tanke på vad han har uppnått. Han är den andra personen i världen att ha lyckats nå $10 miljonerstrecket (den andre är Jamie Gold), han har ett vattentätt sponsoravtal med PokerStars, han tar emot rejält med smicker från en växande armé av fans och han har sina kollegors respekt. Men tror han att de fenomenala nätspelande ungdomarna, som tjänar miljoner, någonsin bara kommer att släppa musen och deras nattliga livsstil? Finns det ens några bra skäl att göra det? ”Jag träffade en kille en dag som kom fram till mig och frågade om vi kunde växla några ord. ’Jag studerar till att bli kiropraktor,’ sa han. ’Jag har ett dilemma eftersom jag spelar poker och jag spelar bra. Mina polare hoppar alla av skolan för att bli proffs och jag vet inte vad jag ska göra.’ Jag svarade: ’Grabben, det är inte så svårt. Poker kommer alltid att finnas där, så se till att avsluta din utbildning först.’ De här grabbarna kommer att se tillbaka om tio år och tänka: ’Vad har jag gjort med mitt liv? Allt jag har gjort är att spela poker.'” ”Om du kan etablera ett bra liv utanför pokern så ger det dig inte bara en bra balans i livet, det gör dig också till en bättre spelare i det långa loppet – och det är bara positivt. Jag tror att en hel del av dem som spelar 12-14 timmar per dag kommer att bränna ut sig. Låt poker vara en del av ditt liv, men låt inte poker bli ditt liv.

Hon är i besittning av ett av de sötaste ansikten du någonsin kommer att få se vid ett pokerbord men, som Dave Woods blir varse, Liz Lieu är så mycket mer än vad ögat skådar.

Var väldigt försiktig nästa gång du bestämmer dig för att förolämpa någon vid pokerbordet, även om ni inte talar samma språk. Det kan sluta med att du förlorar en massa pengar. Fråga bara Erik Sagström, eller Erik123, som många onlineförlorare känner honom som. Han träffade på en av världens bästa kontantspelare, Liz Lieu, vid ett $200/$400-bord, vid en tidpunkt då det inte gick så bra för henne. Hon hade förlorat i princip varenda hand hon spelat, ibland på rivern, ibland utspelad. Hon var medveten om att hon inte spelade bra, men hon är envis som synden. Sagström lurade av henne närmare 34 000 dollar och gjorde sedan ett av sitt livs största misstag; han kallade henne för fisk. Sagström förvärrade sitt misstag ytterligare vid Bellagio Five-Diamond Classic. Han sa till Lieus sponsor att han kunde slå henne i livespel när som helst, var som helst, om hon vågade ta chansen. Lieu knäppte honom på fingrarna och därmed började en av alla tiders mest ökända heads up – som snart döptes till Skönheten mot Odjuret – som skulle utspela sig över tre stycken $200 000 freezeout-spel på Venetian Casino i Las Vegas.

No-Show

Men Sagström var inte färdig med sina psykningar. Venetian hade gått med på att stå som värd för spelen mot att i gengäld få använda dem som en del i lanseringen av sitt nya kortrum. Och då hon vid tillfället stod utan manager beslöt Lieu att sköta det hela själv. Hon organiserade en fotosession, men Sagström dök aldrig upp. Det hela styrdes upp på nytt och återigen struntade han i att komma. Vid det här laget började Venetian bli nervösa och var bekymrade över om det över huvud taget skulle bli någon tävling. Till slut gav Lieu en personlig garanti för alltihop och sa att om Sagström fegade ur så skulle hon utmana någon annan som var villig att våga ta sig an utmaningen. Detta var tillräckligt för att försäkra sig om att den svårfångade svensken, när dagen kom, skulle vara redo och på plats. Spelet var brutalt. Inköpet på 200 000 dollar för varje spel gjorde det möjligt för den ena spelaren att vinna 600 000 dollar från den andre över tre matcher. Den första matchen började sent på dagen så bägge spelarna kom överens om att sluta vid midnatt, och att den som då hade flest marker var vinnaren. Lieu hade kniven på strupen på Sagström men han vägrade dö, och vann händer vid kritiska tidpunkter. Vid midnatt låg Lieu 45 000 dollar back och Sagström tog därmed en 1-0-ledning. Dagen efter vann Lieu Sagströms 200 000 på runt två timmar. Men efter att ha dragit sig tillbaka till sitt hotell bad Sagström, som var angelägen om att lägga vantarna på resten av sin motståndares stålar, Lieu att spela ut de återstående markerna från dagen innan. Lieu tyckte inte att det var någon bra idé. ”Vi hade kommit överens om att spela en match om dagen och jag var trött,” säger hon. ”Så jag föreslog att vi skulle ta det en annan dag, men han krävde att vi skulle spela. Så det gjorde vi. Jag visste att det var en nackdel för mig eftersom han var chipledare och han spelade av mig mina återstående 155 000 dollar på ungefär samma tid som jag utjämnat matchen till 1-1 tidigare på dagen.” Lieu fortsätter berättelsen då den tredje och avgörande delen börjar. ”Den tredje dagen höll vi på i åtta timmar. Jag var vid ett tillfälle nere på 20 000 dollar, och med tanke på de nivåer vi spelade på betydde det att om jag förlorade en hand till så hade han tagit hem rubbet. Jag vann till slut potten och kom in i andra andningen, satsade och höjde på allt. Det slutade med att jag gick segrande ur striden.” Det här var mer än bara ännu en seger över en motståndare. Det här var Lieus högrisksatsning på att bevisa att hon kunde tävla på den allra högsta nivån med de allra bästa, man eller kvinna. ”Och det genererade en massa intresse,” säger hon glatt. ”Jag har aldrig sett så många kvinnor som kommit för att titta på ett livespel.”

Examen

Trots den grandiosa vinsten fanns det fortfarande belackare som tvivlade på Lieus förmåga. ”Nio av tio sa att Erik skulle vinna med 3-0 eller 2-1, och sedan, när de hörde att jag vunnit, menade de att det var ett publicitetstrick – att han helt enkelt låtit mig vinna! Inom pokern finns en massa stolthet – inte en chans att han bara skulle låtit mig vinna så där.” Nu har ju inte Liz Lieu kommit dit hon är idag genom att lyssna på sina kritiker, och när man pratar med henne kan man höra det självförtroende som genomsyrar henne. Hon föddes i Vietnam 1974, men Liz flyttade tillsammans med sina föräldrar till Amerika och Colorado när hon var bara ett år. På frågan om hur det var att växa upp i Staterna under 70- och 80-talen svarar hon med ett enda ord: ”Kul!” Och skolan? ”Jag hatade skolan. Var aldrig bra på något, kom alltid sist. Det enda jag var bra på var matematik. Jag hatade engelska, hatade naturvetenskap, jag hatade allt och jag kämpade mig igenom high school. Så började jag arbeta som värdinna på en restaurang för att hjälpa mina föräldrar med räkningarna. Mina betyg bara sjönk och sjönk.” Och så, vid 18 års ålder, när hon hängde med några kompisar utan någonting vettigt att göra, fick hon ett intressant affärsförslag. En av hennes vänner planerade att anordna ett Pai Gow-spel i Colorado. Det var vid den tidpunkt då Hold’em började bli populärt och vännen frågade om inte Lieu kunde vara hans partner – han skulle ta hand om Pai Gow-spelet och hon skulle vara ansvarig för pokern, vara värdinna och ta hand om alla dealers. Lieu hade två meriter: hon hade i åratal spelat kinesisk poker med sina vänner för en dollar per pott – höga insatser för tonåringar – och kände till alla gamblers i området. Hon bestämde sig för att satsa, antog sin väns förslag, och spelet, som gick av stapeln på en klubb i Colorado, började växa. ”Det blev väldigt stort väldigt snabbt,” minns Lieu. ”Många av dem som kom för att spela ägde kinesiska restauranger och de brukade spela Pai Gow för höga insatser – upp till $10 000 per hand. Vi fick dem att spela poker medan de väntade på att få spela Pai Gow och en limit på $20/$40 var ingenting för dem, så det var mycket action där de försökte bräcka varandra. Ganska snart körde vi två spel om dagen.” Allt eftersom spelet växte fann Lieu sig själv, inte bara i rollen som värdinna, utan täckte även upp för dealers. Under de kommande tre åren agerade hon dealer, observerade och lärde sig, men oundvikligen blev spelet hett och Lieu bestämde sig för att flytta in till kasinot, där hon tjänade sina pengar – och ovärderlig erfarenhet – på att deala i $5 Limit-spel (en gräns som fortfarande är den vanligaste i Colorado). Hon tränade upp sig i iakttagelseförmåga och efter ungefär ett och ett halvt år kunde hon läsa åtta av tio händer innan spelarna vänt upp sina kort. ”När jag lärt mig göra detta bestämde jag mig för att jag var tillräckligt bra för att börja spela själv,” säger hon.

Pank

Och precis som andra dealers som gått över till att spela löste Lieu övergången perfekt. Hon började flyga till Vegas en eller två gånger i månaden, spelade i $80/$160-spelen, byggde upp en bankrulle och klarade sig på det hela taget väldigt bra. Så småningom omlokaliserade hon sig till Vegas permanent för att bli proffs. Väl på plats mötte hon en kille, flyttade ihop med honom och allt verkade gå som på räls – till allt plötsligt gick snett. Lieus pojkvän vid tidpunkten var en amatörpokerspelare som ville lyckas. Lieu ville också att det skulle gå bra för pojkvännen och lånade honom pengar. ”Vi snackar ett sexsiffrigt belopp,” säger hon ledsamt, ”och han bara försvann med pengarna. Jag såg honom aldrig mer.” Detta svek ledde till att hon för första och enda gången i livet blev pank. ”Jag fattade ingenting,” säger hon. ”Sista gången jag pratade med honom var han helt normal, men efter det blev det inget avslut. Poker är ett spel där man måste använda huvudet, och om man inte är hundraprocentigt fokuserad kan man förlora allt, och det är vad som hände mig. Jag var så distraherad, så aningslös. Allt jag kunde tänka på var varför detta hände. Jag förlorade nästan 400 000 dollar på en månad. Jag spelade $300/$600-spel som om det vore $3/$6.” Räddningen kom från mycket oväntat håll. Det är allmänt vedertaget att pokerspelare utanför din innersta vänkrets inte är speciellt intresserade av om du är pank. Du är inte till någon nytta om du inte har någon bankrulle. Men när Lieu börjar prata om turneringsproffset John Phan förstår man direkt att han haft en djupgående effekt på hennes liv, långt bortom den omedelbara materiella hjälp han erbjöd. ”Han såg helt enkelt något i mig,” säger Lieu. ”Vi var inte ens speciellt nära vänner vid tidpunkten, men han gav mig i princip allt jag behövde för att komma på fötter igen. Han kritiserade mig aldrig, han sa bara något som var som en väckarklocka för mig. Han sa ’varför tar du inte all din smärta och allt ditt lidande och omvandlar det till styrka? Jag tror på dig. Jag vet att du har kapacitet till att bli en av de allra bästa’. Det slog verkligen an i mig. Efter att han sagt det tänkte jag att jag inte kunde svika honom och jag förändrade mitt liv och kom på rätt köl igen. Har man bara motivationen kan nå sina mål. Jag är skyldig honom massor och på så sätt har vi blivit goda vänner. Han är som min familj nu, jag skulle göra vad som helst för honom.”

Hets

Från det att Phan kom in i bilden har Lieu aldrig sett tillbaka. Även om hon först och främst är en kontantspelare har hon under senare år förändrat sitt spel och inriktat sig mer på turneringar, och redan vunnit flera stora segrar. Hon missade ett WSOP-armband med en hårsmån 2005 och vann $148 370 på $1 000-eventet vid LA Poker Classic i februari i år. Men det är vid kontantspel hon är som mest hemma. Lieu spelar $400/$800- och $1 000/$2 000- spel – insatser som är så höga som de kan bli utan att man kommer upp på Big Game-nivåer, något hon fortfarande inte är intresserad av. ”Jag vill stanna inom de nivåer jag är komfortabel med, där min bankrulle är solid och jag inte är i en position där jag behöver vara rädd om vartenda öre,” säger Lieu. ”Jag spelar för att tjäna pengar och försörja mina föräldrar. Det är motivation för mig och det gör att jag kan vara disciplinerad. Det innebär en stor press, men det är oftast en positiv press.” Det är bra att Lieu tänker på det här sättet, för när man pratar med henne får man intrycket att hon inte kommer att vila förrän hon erövrat världen eller dör medan hon försöker. Hon pratar rutinmässigt om 16-timmarsdagar, fyllda av pokerspelande, om att upprätthålla alla sina hemsidor och leta efter nya affärsmöjligheter. Hon är på väg att bli starkt involverad i välgörenhetsarbete i Vietnam och tänker lägga ännu mer tid på detta i framtiden. Det är ett hektiskt liv som kräver framgång; ändå lyckas hon hitta tid till att umgås, gå på klubbar och träffa sina icke-pokerspelande vänner i Colorado och Chicago. Detta är vad hon kallar sitt ”fridfulla liv”, den del av livet som gör att hon förblir jordnära och som gör att hon kan ladda batterierna. ”Det är tid då jag slipper höra om bad beats,” säger Lieu. Men just när hon lurat dig att tro att hon inte tillbringar varje vaken sekund med att arbeta är hon där igen. ”Mitt mål är att ta mig in i mainstream-fåran,” menar hon. ”Jag har några saker på gång. Jag skulle väldigt gärna vilja jobba med mode och så småningom designa en egen kollektion.” Men detta innebär inte att hon är på väg bort från pokern. Om hon hamnar i tidsnöd av sätter hon bara fler timmar per dag till arbete. Som hon själv uttrycker det: ”Poker är det enda jag är riktigt bra på. Snackar du med mig om aktie- eller fastighetsmarknaden går det in genom det ena örat och ut genom det andra – jag är helt enkelt inte intresserad. Men om du nämner kortspel är det något som klickar till i mitt huvud.”